Senaste inlägg

Bra dag idag

en albatross lyfter 

inte utan vind


en flyttfjäril flyttar 

inte utan vind


en smärtfri dag 

är en sådan vind



 

Taggat med: 

,

Idag är en Björling-dikt


En kvinna gråter

och en mor,

och ingen vet varför

hon ler ibland.

En människa går från dag till dag.

En doms slag, och snön som smälter.

Och snön som lägger sig

snart.


(Gunnar Björling, 1938)

Taggat med: 

,

En bok till av Solnit

Alla borde läsa den här boken. Det är den känslan, och jag vet att den är orimlig och att min upplevelse bara är min, ingen annans. Men det är inte förbjudet att önska alla andra samma upplevelse av eufori över att ha mött någon som (nästan) har förmåga att gestalta hela alltet. Livets ofattbarhet, komplexitet, väven som innefattar oss alla, som vi alla är med och väver, men som ingen av oss kan överblicka. 

Bokomslag

Hon heter Rebecca Solnit. Hennes bok heter Det avlägset nära. Den kom ut på svenska 2014 tack vare bokförlaget Daidalos, som även gav ut den första bok jag läste av samma författare: Gå vilse. En fälthandbok. Det var titeln som lockade mig, och jag introducerades till ett fantastiskt författarskap.

Så jag visste att jag gav mig in i en vidunderlig berättelse när jag öppnade den här boken. Jag visste att den inte skulle vara helt lättläst, och jag visste att det skulle vara värt ansträngningen. Jag blev inte det minsta beskviken. Det är ingen överdrift att påstå att dessa två böcker av Rebecca Solnit har förändrat mig. De har i synnerhet förändrat mitt skrivande. Den associativa metod hon praktiserar är oerhört inspirerande, och jag känner mig stärkt i tron på att följa mina egna berättelsers labyrinter. 

Det finns så många passager som är värda att citera. Jag har gjort många anteckningar längs läsningen. Men om jag ska välja ett stycke, så är det nog detta. Tre meningar som på något sätt sammanfattar vad jag uppfattar som essensen av boken, och kanske faktiskt även ringar in mig i relation till den:

För du är inte dig själv, du är en mängd andra, du läcker som den mest otäta båt som någonsin har byggts, du har tillbringat stora delar av ditt liv som någon annan, som människor som dog för längesen, som människor som aldrig har levt, som främlingar som du aldrig har mött. Det vanliga jag vi tilldelas är lika prydligt förpackat som den typiska figuren i en realistisk roman, det har inget av den porositet som kännetecknar varje vaket ögonblick, de lösa trådarna, de konstiga drömmarna, allt man har glömt och minns fel, de bitarna av ett liv som levs i andras berättelser, det motsägelsefulla och inkonsekventa, gudomligheten hos dei ex machina och samvaron med andar. Det finns andra sätt att berätta. 

En tid för haiku

Sommaren är, precis som andra årstider, en perfekt tid för kontemplation och skriftlig reflektion. Haiku är en utmärkt form för den som inte vill fastna i veckor i en och samma text (även om man självklart kan göra det). Gå en inspirationspromenad, en ginko, och var uppmärksam på nuet. Samla sinnesinstryck, anteckna gärna, det kan vara intryck av ljud, syn, doft, känsel, minnen. 

Använd sedan dina anteckningar som grund till att skriva en haiku, en kortdikt, som i sin japanska ursprungsform gav uttryck för en ögonblicksupplevelse samtidigt som den visade på människans relation till naturen och alltets ofantlighet.

En egen haiku behöver naturligtvis inte innehålla detta, eller följa alla regler som gällde för den ursprungliga diktformen. Du är fri att använda dina ord hur du vill, så att du själv får största möjliga utbyte av dem.

Jag har tur som har en haiku-kompis. Hon heter Nillla. Vi har börjat dela våra haikudikter i en blogg, främst för att inspirera varandra. Kanske kan vi inspirera fler? Välkomna att kika!

Taggat med: 

, , , , ,

Den här tystnaden

Min yngste sons ensamma sparkande på en fotboll i gräset, i otålig väntan på sin morfar.

Smackande och trastande i träden. 

Barnröster från en avlägsen badplats.

Min mammas steg i grusgången.

Plastremsor som knutits upp för att signalera fönster åt fåglarna prasslar distinkt i vinden.

Suset i lindarnas kronor.

Flygfän surrar. En fluga på min axel. Min hand klatschar till en broms på mitt lår. En trekantig jaktflygare som kompletterar den plågsamma solhettan.

Klagande tärnor över viken.

Myrornas samspel på altangolvet.

Taggat med: 

,

Trådar, båtar

Vissa konstutställningar är så spektakulära och läckra upplevelser att alla vill dit, helst för att ta en selfie i installationen. Jag trodde att utställningen The Distance av Chiharu Shiota, som nu visas på Göteborgs konstmuseum, skulle tillhöra dessa, och jag hade rätt. Det var en mäktig känsla att stå där mitt i väven av ulltrådar som spände genom rummet. Men här fanns också en djupare dimension, rentav en mångfald av symbolik, som drabbade mig. 

Först rummet med stolar, innästlade i trådar som gick kors och tvärs genom rummet, mellan väggar och tak och andra stolar. Rummet påminde om en konferenssituation och jag tänkte först på mitt jobb. Där sitter jag på en av stolarna, bunden till en position som är intrasslad och fastlåst i den omgivande strukturen och relationerna till omgivande människor. Efter en stund insåg jag att det är så här vi har det i livet. Varje människa har sin plats med en väv kontakter och relationer som knyter fast henne. Det är svårt för en människa att flytta sig särskilt mycket utan att påverka trådarna till andra människor och deras platser i relation till världen. Det är ett komplicerat system, och det krävs mycket mod för att börja dra i en tråd.

I nästa rum hängde båtarna. Drömlika skepp svävade som moln under taket, i riktning mot himlen. Oerhört vackert. Från en vinkel kändes båtarna hoppingivande, de visade en riktning mot något mer upphöjt. Från en annan vinkel, mer från sidan, framträdde båtarnas olika storlekar och jag tyckte att de påminde om begravningskistor. De flesta var i vuxenstorlek, men några i barnstorlek. Jag greps av en sorg över den sista båtresan till andra sidan floden som så många skickas iväg på alltför tidigt. 

Båtarna var upphängda i svarta trådar, och när jag granskade närmare upptäckte jag att där fanns massor av trådar som inte bar upp någon båt, som bara hängde ensamma och slutade i luften. Hade de tappat sina båtar? Vi är alla passagerare i en båt och den hänger i en skör tråd. Känslan var påträngande, aningen banal, men sann.

Film utan soundtrack

Musik förekommer endast vid ett tillfälle, när det är dans på en fest. Nog är det märkligt att en film utan soundtrack upplevs som helt tyst? Alla andra ljud är ju där. Rörelserna, fotstegen, rösterna, andetagen. Blåsten, trafiken, dörrarna, havet, måsarna. 

Jag har sett Interiors. Igen. Den ingår i min katalog av Woody Allen-filmer som jag brukar titta på, sällan men ändå regelbundet. Som en slags tröst, antar jag, eller terapi.


Äldre inlägg

Konst