Nu när jag äntligen har en ipad ville jag testa att låna e-böcker från biblioteket. På Stadsbibliotekets hemsida fanns alla nödvändiga instruktioner, det verkade ganska enkelt. Jag installerade appen Bluefire Reader och lyckades hitta mitt lånekort i en byrålåda, men pinkoden som visade sig vara nödvändig hade jag glömt för länge sedan. Jag testade inte ens att klicka på alternativet "har du glömt din pinkod" eftersom det var så länge sedan jag lånade en bok att jag knappast hade registrerat en nu fungerande e-postadress med kortet. Det fick bli en promenad till stadsdelsbiblioteket för att ordna med det praktiska.
Föreställ dig chocken när bibliotekarien inte hittade mig i databasen. Jag som boklånare fanns inte längre – jag, som en gång i tiden (och så fasligt länge sedan var det väl ändå inte?) hade personalstatus på mitt lånekort! Jodå, minsann, jag har varit anställd som biblioteksassistent på Stadsbiblioteket i Göteborg. Lånat ut, gjort reservationer, utfärdat lånekort, sorterat in återlämnade böcker i hyllorna enligt SAB-systemet och allt annat som en sådan gör. Långt efter att jag slutat jobba där slapp jag böta för försenade böcker tack vare att jag fortfarande hade ett personallånekort. Det var ju en stor fördel för en som har svårt att passa tider. Men inte bara det. Jag blev betraktad som "en av dem". Det är ju något visst med att arbeta på ett bibliotek. Lite spännande, lite romantiskt, lite gammaldags på något vis. Det är säkert lukten av alla de gamla böckerna som ger den känslan. Inuti dem finns andra världar och tidsepoker paketerade och bevarade, och på biblioteket existerar de parallellt med nutiden. Jag har alltid tyckt om bibliotekets atmosfär och velat få vara en del av den.
Visserligen försvann en del av min romantiserade bild av biblioteksarbete när jag fick praoa (eller hette det prya på den tiden?) en vecka på Genebiblioteket, mitt barndoms bibliotek. Jag minns att jag bara fick göra trista och enahanda saker, som att sätta en stämpel i nyinköpta böcker, det var verkligen inte spännande, mest långtråkigt. Men jag hade stor glädje och nytta av samma bibliotek privat, inte minst när jag som tonåring började botanisera i LP-samlingen de hade. Det var där jag hittade en soloskiva med Rick Danko från The Band, upptäckte Neil Young via det underbara countryalbumet Comes a Time och kunde konstatera att Joy Division inte var min grej.
Ursäkta sidospåret. Nu var som sagt min biblioteksidentitet helt utraderad eftersom de bytt system och jag fick börja om från noll med ett nytt lånekort. Det kändes overkligt. Men jag fick en pinkod, det var ju det som var hela poängen.
Hemma igen följde jag instruktionerna och lyckades på första försöket med att låna en bok! Ivrig som jag var valde jag den första bästa bok jag kunde komma på som alla har läst utom jag – Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag vill ju gärna ha läst den innan jag ser filmen och den kommer jag säkert att se, förr eller senare.
Så långt allt gott. Det fungerar jättebra att läsa bok i paddan. Det är jätteskönt att slippa hålla i en bok och hålla den öppen, ont i hand- och tumlederna som jag har. Till och med boken verkar ganska lovande.
Ett helt annat problem har dock uppdagat sig. Jag har tydligen fått så dålig syn att det blivit jobbigt att läsa utan glasögon, och jag gillar bäst att läsa i sängen innan jag ska sova. Tidigare bullade jag upp några kuddar under nacken och låg på rygg och läste. Med glasögon funkar inte det så bra, eftersom blicken måste riktas nedåt och den undre delen av glasögonbågarna tar slut för tidigt. Texten jag ska läsa hamnar mellan glasögonen och kinden. För nacke och ögon är det därför bekvämast att ligga på sidan och läsa, med kinden på kudden, men vad ska jag ha för typ av glasögon då? Detta kan ju inte vara ett helt nytt bekymmer, någon mer än jag måste ha upptäckt det obekväma med glasögonskalmarna. Det borde rimligtvis finnas en smidig lösning. Kan man köpa pincenéer nuförtiden?
7 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS