Enkelt uttryckt

Det är svårt att vara sämre än jag på att komma ihåg minnesvärda citat ur böcker och dikter. Men en rad minns jag, och jag tänker den varenda dag: "En människa går från dag till dag." Jag ser framför mig en person – det kan vara du eller jag – som lunkar fram, från en dag till en annan, genom sin livstid. Det är en så vacker bild. Storslagen men samtidigt omärkvärdig. Det är något vemodigt över det hela.

Vem står bakom den? Gunnar Björling så klart... Favoriten. Raden kommer ur en dikt som jag är löjligt förtjust i:

På något vis identifierar jag mig med den gråtande kvinnan. Som jag har gråtit det senaste året, först som gravid och sedan som nybliven mor. Hormonerna. Förändringarna. Rädslorna. Närheten till livet och döden samtidigt, den blir aldrig så påtaglig som när man får barn. Jag tycker om oklarheten i hur man ska läsa ihop raderna. Ingen vet varför hon gråter, eller ingen vet varför hon ler ibland..? Kanske båda?

Och snön som smälter, och snön som lägger sig. Från vår till vinter. Årshjulet, det rullar på, människan går från dag till dag, och kyrkklockan som kanske symboliserar livets milstolpar. 

Jag älskar verkligen den här dikten. Den känns som en saktmodig hyllning till livet. Kanske kan jag lära mig hela utantill en vacker dag.

Av en slump råkade jag titta på tv-programmet UR Samtiden på Kunskapskanalen. Detta avsnitt var inspelat på Bokmässan i Göteborg för en månad sedan och bestod av en diskussion kring frågan "Måste barn läsa skönlitteratur?"

Utgångspunkten verkade vara att det finns en rådande bild av att det är finare eller bättre att läsa skönlitteratur än att läsa faktaböcker. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt hur de menade. Att tecknade serier inte betraktas som "riktig" litteratur av exempelvis lärare i skolan, det har jag väl hört, men att även faktaböcker skulle vara sämre, det var en nyhet för mig.

En anledning till att det skulle vara bättre att läsa skönlitteratur handlade om att genom den kan man förvärva inlevelseförmåga, föreställningsförmåga och empati.

Diskussionsdeltagarna Sarah Sheppard och Johan Unenge hakade inte riktigt på moderatorns hypoteser. Sarah Sheppard sa väl ungefär att man har förmodligen inte läst en faktabok på länge om man tror att de bara staplar fakta utan känsla. Johan Unenge påpekade att genom att läsa böcker som handlar om "verkliga" saker samlar man på sig en katalog av samtalsämnen som kan vara fantastiskt användbara i sociala sammanhang.

Jag tänker genast på min elvaårige son som under det senaste året plöjt skolbibliotekets alla böcker om Titanic. Tidigare intresseområden (som jag känner till) har varit pirater, insekter, hajar och valar. Han har läst massor om detta och besitter förbluffande detaljkunskaper om allt möjligt, han minns namn och årtal. För mig har han berättat många spännande historier om besättningsmän på Titanic som trängde sig före kvinnor och barn till livbåtarna, eller kvinnliga pirater som sluppit dödsstraff tack vare att de väntat barn. 

Ja, han har helt klart målgruppsanpassat sina berättelser. Han vet vad mamma går igång på. Det har gett upphov till många intressanta diskussioner här hemma, om såväl historiska händelser som om människans komplicerade natur.

Själv läser jag aldrig faktaböcker utan håller mig till skönlitteratur. Jag får ofta mycket starka upplevelser av mina böcker. Men är det något jag kan dela med någon annan? Ger det upphov till många spännande och utvecklande samtal? Nej, det är ytterst sällan. Oftast går jag omkring ensam och känner hur upprymdheten bubblar i magen, men jag har ingen att kanalisera det till eller med. (Jag har startat en läsecirkel bara för att åtminstone någon gång få prata om mina läsupplevelser!)

Det är faktiskt inte alls gångbart i särskilt många sociala sammanhang att bara ha läst en massa skönlitteratur. Om man inte träffar någon som har läst samma bok så finns det inte så mycket att prata om. Det är lätt att i stället bli lite introvert och ägna sig åt att blogga om sina läsupplevelser i stället för att träffa folk.

Foto: Carita Forlsund

Titta på fler bilder på Flickr vetja!

Foto: Carita Forslund

Eftersom jag bor bara ett stenkast från Karin Boyes grav händer det då och då att jag går förbi och tittar till den. Det gör andra också; ibland brinner där ett ljus, ibland ligger det en blomma på hennes sten. Det gjorde det idag – exakt 113 år sedan hon föddes.

Låt oss tänka på henne en stund, hon förtjänar det. Och, om jag får föreslå, läsa en av hennes beskrivningar av lidelsen. Passionen. Åtrån. Den är stark och jättefin. Ur De sju dödssynderna som publicerades postumt 1941:

Det finns många typer av allergier. Pollenallergi. Födoämnesallergi. Pälsdjursallergi. Kvalsterallergi. Säkert ytterligare några.

På senare tid, framför allt i reklamsammanhang, har det dykt upp en udda fågel: hudallergi. Det måste vara en mycket besvärlig åkomma. Jag undrar om en hudallergiker bara är överkänslig mot andras hud, eller om man även kan reagera mot sin egen? 

Den aktualiserades genom en inte särskilt rättvisande tolkning i senaste avsnittet av SVT:s serie Alla tiders hits – Bernt Stafs underbara sång Familjelycka från 1970. Jag har alltid älskat den. 

"Texten är ju så töntig", har jag fått höra många gånger. Jag kan inte hålla med. Om man tittar närmare på den så är det ju egentligen bara den andra raden som känns lite fånig: "Den passar lika bra för snälla som för dumma". Dessutom rimmar den inte.

Jag vill gärna tro att detta är mycket noga genomtänkt av kompositören. Den förväntade raden som rimmar är ju lätt att gissa: "Den passar lika bra för gamla som för unga". Den meningen hade varit korrekt, men ack så tråkigt förutsägbar. Tänk om det var så att Bernt på ett demonstrativt sätt ville visa att han inte tänkte uppfylla våra förväntningar här? Han bytte därför ut den förväntade rimmande raden mot en extremt barnslig formulering om snälla och dumma, en rad som dessutom bara nästan-rimmar. Ja, det låter faktiskt som om ett barn hade skrivit den raden.

Nu spekulerar jag bara. Jag har ingen aning om hur Bernt Staf tänkte när han skrev den här låten. Men oavsett – hur det än gick till så är den andra raden om inte poetiskt briljant så väldigt effektiv. Alla reagerar på den raden. 

Alla.

För mig är den här sången en demonstration i ärlighet. Så ärlig så den känns naiv. Och alla vet vi ju att det inte alls är så enkelt som det verkar att skriva ärligt. Det krävs mycket mod.