Stenhammars klockspel

Med anledning av tonsättaren Wilhelm Stenhammars 150-årsjubileum vill jag tipsa om en annorlunda musikupplevelse med hans musik. Tillfälle ges dessutom varje dag!
Den här artikeln skrev jag för tidskriften Musik, som gavs ut av Rikskonserter och Sveriges Radio P2, i slutet av 1990-talet. 
Om bilden här nedan är för pixlig att läsa från så går det att ladda ner en pdf genom att klicka här. 
God läsning – och lyssning!

Fågelform – en ikonoekfrastisk reflektion

Dikt i fågelform

Ingen gräns för galenskap

I Marguerite Duras roman Vicekonsuln är titelpersonen att betrakta som galen, eller åtminstone obehaglig och oförutsägbar. Han, en fransman på något slags officiellt uppdrag i Indien, har dödat, han har skjutit rätt in i en folkmassa, och massan bestod av fattiga, leprasjuka. Eftersom offren inte tillhörde de som har namn – den fattiga och sjuka lokalbefolkningen omtalas av de vita som vore de flockar av en annan art – blev inte Vicekonsuln åtalad för något, han blev dock ett ärende för omplacering. Han kan inte stanna i Lahore. Hela romanen igenom väntar han på sin omplacering. Under tiden befinner han sig i ambassadkretsarna i Calcutta. 

Alltihop utspelar sig någon gång under första halvan av 1900-talet.

De som definierar Vicekonsuln som olustig är de andra européerna som ingår i en gemenskap, de håller ihop. De pratar om Vicekonsuln och hans galenskap.

De betraktar även en fattig kvinna som sjunger om nätterna från floden Ganges som galen. Hon blev som ung ivägkörd av sin mamma eftersom hon blivit gravid. Hon begav sig på en lång vandring, sökande efter en plats att höra till. Hon föder sitt barn som hon inte kan ta hand om, hon lyckas ge bort barnet till en vit kvinna. Sedan befinner hon sig på ständig vandring. Hon sjunger i floden, hon äter rå fisk, hon verkar ha förlorat sina mänskliga drag. Hon har ingen självrespekt, hon bara är.  

En av européerna skriver en roman om henne, och det är oklart vad som är sanning och vad som är dikt. I början av boken är kvinnans historia en berättelse som håller på att bli skriven, alldeles i slutet dyker hon upp. Däremellan hör vi hennes sångröst i bakgrunden.

Det är som om huvudpersonernas egna liv får näring genom alla berättelser som de spekulerar kring. De är européer i en för dem främmande del av världen, alla är de gäster i en värld som de inte tycks uppfatta som verklig. De har skapat sig begränsade, inhägnade områden inom vilka de rör sig och låtsas vara fria. Upplever de sig trots allt friare här än hemma i Europa? 

Ju längre tid jag umgås med de skvallrande personerna i Calcuttas ambassadkretsar, desto mer övertygad blir jag om att även dessa människor är lika avtrubbade och skadade som känslovarelser som Vicekonsuln. Det är en grupp som håller ihop, det är de som bestämmer, därför är det deras definition på galenskap som är den rådande, och den galenskapen innefattar givetvis inte dem själva. Deras egen dekadenta livsstil är den som blir gällande som civilicerad. Den går i mångt och mycket ut på att bedöma och värdera andra. 

Alla är de ganska udda fåglar och frågan som blir hängande i luften efter sidan är: vem av dem är mest skrämmande? Den sjungande kvinnan i Ganges framstår som den mest begripliga.

Taggat med: 

,

Kärleken och jag

Min hög med femton Marguerite Duras-böcker

Min kärlekshistoria med Marguerite Duras (1914–96) böcker är inte okomplicerad. Den är av det där lite jobbiga slaget som lockar och skaver på samma gång, och det är antagligen det som håller lågan vid liv.

Jag är så vansinnigt förtjust i hennes stillastående berättelser, som knappt ens är berättelser, de kanske snarare ska beskrivas som sinnestillstånd på analys. De är stundtals extremt tröga att läsa, men när man äntligen har läst ut en bok har något blivit annorlunda. Då är det plötsligt väldigt jobbigt att boken tog slut.

Jag har precis läst ut Kärleken, en bok som utgavs 1972 på originalspråk, L’amour, men först 2016 i svensk översättning. Jag har haft den i bokhyllan sedan dess. En gång tidigare började jag läsa den, men jag kom av mig. Jag vill minnas att jag upplevde den som lite besvärlig, jag tappade koncentrationen. Nu blev jag inspirerad att försöka igen, efter att ha läst Monsieur Andesmas eftermiddag (L’après-midi de Monsieur Andesmas1962), en riktig pärla. Jag påmindes om lyckokänslan jag fått av andra guldkorn: Halv elva en sommarkväll (Dix heure et demi du soir en été, 1960), Emily L. (Emily L., 1987). Tänkte att nu är tiden äntligen inne för Kärleken.

Titeln är ju lockande. Och baksidestexten signalerar ungefär vad jag väntar mig från en Duras-roman:

En kvinna befinner sig vid havet, i det bländande vita ljuset. Hon är gravid och illamående, men det tjänar ingenting till att kräkas. Det börjar om. Hon har en vit flickväska, inuti finns bara en spegel. Omkring henne på stranden cirklar två män, en resenär och en fånge. De bildar en triangel. Platsen är S. Thala, med sin balsal, sitt fängelse och sitt bombade kasino. Det är minnets plats. Himlen täcks av bensinrök och havet färgas rosa. Scenerna upprepas och förskjuts. Ingenting händer. Allt är oundvikligt.

Kärleken är ett destillat av Marguerite Duras verk. Här finns det omöjliga begäret, våldet, fångenskapen, vansinnet, tystnaden och döden. Själv säger hon om boken: ”Det är inte en berättelse om kärlek utan om allt det som, i passionen, förblir uppskjutet i omöjligheten.”

Så jag läste den.

Fattade ingenting.

De där tre personerna som beskrivs i baksidestexten promenerar fram och tillbaka på en strand mellan havet och staden. De möts, någon säger ”du kom tillbaka”, de skiljs åt. Någon ser någon gå till piren. Någon sover. Någon vaknar. De vandrar, promenerar in i staden, minns något, möter någon, tillbaka till stranden. Sirener, en död hund. Uppgivenheten, förvissningen.

Var det allt? En konstig bok, en obegriplig historia? Knappast – varför skulle Duras bemödat sig att skriva något obegripligt? 

På förlagets (Ellerströms) hemsida citeras ganska många recensioner. Formuleringarna andas ungefär samma sak – att ingen av recensenterna heller förstått någonting:

”en text fullständigt införstådd med sig själv och sina hemligheter”

”Skeendet har något sömngångaraktigt över sig, som om alla inblandade var höggravida och fullt upptagna av att lyssna inåt, på den egna kroppens signaler. Detta är avsiktligt.”

Kärleken uppmanar läsaren att släppa kontrollen och bara ge sig hän, till orden. Ja, känna hänförelse.”

”Duras vanställer sin egen prosa. Det hon gör med språket: angriper det. I romanen formas ett skrik som sliter itu tystnaden, och det är ett igenkännbart inslag hos Duras: hur språket nått sin yttersta gräns /…/ Det bortomspråkliga ger också hennes prosa en säregen rytm, där ordningen också slitits itu, som om det gått en reva i själva tillvaron.”

”Det enda sättet att läsa Duras är att översköljas av språket, följa med i varje tidvattenförändring och skifte i blickar. Duras låser fast läsaren i ett andäktigt nu och trots stillheten, bristen på tydlig framåtrörelse, är det med andan i halsen som du lägger ifrån dig boken efteråt”

”Duras text, i en gnistrande klar översättning av Athena Farrokhzad och Olivia Iso, är på samma gång befriande enkel och mättad av innebörd. Det rytmiskt poetiska språket och det korta formatet gör dessutom Kärleken utmärkt väl lämpad för såväl högläsning som omläsning.”

Jag kände mig inte tillfreds med min läsning av Kärleken. I några dagar processade jag upplevelsen medan jag ägnade mig åt annat. Duras som brukar vara så konkret och brutal, varför skulle hon ha skrivit något så … luddigt? Det stämde inte. Kunde det vara så att boken skulle läsas på ett annat sätt? Den kanske inte alls handlade om tre personer på en strand? Kanske är människorna i boken symboler för något annat – liksom platsen, yttre händelser och intryck?

Med detta som utgångspunkt beslöt jag mig för att läsa boken en gång till. 

Det blev en helt annan upplevelse. 

Jag är övertygad om att det är detta Duras har roat sig med: hon har försökt personifiera kärleken. Kvinnan i boken blir med ens begripligare om man tänker att hon är en symbol för, en gestaltning av, vad kärleken kanske är. Hon är gravid, hon bär på både det förflutna och framtiden, det finns en fortsättning. Hon kan inte dö, det uttalas helt tydligt i en dialog. Hon sover väldigt mycket, är svårväckt. Hon bär en spegel i sin väska, vad betyder det? Att kärleken är narcissistisk, eller att var och en kan finna den i sig själv?

Mannen som kallas för Resenären, vad representerar då han? Han har lämnat sin familj, han vill inte ha den mer, han vill ingenting mer, han är beredd att dö, men han vill samtidigt till någon annat, han dras till något som är starkt och oklart, han velar mellan dået, nuet och framtiden, mellan hemma och att resa bort. Han har tidigare haft någon slags relation med den gravida kvinnan, men de har inte setts på väldigt länge. Resenären skulle kunna vara en gestaltning av den flyktiga men åtråvärda passionen. 

Den andre mannen får jag inget grepp om. Han är avlägsen, syns mest på håll, vankar av och an vid havet, som om han befann sig i väntan.

Stranden där det mesta utspelar sig är ett ingemansland mittemellan en kvävande, förstenad och förfallen trygghet (staden S. Thala) och friheten, som samtidigt signalerar fara (floden och havet). Runtomkring dem briserar bomber, det brinner, människor sitter, tiden går och tiden står stilla, inget och allt händer. 

Jag påstår inte att jag har avkodat den här märkliga boken – kanske ska den läsas på annat sätt än jag föreslagit här – men jag känner mig förvissad om att jag är något på spåren. Personerna i den ska inte ses som människor utan kanske som olika uttryck för kärlek. Eller som konsekvenser av den.

Någon gång ska jag läsa den på nytt. Men just nu är jag sugen på att läsa någon mer ”enkel” bok. Jag har plockat fram alla böcker jag kunde hitta av Marguerite Duras ur mina bokhyllor. Jag hittade femton, och jag har nog bara läst drygt hälften, så jag har att göra. 

Böckerna är tunna men koncentrerade. Jag är en mycket långsam läsare. Fin kombination där.

Kallocain

Foto på staty av Karin Boye.

I helgen läste jag Karin Boyes roman Kallocain. Hade faktiskt aldrig läst den förut. När jag nu äntligen gjorde det så blev det en sträckläsning. 

Romanen är ju känd för sin dystopiska samhällsskildring; skriven och utgiven i startgroparna av andra världskriget 1940 är det inte så svårt att förstå varifrån inspirationen till den fulländade övervakningsstaten kom. Nu när jag läser den kan jag inte undgå att se paralleller till vår samtid. Den ständiga bevakningen av polisögon och polisöron påminner en aning om hur vi nuförtiden ser till att posera på rätt sätt inför alla sociala medier som vi låter oss iakttas av nästan hela dygnet. Ängsligheten för att råka säga fel saker, använda fel ord eller avslöja en längtan som inte riktigt passar in i normen känns inte heller helt väsensfrämmande. 

I Kallocains framtidsvärld har ingen människa något egenvärde, en människas enda syfte är att vara till nytta för Staten på effektivast möjliga sätt. Men det är faktiskt inte samhällsskildringen som är huvudsaken i Kallocain, det är inte den som är det intressanta. Nej, det intressanta är det som pågår inuti huvudpersonen Leo Kall. Hans inre kamp handlar om sökandet efter en djupare mening och längtan efter kärlek och tillit, men den är så svår och obegriplig att han hellre väljer att bara följa strömmen, hitta en likriktning att anpassa sig till. Han rentav deltar aktivt i skapandet av denna likriktning, av rädsla för att finna det han söker. Leo Kall gör ingen skillnad mellan det som sker inom honom själv och det som sker runt omkring honom. Genom att begränsa andra människors tankar, genom att utöva sin makt över dem, kan han också (åtminstone skenbart) kontrollera sig själv. Det är så skickligt gjort av Boye – hon använder en hel samhällskropp som metafor för individens lidande. Leo Kall reflekterar i inledningen:

Man kan tala om ”kärlek” som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är rädd att den finns likafullt och ända från början rymmer den ett obeskrivligt kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till en man, och för vart steg man närmar sig varandra har man givit till spillo något av sig själv; en serie nederlag där man hoppades på segrar. Redan i mitt första äktenskap – barnlöst och därför ingenting att fortsätta – hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till en mardröm. Under de första åren vi var gifta hade jag verkligen en mardröm, fast jag då inte satte den i samband med henne: jag stod mitt i ett stort mörker, själv starkt belyst med strålkastarljus; utifrån mörkret kände jag ögonen riktade på mig och jag vred mig som en mask för att komma undan, medan jag inte kunde undgå att skämmas som en hund över de oanständiga trasorna jag hade fått på mig. Först senare förstod jag att det var en god bild av mitt förhållande till Linda där jag själv kände mig skrämmande genomskinlig fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig medan hon tycktes förbli samma gåta, underbar, stark, nästan övermänsklig, men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt övertag. När hennes mun drog ihop sig till ett smalt rött streck – å nej, det var inte ett leende, varken av hån eller glädje, snarare kunde det kallas en spänning som när man spänner en båge – och under tiden stod ögonen orörligt vidöppna – då gick alltjämt samma ilning av ångest tvärsigenom mig och alltjämt band hon mig och drog mig lika obarmhärtigt fast jag anade att hon aldrig skulle öppnas för mig. Jag förmodar att det är på sin plats att använda ordet kärlek när man mitt i hopplösheten ändå håller fast vid varandra som om trots allt ett under kunde ske – då själva kvalfullheten har fått ett slags eget värde och blivit ett vittnesbörd om att man åtminstone har ett gemensamt: väntan på något som inte finns.

Leo Kalls känslor är motstridiga – han både vill uppleva ”det som inte finns” (men som likväl kanske ändå gör det) och kväva denna plågsamma längtan – vilket sipprar fram då och då. Vid ett tillfälle säger han det helt oväntat rakt ut, när han misstänker att Linda är sjuk:

Jag steg upp och omfamnade henne.
–Du får inte dö ifrån mig, sade jag. Jag behöver dig. Du måste stanna hos mig.
Men jämsides med min ängslan för att lämnas ensam löpte en liten rännil av hopp: ja, varför kunde hon inte dö – det kanske skulle vara rätta lösningen på problemet? Men jag ville inte kännas vid den. Och så pressade jag henne mot mig hårt i ett slags vanmäktigt raseri.

När Leo Kall framåt slutet faktiskt, mot alla odds och tvärtemot sina egna beräkningar, överraskas av att komma själsligt nära Linda, ja precis när man anar att det faktiskt ändå finns en gnutta hopp! – då avbryts alltihop av yttre omständigheter: Världsstaten, där de lever, invaderas av Universalstaten, och Leo Kall blir krigsfånge, bortförd och för alltid skild från Linda och barnen. Den befrielse han hela tiden i hemlighet önskat infriades utan att han själv behövde agera.

Jag är grymt imponerad av alla nivåer av sanningar och lögner i Kallocain, och jag upplever att Karin Boye hade modet att skriva ärligt. Hon hittade sätt att göra det på. Nu är jag nyfiken på hennes tidigare romaner. Dikterna kom plötsligt lite i skymundan. Allt har sin tid hos en läsare.

Foto av staty över Karin Boye.

Foton: Carita Forslund

Taggat med: 

,

Att skriva en vår-dikt

Jag har alltid haft löjligt lätt för att skämmas. Kombinationen med en rädsla för att göra fel gjorde mig ganska hämmad som barn. Inte på alla sätt, men på vissa sätt. Jag har nog varit ganska självsäker också, när det har gällt sådant som jag vetat om att jag varit bra på. Sammanfattningsvis: Jag var ganska duktig av mig. Jag var bra på att spela flöjt till exempel. Jag var bra på språk. Jag kände mig trygg så länge det fanns ett facit.

Samtidigt – denna längtan efter att skapa! Det är svårt att förstå hur det hänger ihop.

Jag minns fortfarande skräcken den flöjtlektionen jag blev uppmanad att improvisera. Det stod i noterna i läroboken att man skulle improvisera i några takter. Där fanns några föreslagna toner som kunde användas. Jag diskuterade de där fyra-fem takterna länge med min tålmodiga, underbara flöjtfröken Monica. Sedan tutade jag pliktmässigt några eländiga helt platta toner på den angivna sträckan. Det var så hemskt alltihop att jag fortfarande känner lite ångest när jag skriver om det nu, över 35 år senare.

Samma sak gällde skrivandet. Jag var duktig på stavning och grammatik, och en fena på att skriva referat. Så ibland drabbades jag av uppgiften att skriva en helt fri uppsats, som jag själv skulle hitta på. Kraftig ångest. Jag hade ingen som helst fantasi. Helt blank. Jag kunde bara skriva sanningar, sådant som var ”based on a true story”, exempelvis en redogörelse för vad jag hade gjort under sommarlovet. Inte för att det heller var lätt, men det gick med ansträngning, och jag fick alltid kämpa för att lyckas närma mig föreskrivet sidantal.

För att gå ännu längre tillbaka. I tvåan på lågstadiet skulle vi skriva en dikt. Jag minns att jag tyckte om idén, förutom att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva. Förmodligen är det därför jag minns detta så väl. Den där rädslan för att misslyckas med att ”hitta på” – inget kan väl vara mer hämmande i en kreativ process! Fröken sa att vi skulle gå ut och beskriva vårtecken. Så det gjorde vi. Gick ut på den gamla skolgården och letade. Min dikt, som jag skrev våren 1978, var jättesvår att skriva. 

Min frigörelseprocess från rädslan att göra fel började efter att jag gått ut gymnasiet. I musiksammanhang gick det ganska snabbt. Jag var inte ens 30 när jag vågade spela improvisationsflöjt i publika tillställningar. Med skrivandet var det värre. Där krävdes uppmuntran från en riktig författare för att jag skulle våga söka in på journalistutbildningen.  Då var jag redan närmare 30. Sedan arbete i ytterligare 10-15 år som skribent i andras tjänst. 

Hade jag inte fått mitt andra barn sent i livet så hade kanske allt stannat här. Hade jag inte fått vara föräldraledig i två år och fått tid att upptäcka min egen lust och längtan, och vad den längtan handlade om, så hade jag aldrig börjat skriva dikter igen. Det tog mig ett halvt liv att förstå vad fantasi egentligen är, och lika länge att börja tro på min kapacitet att formulera något eget, som skulle kunna vara av intresse för omvärlden. Det sistnämnda återstår att se. Självförtroendet är åtminstone införskaffat – idag kom examensbeviset på en konstnärlig masterexamen. Nu vill jag börja jobba på riktigt.

Ett avslut, en början

Konstnärlig masterexamen inom synhåll. Nu har jag pluggat klart och svidar snabbt om till lärare i samma ämne. Vilken ynnest. 

Ser fram emot att skriva nu.

Bild på examensarbete

Äldre inlägg

Konst