Enkelt uttryckt

Hur många gånger har man inte hört en musiker, författare eller konstnär beskrivas som någon som "rör sig obehindrat" mellan olika genrer eller konstnärliga stilar, som någon som "befinner sig i gränslandet" mellan olika fält som om det vore något eftersträvansvärt.

Är det inte alltför lätt att skyla över svagheter där i gränslandet? 

Tänk om vederbörande i stället skulle behärska en konstform, en genre eller stil till fulländning? Vara någon som håller sig inom gränserna – och gör det bra! Kanske till och med utvecklar något nytt där innanför rådande estetiska ramar? Vore inte det en bedrift värd att beundra?! Den vore ju möjlig att bedöma, om inte annat.

Men nej, idag ska man helst "bryta ny mark", göra sin egen grej, och det kan ju vara lite hur som helst. Allt är tillåtet och omöjligt att bedöma som bra eller dåligt. Det finns inga estetiska ideal, inga regler att följa eller bryta mot, allt är lika rätt, ingen har fel.

Jo vänta, det finns visst en regel: vad man än gör så ska det vara tillgängligt. För alla. Ingenting får vara svårt och ingen får känna sig kränkt. Allt är tillåtet så länge det är PK.

Det är inte så spännande.

Det talas ofta om läsupplevelsen. Sällan om läsaktiviteten, alltså arbetet som läsaren måste utföra för att göra den omtalade läsupplevelsen möjlig. Att läsa är inget man passivt är med om, vilket ordet läsupplevelse lite grann antyder. Idén om att koppla av med en bok är en villfarelse. Det må se slappt och skönt ut att halvligga i fåtöljen med boken, men därinne i läsarens hjärna pågår hårt (och förhoppningsvis njutbart) arbete.

Utan läsaktivitet ingen läsupplevelse!

Nivån på läsaktivitet kan säkerligen variera massor, dels beroende på vad det är man läser, dels beroende på vem det är som läser. Och målsättningen med läsningen, så klart. Vad vill jag uppnå med att läsa den här boken?

Jag interagerar alltid med texten jag läser. Kan liksom inte låta bli. Jag smakar på orden, funderar över ordval och testar andra alternativ. Om texten är översatt till svenska så översätter jag den tillbaka i mitt huvud, och försöker "höra" hur formuleringar och dialoger skulle ha låtit på originalspråket (i den mån jag behärskar språket). Om författaren är svenskspråkig så föreställer jag mig gärna texten med författarens röst och dialekt, om jag känner till dessa. Jag vill höra hur texten lät i huvudet på den som skrev. Jag vill veta hur författaren tänkte, jag vill förstå författarens val. 

Gunnar Björling hade koll på varje ord.

Varför vill jag det? Det handlar om ren nyfikenhet från min sida. Jag är väldigt intresserad av berättarteknik och språkanvändning. Förhoppningsvis kan det bidra till att utveckla mitt eget skrivande också.

Jag älskar att bli imponerad av en författares förmåga, och jag söker medvetet efter sådana upplevelser. Jag läser aktivt, väldigt aktivt. Och väldigt långsamt.

Monika Fagerholm lägger pussel med berättelsen och briljerar med språket.

En tillräckligt effektfull meningsbyggnad kan få mig att flämta högt. Jag kan tappa andan av ett ordval, likväl som av en smart uppbyggnad av en berättelse. Handlar inte skrivandet egentligen om komposition (av ord och meningar) och presentation (av idéer och händelseförlopp)? En författare är sällan bra på allt. De träffsäkra och gärna mångtydiga ordvalen kanske poeterna är bäst på – och för all del vissa låtskrivare – medan romanförfattarna behärskar att berätta en historia på ett effektfullt sätt.

Här skulle jag vilja nämna en författare som framstår som fulländad, som i mina ögon behärskar både orden och berättelsen. Det är svårt att komma på någon.

Historieberättarnas mästare John Irving.

Mitt i ett blöjbyte på bebisen ringde det på dörren och jag ropade till min store pojke att skynda sig att öppna, det kunde vara brevbäraren med ett paket som inte gick ned i inkastet, och det ville jag inte missa. 

Jag har aldrig förstått varför brevbäraren gör så. Han tar med sig stora brev lite på chans, verkar det som. Om de inte går ner i inkasten och ingen är hemma och öppnar dörren så måste han ju ta med sig paketen tillbaka igen. Det verkar lite jobbigt. Jag har dessutom undrat om ett sådant scenario skulle innebära att man får sin försändelse en dag senare än om man direkt fått en avi. Det är ju lite störigt i så fall. 

Men i torsdags var brevbärarens snällhet välkommen. Det var då som min son så osjälviskt avbröt sig mitt i en Minecraft-session för att ta emot den av mig efterlängtade Bodil Malmsten-boken Så gör jag – konsten att skriva.

Så krångliga meningar som jag skriver här så förstår man att jag behöver all hjälp jag kan få.

Hittills har jag bara hunnit börja läsa lite, däremot har jag ägnat rätt mycket tid åt att tänka på att jag ser fram emot att läsa den – tänkt på det har jag alltså gjort medan jag varit upptagen med andra sysslor. Boken har legat på vardagsrumsbordet och sett så inbjudande ut. 

Nu har jag kommit till sidan 43 och jag är redan (och som alltid) helt betagen av Bodil Malmstens briljans. Jag älskar hur hon skriver om sitt läsande och sitt skrivande och sitt funderande. Hur hon övertydligt, för att det behövs i denna värld där alla tycker sig kunna skriva, slår fast hur det ligger till: "För att skriva måste den som skriver kunna skriva. Så att andra – än den som skriver – förstår vad det står."

Jag gissar att hon hatar att det skrivs så mycket dåligt, och det gör hon i så fall med rätta. Jag ser fram emot att fortsätta läsa hennes bok som är skriven med inte bara kompetens utan dessutom finess. Det är sällsynt nuförtiden.

Kanske kommer den i morgon! Hoppas, hoppas. Jag har beställt Bodil Malmstens bok om hur man skriver en bok. Så gör jag – konsten att skriva heter den. Vid det här laget har väl alla läst den utom jag. Men snart så!

Jag tycker det är roligt, i många år har Bodil Malmsten beklagat sig över skrivkramp. Hon lyckas inte skriva den roman hon vill skriva. Så vad gör hon i stället? Jo, skriver en instruktionsbok i skrivandets konst. 

För hon kan ju. Hennes loggböcker är enastående. Till synes enkla, spontant skrivna, i förbifarten nästan. Men knappast. Så är det aldrig.

Recensionerna har varit positiva till boken, men jag minns att jag läste en kommentar från en besviken läsare som inte alls tyckte att råden var särskilt handfasta och lätta att följa. Det bådar gott! Jag hoppas mer på en Bodil Malmsten-upplevelse än en lektion i skrivande. (En kombination vore förstås oslagbar.)

Fortsättning följer förmodligen...

Följ min blogg med Bloglovin

Min mormor använde ordet finge. Det gör inte jag och det är ju faktiskt lite tråkigt när man tänker på det. Finge är en konjunktivform av verbet fick. Vad är då skillnaden mellan fick och finge? Ordet fick handlar om att få något i dåtid. Ordet finge handlar om att kanske kunna få något i dåtid. Konjunktiv uttrycker hypotetiska tillstånd. Sådant som skulle kunna vara möjligt. Det finns med andra ord en grammatisk form för att uttrycka drömmar och fantasier!

Är det inte vackert?

Tyvärr är svenska språkets konjunktiva verbformer under utdöende. Språket håller på att bli lite fattigare på nyanser. Om det inte är så att man kan säga samma saker på andra sätt, det är ju också en möjlighet. Jag vill inte vara en mossig bakåtsträvare i språksammanhang ... men jag är estet. Jag måste få vurma lite för den fonetiska skönheten i dessa ord: vore, finge, sprunge, ginge. 

Jag hittade ett välskrivet litet blogginlägg om konjunktivens skönhet, läs det vetja!

Hur många använder konjunktiv idag? Jag kan föreställa mig ungefär två personer som skulle kunna säga finge eller ginge på ett sätt som förefaller naturligt: Fredrik Lindström och Jan Guillou.

Även om de flesta av oss andra inte är lika bekväma i detta ålderdomliga verbmodus så borde vi åtminstone ägna oss åt att sakna konjunktiven en smula. Det tycker jag.