Instagram @karitchen



Senaste inlägg

Om att hitta på

Siren med bruten vinge

När jag var liten, ja under hela min skolgång faktiskt, inklusive gymnasiet, kunde jag inte hitta på. Det hände att man fick i uppgift på svenskalektionen, eller på svenskaprov, att skriva en uppsats som man skulle hitta på, ofta utifrån ett givet tema. Den uppgiften orsakade alltid blockering hos mig. Skrivkramp. Jag kunde inte.

Referat, däremot, det var jag en fena på. Att ta del av en berättelse eller en text och sedan återge den i sammanfattad version. Skriva kunde jag, och jag har aldrig varit särskilt mycket för överflödiga ord – det var en estetik som lämpade sig bra för referatskrivande.

Jag var övertygad om att fantasi var en kvalitet eller kanske en egenskap som jag saknade. Förmågan att tänka ut saker som inte var verkliga. Förmågan att hitta på nya saker. Den förmågan ägde jag inte. 

Åtminstone inte i de stunder när jag var tvungen att skriva uppsats. Eller på andra sätt vara kreativ i skolan. Jag älskade estetiska ämnen men kunde inte prestera något ”fritt”. 

Däremot fantiserade jag mycket, egentligen hela tiden, när jag inte var i skolan. Fantiserade om vem och var jag ville vara. Jag byggde världar i huvudet, spelade upp scener i tysthet. Men det berättade jag aldrig för någon. Det var definitivt inget jag skulle ha skrivit om. Det hade varit pinsamt.

Så egentligen handlade det kanske mest om att våga? Att ha självförtroende? Nej, riktigt så enkelt var det nog inte. Jag tror inte att jag såg någon koppling mellan mina hemliga fantasier och den eftersträvansvärda förmågan att hitta på. 

Jag var jätteduktig på att lära mig vad andra sa åt mig att lära mig och sedan upprepa det. Att vara kreativ, däremot, det var känsligt, väldigt personligt, för att inte säga privat, inget jag önskade bli bedömd i.

Jag spelar flöjt

Jag minns som igår den där flöjtlektionen då min lärare sa åt mig att improvisera. Det ingick i ett stycke i läroboken. Några takter var tomma, där skulle man hitta på melodi själv, med hjälp av vad man visste om tonarten. Jag kommer tydligt ihåg känslan av fullständig tomhet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle spela och det blev väldigt pinsamt. Jag blev så generad över att behöva göra egna val. Jag minns att jag tutade mig igenom de där takterna med några stela toner och jag skämdes.

När jag var i mitten av tonåren läste jag mycket poesi och musiklyrik, och jag skrev även lite dikter själv. Men inte heller dessa visade jag för någon. Jo, i mina sena tonår vågade jag visa för några familjemedlemmar. En gång skickade jag en dikt till en tidskrift också, minns jag, men den blev refuserad. Så det gjorde jag inte om. Inte förrän i höstas, 30 år senare. Då gick det bra.

Jag var alltid så rädd att göra fel, eftersom jag visste att det alltid fanns ett rätt. När det plötsligt inte fanns något rätt kunde jag inte förhålla mig till det. Blev omåttligt hämmad. 

Vad är det då man gör när man hittar på? Jo man pusslar. Med sina egna minnen och upplevelser man haft; glada, lyckliga händelser, besvikelser, smärta, sorg, upplevelser man såg fram emot men som aldrig blev, eller som blev helt annorlunda. 

Därtill måste man våga använda sig av erfarenheter som man själv inte har haft, jag menar alltså erfarenheter som andra har delat med sig av genom berättelser, böcker, filmer, och icke att förglömma alla iakttagelser man gjort. Sett hur människor beter sig och reagerar, lyssnat på människors samtal. Allt är användbart material, och allt kommer faktiskt från verkligheten. 

Den som pusslar på ett väldigt innovativt sätt kan åstadkomma berättelser som verkar helt nya och påhittade, och det är de ju på ett sätt. Men även dessa grundar sig på erfarenheter och tolkningar av världen.

Jag har förstått — och det tog många år att komma till denna insikt — att förmågan att hitta på egentligen är en fråga om empati. Det handlar om förmågan att kunna sätta sig in i en annan människas upplevelser och känslor. Den förmågan äger jag. Ibland kanske till och med lite i överkant.

Dubbeldebut som poet

Under maj månad har jag blivit publicerad som poet två gånger. Är det inte fantastiskt? Det är ett stort steg från att aldrig ha publicerat dikter tidigare. 

Först i Lyrikvännen, det är så stort att jag knappt förstår det själv. För mig – och säkerligen för många andra – är Lyrikvännen den finaste publikationen för poesi. I senaste numret, nr 2-3 2018, finns fem dikter med som jag skrivit. Enstaka nummer av Lyrikvännen kan beställas här.

Parallellt medverkar jag i Populär poesis digitala nummer 36, med tre dikter. Oerhört roligt att få synas och få mölligheten att bli läst i två publikationer samtidigt.

Vilket erkännande som poet dessutom, att klämma sig igenom det där nålsögat. (Jag misstänker nämligen att antalet refuseringar överskrider antagningar.) 

Det blir spännande att se om jag kan behålla flaggan i topp. :)

Om vikten av att gå vilse

Bokomslag Gå vilse

Jag har läst en sällsam bok. Författaren heter Rebecca Solnit, hon är amerikan och förmodligen mest känd för Män förklarar saker för mig (2014, i svensk översättning 2015), en bok som sägs ha gett upphov till ordet ”mansplaining”. Men det är inte den jag har läst. Nio år tidigare skrev hon Gå vilse. En fälthandbok (2005, i svensk översättning 2014, i nytryckt pocketutgåva 2017) och det är den som har hållit mig fängslad senaste tiden. 

Boken är en essä, en mycket personlig fundering kring det okända, det vi inte vet, det oupptäckta, som vi endast om vi ger oss ut i det obekanta kan bli berikade av. 

Genom en blandning av släktberättelser, personliga livserfarenheter, historier om upptäcktsresanden genom tiderna, och exempel på människor som varit tvungna att ”byta liv” och anpassa sig till en ny situation för att överleva, försöker hon ringa in vad det kan innebära att vara vilse och hur man klarar sig. Fast egentligen handlar det om nödvändigheten i att gå vilse, för att kunna förändras.


För konstnärer av alla slag är det förvisso det okända, den idé eller form eller berättelse som ännu inte har infunnit sig, som måste upptäckas. Det är konstnärens uppgift att öppna dörrar och släppa in profetior, det okända, det obekanta. Det är där det konstnärliga arbetet har sitt ursprung, även om det okändas ankomst signalerar början på den långa disciplinerade process som går ut på att göra det okända till konstnärens eget. Även vetenskapsmän, har J. Robert Oppenheimer påpekat, ”lever alltid ’på mysteriets rand’ – på gränsen till det okända.” Men de omvandlar det okända till något känt, halar in det som fiskaren; konstnären tar dig med ut på det mörka havet.


Parallellt funderar Solnit över betydelsen av färgen blå. Fyra olika kapitel, jämnt fördelade mellan de övriga fem, har namnet ”Avståndets blå”. De handlar om hennes egen fascination för färgen blå, och hon kopplar ihop den med att allt som är avlägset, i fjärran, får en blå färgton. Det man inte ser där i fjärran, det som bara ser blått ut, kan symbolisera längtan. Utan avstånd ingen längtan. Avståndets blå.


Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skringras bland luftens molekyler, det sprids i vatten.


Så inleder hon sitt första blå-kapitel. Det är mycket vackert. Språket är lyriskt hela boken igenom, det är som att författaren är så hänförd av det hon berättar att meningarna får finna sina egna vägar, hon låter sina associationer flöda. Meningarna blir långa och ringlar fram som vatten som söker ny väg i ett landskap. Ibland blir bifloderna många, och att försöka orientera sig i och emellan dem bidrar till en härlig känsla av att vara vilse i boken. Jag hade ingen aning om vart den skulle leda mig och ville uppriktigt sagt helst inte hitta dit. 


Under det senaste halvåret har jag själv bytt ut mycket av mitt svarta mot blått. Svart, som varit min grundfärg i 30 år. Det började med ett par blå kängor i höstas – ett impulsköp – som följdes av en blå täckjacka, och jag har sedan fortsatt att komplettera garderoben med några klänningar och blusar i blått. Tre väskor har också tillkommit. Grundfärgen är inte längre svart utan blå. 


Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig är det en mycket stor förändring. Det känns som att färgbytet symboliserar den förändringsprocess jag befinner mig i, en process som handlar om att bejaka min längtan efter något nytt, ett eget spår, och sökandet efter vägen dit. 

Den här boken fyllde i en vit fläck på min karta, och den fyllde den med mer blått.




Boktips

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (utgiven av Daidalos)

Sistrum

Sistrum, ett vackert instrument som användes i gamla Egypten för flera tusen år sedan. Men nästan vackrare än instrumentet är ju namnet: Sistrum, i plural sistra. Namnet är dock yngre än instrumentet. I antika Egypten kallades instrumentet för sekhem (enklare design, som på bilden) eller sesheshet. Inte så fula ord de heller, särskilt inte det sistnämnda. 

Dessa sistra som syns på bilden finns på Musikmuseet i Köpenhamn.

Taggat med: 

, ,

Diktsamlingens namn

Onsdagen den 7 mars 2018, då trodde jag att jag skulle dö. Det gjorde jag nu inte, men sköldkörteln avlägsnades enligt plan. Jag var inte på något sätt beredd på att ett så lokalt ingrepp, visserligen på ett mycket obehagligt ställe men ändå lokalt, skulle kännas så mycket i hela kroppen. Min värkproblematik som jag nått så mycket framgång med senaste halvåret, med så gott som smärtfria dagar senaste veckorna, den är tillbaka. Måste jag måste börja om från början nu?

Jag hatar verkligen när kroppen sätter käppar i hjulen för mig. Livsglädjen, motivationen, kreativiteten, den hänger på en skör tråd, och det är kroppens fel. Jag har ofta en känsla av att kroppen är ett oönskat påhäng, en fiende som jag antingen måste fly ifrån eller ta striden mot, men jag inser ju samtidigt att det inte är så. Jag borde nog rikta in mig på samarbete i stället.

Tur att jag har mina projekt att fundera på. Vad ska mitt skönlitterära projekt heta? Snart är kursen slut och projektet ska slutventileras. Då måste det ju heta något! 

Jag tror att jag kanske har det: Poetisk organologi

Hur låter det? Det låter bra i mina öron. Än så länge. Ser bra ut i ögonen. Det är mitt i prick. Ringar in vad det handlar om så exakt som det går, faktiskt! Blir intressant att se om något förlag vill ge ut det sedan. Tala om att vara nischad...

Jag läser också. Boken som bär mig just nu heter Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit. Den är lite svårläst men helt fantastisk, jag är fast, och ser fram emot att berätta om den här när jag läst ut den. Den handlar om att förlora sig som ett sätt att hitta vägen. Jag är fullständigt förlorad i Solnits språk och berättarstil. Långa meningar med många bisatser, komplicerade – och ärliga – associationsbanor, motsatsen till mitt eget skrivande. Inte för att jag skriver oärligt, men jag skriver inte allt. Det gör förstås ingen. Men jag upplever nu att jag borde tillåta mig att ta ut svängarna lite mer. Inte vara så rädd. 

Inte vara så rädd.

Rapport från Nuet

Ibland undrar jag om jag är riktigt klok – jag är så ”driven” (hatar egentligen det ordet) och kan inte motstå att ge mig in i nya personliga projekt hela tiden. Tack vare denna benägenhet har jag nu en intressant vår framför mig.

Jag hoppas kunna slutföra kursen Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Det är den sista kursen på grundnivå, sedan blir det magisternivå. Mycket spännande! Har även hoppat på en liten 7,5-poängare i musikvetenskap, vilket kommer att ge mig möjlighet att avsluta min magisterutbildning där till hösten, om jag skriver uppsatsen. Det har jag för avsikt att göra. Jag har uppsatsämnet någorlunda klart för mig redan. 

Samtidigt ser jag fram emot att debutera som poet inför världen, genom att publiceras i inte bara en utan två fina poesitidskrifter under våren. Ska även försöka leverera en artikel till en musiktidskrift som jag är mycket glad över att ha fått förtroende från. 

Jag njuter av att ha möjlighet att fördjupa mig i mina ”passioner”. Som om inte detta räckte har jag en fin familj som både tar mycket tid men som också respekterar mitt behov av egen tid. (Det betyder dock inte att det är enkelt att få ihop allting).

Även om jag har väldigt mycket roligt just nu så är inte precis alla förutsättningar på topp. Jag är sjuk sedan några år och väntar nu på operation för att avlägsna min dysfunktionella sköldkörtel. Den där sjukdomen, som kallas Graves sjukdom, har även orsakat ögonproblem och dubbelseende, men det är inget jag inte klarar av att leva med om det inte blir allför dåligt. Det finns prismor. Det finns värre sjukdomar.

Jag har genom olika slags terapi, både mental och fysisk, kunnat uppnå en slags förståelse för min egen smärtsamma kropp, vilket har resulterat i mindre smärta. Det är helt fantastiskt. En avgörande del av processen verkar vara att bejaka min lust att vidareutveckla mig inom mina intresseområden: poesi och musik. Samt att bejaka mitt inre motstånd mot att göra sådant som jag inte gillar... Det är kanske viktigast av allt.

Taggat med: 

, , ,

Minimalismens tid är kommen

Jag lyssnar mycket på John Cages långsamma minimalistiska verk just nu. Detta är ett oerhört vackert litet stycke för kör, här framfört av Ars Nova. Ear for EAR (Antiphonies) komponerades 1983 till tioårsjubileet av en musiktidskrift som hette EAR. 

Förutom Cages minimalism så har jag utvalda verk av Arvo Pärt på min spellista. Jag har även börjat läsa en del om andra minimalister inom musiken, och förvånar mig inte om jag snart lyssnar på dem också. 

De är mig inte främmande – Riley, Reich, Adams, Nyman, Glass – men jag har aldrig tidigare intresserat mig lika mycket som jag gör nu. Eller, jo, det har jag. Intresserat mig. Men aldrig på riktigt njutit av att lyssna på minimalistisk musik som jag gör nu. Det känns som en insikt. Det är det fina med att allt har sin tid.

Äldre inlägg