Instagram @karitchen



Minimalismens tid är kommen

Jag lyssnar mycket på John Cages långsamma minimalistiska verk just nu. Detta är ett oerhört vackert litet stycke för kör, här framfört av Ars Nova. Ear for EAR (Antiphonies) komponerades 1983 till tioårsjubileet av en musiktidskrift som hette EAR. 

Förutom Cages minimalism så har jag utvalda verk av Arvo Pärt på min spellista. Jag har även börjat läsa en del om andra minimalister inom musiken, och förvånar mig inte om jag snart lyssnar på dem också. 

De är mig inte främmande – Riley, Reich, Adams, Nyman, Glass – men jag har aldrig tidigare intresserat mig lika mycket som jag gör nu. Eller, jo, det har jag. Intresserat mig. Men aldrig på riktigt njutit av att lyssna på minimalistisk musik som jag gör nu. Det känns som en insikt. Det är det fina med att allt har sin tid.

Musik som är haiku: tankar om John Cage

John Cage


I min ungdom var jag oerhört intresserad av musik som politiskt medium. Idag är det tvärtom. Jag hittar mina andningshål i konsten, i synnerhet poesin och musiken. Flyktbeteende kanske. Jag ser det som en nödvändig strategi för en känslig själ att stå ut i en grym värld.


Japansk haiku-diktning är särskilt tilltalande. Stram till formen men vidöppen för upplevelsen i stunden. Den låter oss stanna upp och känna in nuet, samtidigt som den reflekterar över livets gång och dess skoningslösa förgänglighet. Vemodigt och vackert. Poeten märks inte. Inom haikun står inga egon i vägen för den estetiska upplevelsen.


Lika befriande som att läsa haiku är det att lyssna på musik av den amerikanske tonsättaren John Cage (1912–92). Han kan mycket väl vara den ljudkonstnär som gjort mest för att utveckla västvärldens musikestetik i modern tid, och det långt utanför konstmusikens begränsade rum. Mest känd är han nog för det ljudlösa stycket 4’33” (1952) och för att ha etablerat det preparerade pianot som slagverksinstrument (slutet av 1930-talet), samt för att ha utvecklat sätt att komponera musik genom slumpmetodik.


För mig är han tonsättaren som skapat något av den vackraste musik som finns. Jag återkommer ofta till de vilsamma pianostyckena Dream och In a Landscape (den sistnämnda är även avsedd för harpa). Båda verken skrevs 1948, några år innan Cage fullt ut började komponera enligt sina slumpprinciper. Redan här är dock frånvaron av förutsägbar form ganska påtaglig. Lyssnandet gör sig bäst helt i nuet, precis som haiku, med fokus på den ljudande tonen. Inte den förra, inte nästa, utan den som är nu. Mycket behagligt och meditativt.


Både Dream och In a Landscape är skrivna för att ackompanjera dans. När Cage komponerade för dans gjorde han det alltid i efterhand, när koreografin var klar. Båda styckena går i ett långsamt tempo, där varje ton får den tid den behöver. Tonerna spelas nästan uteslutande en och en, knappt några ackord förekommer. Vissa toner får utrymme att klinga ut helt innan nästa tar vid. Det känns som om tiden inte finns. Den är i varje fall inte viktig. Melodislingor upprepas med små variationer – här ges en föraning om minimalismen. Musikstilen påminner en hel del om Eric Saties kontemplativa pianomusik (från 1890-talet), fast friare.


Det är den här friheten som är så skön. Att lyssna på Cages musik är som att gå ut i naturen, eller staden för all del, och bara låta sig översköljas av ljuden i omgivningen. Själv älskade han trafikljud. Detta är det Cageska förhållningssättet: att vara öppen och nyfiken, att se och lyssna utan förutfattad mening.


Själv visade han på en imponerande ambition vad gäller öppenhet och tolerans. Om han inte gillade musik som han hörde ställde han sig frågan: ”varför gillar jag inte detta?” och då kom han alltid fram till att det inte fanns någon orsak. Då var det upp till honom att förändras, inte musiken.


Ett av John Cages viktigaste bidrag till konstmusiken var att flytta fokus från musikskapandet till musiklyssnandet. Tonsättaren blev på så sätt mindre intressant, i stället hamnade musiken i förgrunden. Påminner om relationen mellan poet och dikt inom haiku.


Den amerikanska tonsättaren Pauline Oliveros (1932–2016) vidareutvecklade Cages idéer kring lyssnande med sina metoder för vad hon kallade ”deep listening”, att lyssna med fullständig närvaro. Oliveros ansåg att koncentrerat lyssnande öppnade våra medvetanden vilket skulle vara gynnsamt för andra förmågor, kreativiteten till exempel. 


För mig har John Cages konst varit avgörande för mitt sätt att lyssna. Utan hans idéer, hans formuleringar kring musik och lyssnande, hade jag troligtvis aldrig blivit intresserad av ljudkonst och experimentell musik. Hans konst har öppnat mina öron och gett mig tillgång till en större upplevelse av livet. 


För Cage var musik bara ljud, utan syfte och mening, och i hans öron var det fullt tillräckligt. Han citerade gärna den tyske filosofen Immanuel Kant som sagt att det finns två saker som inte behöver betyda någonting, som inte behöver ha någon mening, för att kunna skänka oss människor djupt välbefinnande. Det är skratt, och det är musik. John Cage hörde musik i alla ljud, i synnerhet i de ljud som hörs när det är tyst.


Själv äger jag kanske inte riktigt Cages förmåga att höra musik i allt, åtminstone inte utan viss ansträngning ibland. Men om jag behöver en lugn stund och längtar efter att skärma av omvärlden, och inte har tillgång till musik just då, så kan jag faktiskt nöja mig med att lyssna på ljuden i rummet. Och finna ro och njutning i det.


Nyligen utkom Karl Aage Rasmussens porträttbok Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage i svensk översättning på Bo Ejeby Förlag. Den ger en fin och begriplig introduktion till 1900-talets intressantaste ljudkonstnär.



Boktips

Karl Aage Rasmussen, Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage (2017)

John Cage, Silence. Lectures and Writings (1968)

Pauline Oliveros, Deep Listening. A Composer’s Sound Practice (2005)


Lyssna

Happy birthday John! Floraleda Sacchi plays John Cage (2012)

(Ett kul blandalbum med låtar för harpa, som varvas med citat från John Cages egen röst)


Film

How to Get Out of the Cage. A Year with John Cage (2012)



Ett ljud säger mer än tusen bilder

Det är en stor lycka att upptäcka en person som Bernie Krause – amerikansk dokumenterare av ljudlandskap sedan mer än 40 år. Här berättar han lite om vad man får veta genom att lyssna på naturen. 

Enligt Krause består ljudlandskapet av tre delar: geofoni (ljud som alstras av marken), biofoni (ljud med ursprung hos växter och djur) och antrofoni (människoskapade ljud).

Jag gillar att lyssna på världen, och efter den här föreläsningen lovar jag att lyssna ännu mer uppmärksamt. Inte minst på Bernie Krauses arbeten, i den mån de finns tillgängliga.



Den ensamma staden

Bokomslag: Den ensamma staden

Den ensamma staden

Om konst, ensamhet och överlevnad 

av Olivia Laing


Jag har en sådan lust att skriva något om den här fina boken, men jag vet inte vad. Nu när jag har läst ut den känns det tomt, lite som att bli ensam kvar med städningen när festen tagit slut, och alla andra är säkert på efterfest.


Inte för att boken skildrar någon fest, direkt. Den handlar om ensamhet och känslan av utanförskap, hos författaren och hos konstnärerna som skapat den konst hon känt sig dragen till i sina försök att förstå eller bekräfta sin egen ensamhet.


Konstnärerna, i synnerhet Edward Hopper, David Wojnarowicz, Henry Darger och Andy Warhol. Nu känner jag dem alla bättre, och med någon av dem kan jag till och med känna en slags samhörighet. I min enskildhet, förstås. Ytterligare personers ensamhet berörs av Laing, som Greta Garbos, Klaus Nomis och Valerie Solanas.


(Jag saknar Louise Bourgeois.)


En rörande och annorlunda bok, och bokförlaget Daidalos tillhandahåller dessutom en länksamling på sin hemsida, så att man lätt kan hänga med i diskussionerna kring konstverken. 


Mina senaste veckors buss- och spårvagnsfärder: mobilen i ena handen, med tummen på länkarna, och boken i den andra. Inte ensam en sekund.

Vissa covers är mer

Musiken är så speciell, till skillnad från de flesta andra konstformer, på det sättet att den tillhör den som framför den. Uttolkaren. En sång kan byta skepnad av att någon annan sjunger den på sitt sätt. Vissa sånger blir med ens begripliga för en – jag menar på riktigt, i hjärtat – när man får höra en ny tolkning.

Jag vet att jag säger självklarheter, ja herregud jag skäms nästan, men jag måste få säga det ändå. Inom den klassiska musiken är det naturligtvis så här det alltid funkar, men inom popmusiken anses det ju ofta lite finare att spela egenkomponerad musik, att så att säga skapa "originalmusik". 

Det är ju egentligen lite orättvist. Vissa covers är så bra att de lyfter låtarna till nya dimensioner, och anledningen till att jag nu sitter och skriver det här är att jag idag var jag med om precis detta. Jag hörde Tracy Chapman sjunga Stand By Me. Innebörden av den blev plötsligt väldigt stark, hon gjorde den tydlig. Tack, Tracy!

Jag minns en riktigt omtumlande upplevelse för ett par decennier sedan, när jag för första gången blev helt trollbunden av Over the Rainbow. Eva Cassidys version. Fortfarande lika magisk. Tack, Eva.

Dröm om dikt

I morse vaknade jag med en euforisk känsla. Jag hade drömt om vikten av poesin och värdet av mitt eget skrivande. Två ord/begrepp ringde i mitt huvud:


"priceless"

"no priorities"

Taggat med: 

, , ,

Bra och dålig poesi

Jag läser mycket bra poesi som får mig att undra varför jag ens försöker skriva. Det räcker med dem som redan finns, som redan skriver. Jag har inget att tillägga, och om jag har det så kan jag ändå knappast säga det lika bra. Bäst att bara lägga ner.

Sedan läser jag mycket dålig poesi som får mig att undra varför de ens försöker. All denna hybris som tycks bebo så många skrivande kroppar. Som får mig att tänka att världen behöver mina dikter för att väga upp. Kanske är jag då ett exempel på precis samma sak. Men hur ska jag veta det?

Härom dagen kom Lyrikvännen i brevlådan. Där blev jag för första gången bekant med Louise Glück, en av Amerikas mest betydelsefulla poeter, som jag faktiskt aldrig hört talas om. 

Jag börjar läsa utdrag ur en samling, Averno, som inom kort utges i svensk översättning. Jag känner mig förstummad och bedövad. Ett så lätt men tätt språk, så ljust och ändå så mörkt innehåll, så sorgligt och hoppfullt på en och samma gång, så lockande … 

Här – här är den bästa poesin, som får mig att vilja skriva för att den är så bra! Lusten efter orden som fångar en del av längtan, skönheten, gåtan, rädslan, tilliten. 

Men först, bara beställa Louise Glücks samlade verk. Blir du nyfiken? Här kan du läsa diktsamlingen Averno på originalspråk.

Taggat med: 

, , ,

Äldre inlägg