Trädens utsträckning, molnen

Lövsångare


Lövträden sträcker sig efter varandra. I den milda brisen ser de ut att kittla varandras fingertoppar. Kanske är detta så långt naturen kan sträcka sig utan att kulturen tar vid. 


*


Jag betraktar träden och försöker beskriva deras rörelser med min blygsamma förmåga, fånge i språkets otillräcklighet, ännu ett exempel på att människan mer än något annat uttrycker sin begränsning i allt hon gör.


*


Konsten är en manifestation för människans längtan att nå bortom sig själv. En längtan efter att likna trädens utsträckning, eller molnens obegränsning.


*


Dikter är som moln. Poeter fyller dem med idéer till innehåll. Läsare formar dem med sina egna ögon när de glider förbi. Allt löses sedan upp i intighet, till evig förening med alltet. 

Om William Blake

De flesta rader jag läst kan jag inte recitera utantill, men några enstaka har fastnat för evigt. Denna strof återkommer till mig ofta, i synnerhet när jag ser människor som har ett svårare liv än de flesta. Det kan vara på grund av sjukdom eller något annat. Alla har inte samma förutsättningar, livet är oerhört grymt och orättvist. Det är förstås ingen nyhet för någon, men jag vänjer mig aldrig. Det gör så ont i mig att se, särskilt när det handlar om barn. Idag såg jag det igen, och William Blakes formulering klang återigen i mitt inre, och den är så vacker i sitt brutala konstaterande:

Every Night and every Morn
Some to Misery are Born.
Every Morn and every Night
Some are Born to sweet delight.
Some are Born to sweet delight,
Some are Born to Endless Night.

Taggat med: 

,

Skriv av glädje, skriv med ångest

Mina två senast lästa böcker handlar om att skriva, och det är två sinsemellan mycket olika böcker. Men de har också sina beröringspunkter. Det hade varit intressant att höra författarna Stephen King och Annie Dillard diskutera skrivprocessen med varandra. 

Stephen King:

Sanningen är att när jag skriver, så skriver jag varje dag, galen eller ej. Vilket inkluderar jul, nationaldagen och min födelsedag (vid min ålder försöker man ju ändå glömma de där förbannade dagarna). Och när jag inte arbetar, ja då arbetar jag inte alls, men under de perioderna av total sysslolöshet känner jag mig oftast vilsen och har svårt att sova. För mig är det jobbiga att inte jobba. När jag skriver är det som att vara på lekplatsen, och till och med de tre värsta timmarna jag tillbringat där kändes helt okej.

Annie Dillard:

Snarare än att skriva en bok sitter jag hos den, som hos en döende vän. Under besökstid stiger jag in i dess rum med bävan och medkänsla inför dess många sjukdomar. Jag håller dess hand och hoppas att den ska bli bättre.

Stephen King: 

Jag vill få ihop tio sidor per dag, vilket blir 2000 ord. Det ger 180 000 ord på en tremånadersperiod, en hyfsad längd på en bok – en som läsaren gladeligen kan försjunka i, om intrigen håller måttet och behåller sin fräschör. Somliga dagar blir det tio sidor utan att jag ens märker det; jag kan komma iväg och handla eller göra andra ärenden redan vid halvelvatiden, pigg och pyrig. Men allt oftare, med tilltagande ålder, finner jag mig själv äta lunch vid skrivbordet och resa mig vid halvtvåsnåret. Ibland, när orden inte vill med mig, håller jag fortfarande på när det är dags för eftermiddagsfika. Det spelar mig inte så stor roll hur lång tid det tar, men bara i yttersta nödfall tillåder jag mig själv att ”gå hem” för dagen innan jag fått ihop mina 2000 ord.

Annie Dillard:

Varför hittar man aldrig något som skrivits om den egenartade tanke man ägnar sin uppmärksamhet, om sin fascination för något som ingen annan förstår? För att det är upp till en själv. Det finns något som intresserar en, av något skäl som är svårt att förklara. Det är svårt att förklara eftersom man aldrig har läst det på någon sida; så börjar man. Man skapades och placerades här för att ge röst åt detta, sin egen häpnad. ”Det mest krävande med att leva ett helt liv som konstnär är den stränga disciplin som krävs för att tvinga sig själv att obevekligt arbeta längs den nerv som är ens egen innersta känslighet.” Det var Anne Truitt, skulptören, som sade så. Thoreau sade det på ett annat sätt: känn ditt eget ben. ”Sök, följ med, kretsa runt och runt ditt liv … Känn ditt eget ben: gnag på det, begrav det, gräv upp det och gnag vidare på det.”

Den ene betonar gång på gång skrivglädjen, den andra återkommer ständigt till våndan. Båda är variationer på temat passion. Den största skillnaden är förhållningssättet till berättelsen. Enligt Annie Dillard kommer den inifrån, enligt Stephen King är berättelser ”relikter, delar av en oupptäckt, tidigare värld. Författarens uppgift är att med hjälp av de verktyg han har i sin låda försöka få fram så mycket som möjligt av var och en av dem ur marken utan att de går sönder för mycket.”

Annie Dillard vittnar vid ett tillfälle om att hon fått en fråga av ett barn en gång, som gjorde henne ställd. Pojken undrade om det var hon som skrivit berättelsen, eller om det var hon som skrev ner den.

Jag kan inte hjälpa att jag uppfattar Annie Dillard som lite oklädsamt självömkande emellanåt. Det finns många partier i hennes bok som är vackra, poetiska och oerhört lockande, men det självömkande draget liksom överskuggar. Jag gillar dock slutet väldigt mycket, hon knyter aldrig ihop säcken, hon öppnar den i stället. Som den bästa dikten, mycket tjusigt.

Stephen Kings bok har jag haft stående i bokhyllan i några år. Eftersom jag inte är en King-läsare annars, så har det suttit långt inne att börja läsa den, även om den har ett väldigt gott renommé. Jag var lite fördomsfull, trodde den skulle vara lite enkelspårig. Nu när jag äntligen plockade ner boken från hyllan var den omöjlig att lägga ifrån sig. Mycket riktigt, hans inställning till skrivandet är kanske ”enkelspårigt”, men inte på något dåligt sätt, det är snarare befriande okomplicerat. Till exempel: låt berättelsen utvecklas efter hand. Tänk inte ut en intrig innan, utgå i stället ifrån en situation. Vad händer om ... ? Hans handfasta tips känns användbara även i poesin, som jag oftast skriver.

Varför läser jag alls den här typen av böcker? Om jag vill skriva, varför ägnar jag då inte all min dyrbara tid åt att göra just det? Det finns helt klart en poäng med resonemanget. Men det är omöjligt att skriva hela tiden. Mycket egentid infinner sig under transportsträckor och är svår att utnyttja till något vettigt. Det är lättare att läsa en bok än att skriva på bussen (men jag ska erkänna att jag gör både-och). 

Det ligger också en hel del i Annie Dillards liknelse – att skriva en bok är ibland som att sitta hos en döende vän. Även Stephen King fastnar ibland, berättade han. Liksom alla andra författare jag läst sådana här böcker av. Det är i bästa fall lärorikt, och i sämsta fall åtminstone en tröst, att läsa om andras skrivkramp. Ibland behöver man bli påmind om varför man skriver. Den där passionen som håller skrivångesten levande.

Läst:

Annie Dillard: Det skrivande livet (Ellerströms 2018, originalutgiven 1989)

Stephen King: Att skriva – en hantverkares memoarer (Bra Böcker 2013, originalutgiven 2000)

Bra dag idag

en albatross lyfter 

inte utan vind


en flyttfjäril flyttar 

inte utan vind


en smärtfri dag 

är en sådan vind



 

Taggat med: 

,

Idag är en Björling-dikt


En kvinna gråter

och en mor,

och ingen vet varför

hon ler ibland.

En människa går från dag till dag.

En doms slag, och snön som smälter.

Och snön som lägger sig

snart.


(Gunnar Björling, 1938)

Taggat med: 

,

En bok till av Solnit

Alla borde läsa den här boken. Det är den känslan, och jag vet att den är orimlig och att min upplevelse bara är min, ingen annans. Men det är inte förbjudet att önska alla andra samma upplevelse av eufori över att ha mött någon som (nästan) har förmåga att gestalta hela alltet. Livets ofattbarhet, komplexitet, väven som innefattar oss alla, som vi alla är med och väver, men som ingen av oss kan överblicka. 

Bokomslag

Hon heter Rebecca Solnit. Hennes bok heter Det avlägset nära. Den kom ut på svenska 2014 tack vare bokförlaget Daidalos, som även gav ut den första bok jag läste av samma författare: Gå vilse. En fälthandbok. Det var titeln som lockade mig, och jag introducerades till ett fantastiskt författarskap.

Så jag visste att jag gav mig in i en vidunderlig berättelse när jag öppnade den här boken. Jag visste att den inte skulle vara helt lättläst, och jag visste att det skulle vara värt ansträngningen. Jag blev inte det minsta beskviken. Det är ingen överdrift att påstå att dessa två böcker av Rebecca Solnit har förändrat mig. De har i synnerhet förändrat mitt skrivande. Den associativa metod hon praktiserar är oerhört inspirerande, och jag känner mig stärkt i tron på att följa mina egna berättelsers labyrinter. 

Det finns så många passager som är värda att citera. Jag har gjort många anteckningar längs läsningen. Men om jag ska välja ett stycke, så är det nog detta. Tre meningar som på något sätt sammanfattar vad jag uppfattar som essensen av boken, och kanske faktiskt även ringar in mig i relation till den:

För du är inte dig själv, du är en mängd andra, du läcker som den mest otäta båt som någonsin har byggts, du har tillbringat stora delar av ditt liv som någon annan, som människor som dog för längesen, som människor som aldrig har levt, som främlingar som du aldrig har mött. Det vanliga jag vi tilldelas är lika prydligt förpackat som den typiska figuren i en realistisk roman, det har inget av den porositet som kännetecknar varje vaket ögonblick, de lösa trådarna, de konstiga drömmarna, allt man har glömt och minns fel, de bitarna av ett liv som levs i andras berättelser, det motsägelsefulla och inkonsekventa, gudomligheten hos dei ex machina och samvaron med andar. Det finns andra sätt att berätta. 

En tid för haiku

Sommaren är, precis som andra årstider, en perfekt tid för kontemplation och skriftlig reflektion. Haiku är en utmärkt form för den som inte vill fastna i veckor i en och samma text (även om man självklart kan göra det). Gå en inspirationspromenad, en ginko, och var uppmärksam på nuet. Samla sinnesinstryck, anteckna gärna, det kan vara intryck av ljud, syn, doft, känsel, minnen. 

Använd sedan dina anteckningar som grund till att skriva en haiku, en kortdikt, som i sin japanska ursprungsform gav uttryck för en ögonblicksupplevelse samtidigt som den visade på människans relation till naturen och alltets ofantlighet.

En egen haiku behöver naturligtvis inte innehålla detta, eller följa alla regler som gällde för den ursprungliga diktformen. Du är fri att använda dina ord hur du vill, så att du själv får största möjliga utbyte av dem.

Jag har tur som har en haiku-kompis. Hon heter Nillla. Vi har börjat dela våra haikudikter i en blogg, främst för att inspirera varandra. Kanske kan vi inspirera fler? Välkomna att kika!

Taggat med: 

, , , , ,

Äldre inlägg

Konst