Enkelt uttryckt

Nu när jag äntligen har en ipad ville jag testa att låna e-böcker från biblioteket. På Stadsbibliotekets hemsida fanns alla nödvändiga instruktioner, det verkade ganska enkelt. Jag installerade appen Bluefire Reader och lyckades hitta mitt lånekort i en byrålåda, men pinkoden som visade sig vara nödvändig hade jag glömt för länge sedan. Jag testade inte ens att klicka på alternativet "har du glömt din pinkod" eftersom det var så länge sedan jag lånade en bok att jag knappast hade registrerat en nu fungerande e-postadress med kortet. Det fick bli en promenad till stadsdelsbiblioteket för att ordna med det praktiska.

Föreställ dig chocken när bibliotekarien inte hittade mig i databasen. Jag som boklånare fanns inte längre – jag, som en gång i tiden (och så fasligt länge sedan var det väl ändå inte?) hade personalstatus på mitt lånekort! Jodå, minsann, jag har varit anställd som biblioteksassistent på Stadsbiblioteket i Göteborg. Lånat ut, gjort reservationer, utfärdat lånekort, sorterat in återlämnade böcker i hyllorna enligt SAB-systemet och allt annat som en sådan gör. Långt efter att jag slutat jobba där slapp jag böta för försenade böcker tack vare att jag fortfarande hade ett personallånekort. Det var ju en stor fördel för en som har svårt att passa tider. Men inte bara det. Jag blev betraktad som "en av dem". Det är ju något visst med att arbeta på ett bibliotek. Lite spännande, lite romantiskt, lite gammaldags på något vis. Det är säkert lukten av alla de gamla böckerna som ger den känslan. Inuti dem finns andra världar och tidsepoker paketerade och bevarade, och på biblioteket existerar de parallellt med nutiden. Jag har alltid tyckt om bibliotekets atmosfär och velat få vara en del av den.

Visserligen försvann en del av min romantiserade bild av biblioteksarbete när jag fick praoa (eller hette det prya på den tiden?) en vecka på Genebiblioteket, mitt barndoms bibliotek. Jag minns att jag bara fick göra trista och enahanda saker, som att sätta en stämpel i nyinköpta böcker, det var verkligen inte spännande, mest långtråkigt. Men jag hade stor glädje och nytta av samma bibliotek privat, inte minst när jag som tonåring började botanisera i LP-samlingen de hade. Det var där jag hittade en soloskiva med Rick Danko från The Band, upptäckte Neil Young via det underbara countryalbumet Comes a Time och kunde konstatera att Joy Division inte var min grej.

Ursäkta sidospåret. Nu var som sagt min biblioteksidentitet helt utraderad eftersom de bytt system och jag fick börja om från noll med ett nytt lånekort. Det kändes overkligt. Men jag fick en pinkod, det var ju det som var hela poängen.

Hemma igen följde jag instruktionerna och lyckades på första försöket med att låna en bok! Ivrig som jag var valde jag den första bästa bok jag kunde komma på som alla har läst utom jag – Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag vill ju gärna ha läst den innan jag ser filmen och den kommer jag säkert att se, förr eller senare. 

Så långt allt gott. Det fungerar jättebra att läsa bok i paddan. Det är jätteskönt att slippa hålla i en bok och hålla den öppen, ont i hand- och tumlederna som jag har. Till och med boken verkar ganska lovande.

Ett helt annat problem har dock uppdagat sig. Jag har tydligen fått så dålig syn att det blivit jobbigt att läsa utan glasögon, och jag gillar bäst att läsa i sängen innan jag ska sova. Tidigare bullade jag upp några kuddar under nacken och låg på rygg och läste. Med glasögon funkar inte det så bra, eftersom blicken måste riktas nedåt och den undre delen av glasögonbågarna tar slut för tidigt. Texten jag ska läsa hamnar mellan glasögonen och kinden. För nacke och ögon är det därför bekvämast att ligga på sidan och läsa, med kinden på kudden, men vad ska jag ha för typ av glasögon då? Detta kan ju inte vara ett helt nytt bekymmer, någon mer än jag måste ha upptäckt det obekväma med glasögonskalmarna. Det borde rimligtvis finnas en smidig lösning. Kan man köpa pincenéer nuförtiden?

"Ett tunt och flexibelt trosskydd, känns som en del av trosan. Tillverkad för SCA Hygiene Products AB, 405 03 Göteborg, tfn 020-73 55 00."

Så lyder den svenska finstilta texten på detta lilla troskyddspaket, och sedan följer liknande text på ytterligare 27 språk. Jag beklagar att bilden blev lite suddig, det är nog inte möjligt att läsa här. Det är svårt även i verkligheten, ska jag be att få meddela. Det är fruktansvärt liten text, förstoringsglas borde medfölja. Jag ställde den lilla tändsticksasken bredvid för att ge en känsla för hur liten den finstilta texten är.

Om man sedan vänder på paketet så fortsätter de finstilta informationstexterna. Men vänta, vad är det här? En av texterna är kopiöst uppförstorad i jämförelse med alla andra på paketet. Varför?

Detta har jag funderat länge och förhållandevis ofta på, ungefär lika ofta som jag ser paketet, och eftersom det står där inne vid toaletten så blir det väl några gånger per dag. (Det är ju lite sjukt när man tänker på det...) Jag har haft några olika teorier. Tryckeriet kanske inte hade typstnittet i mindre storlek? Men adressuppgifterna står i samma ministorlek som de andra språken, så det kan inte vara det. Kanske finns det i aktuellt land någon slags lagstiftning som säger att information till konsumenter på förpackningar måste vara läsbar även för dem med synfel? Alla som behöver kanske inte har möjlighet att skaffa glasögon?

Nu slog jag upp BY som visar sig vara Vitryssland. Det är där man har förmånen att slippa kisa för att försöka läsa det finstilta på ett paket med trosskydd. Det är kanske också den enda fördelen med att bo där? Vad vet jag.

Hade det inte varit för Bodil Malmstens sommarprat i radio cirka 1987 så hade mina barn säkerligen haft svårare att somna. För det finns en sång som nästan alltid får spralliga och övertrötta småbarnskroppar att lugna ner sig lite, och det är den här. Hang down your head av Tom Waits. 

Det är inte säkert att jag någonsin hade fördjupat mig i Tom Waits musik om inte Bodil Malmsten hade introducerat den för mig i sitt sommarprogram. Då hade jag och mina söner missat den här låten, som nu för evigt präntats in i deras repertoarkännedom som vaggsången mamma alltid sjöng. För elvaåringen är det så i alla fall. Halvåringen är ett pågående projekt.

Det är en väldigt fin låt. Jag är tacksam. Tack Bodil. 

"Vi kan inte skriva av verkligheten, det kommer inte att bli likt."

Hon har så rätt och hon säger det så bra – allt! Eller skriver, rättare sagt, det är det hon gör. Skriver. Och jag läser. Boken som Bodil Malmsten skrivit för att beskriva sin skrivprocess, och den är svinbra. Som väntat, jag hade verkligen inte väntat mig annat, men den är faktiskt ändå bättre än väntat. Jag hade svårt att föreställa mig en bok om konsten att skriva skriven av Bodil Malmsten. Jag kunde inte göra mig en bild av hur det skulle kunna bli. Jag kunde bara se framför mig en traditionell lärobok, och jag visste att Bodil skulle leverera mera än så, vilket hon gjort och hon överträffar alla mina förväntningar som jag inte kunnat formulera.

Jag vet inte riktigt när min och Bodil Malmstens relation inleddes. Jag bodde fortfarande "hemma", så mycket vet jag. Det var åttiotal och jag hörde henne sommarprata på radion. Med tanke på att jag spelade in hennes sommarprat på kassettband så måste jag ha varit intresserad redan innan hon sommarpratade i radion. Men det är programmet jag minns som inledning. Ett slags förspel. Hon spelade musik av Tom Waits och läste upp sin fenomenala dikt om moster Lillie som dött, jag kan fortfarande höra i mitt huvud hur hon läser den, jag minns rytmen och betoningen i varje ord, ackompanjerad av kontrabas. Jag lyssnade på uppläsningen många gånger. Jag har många gånger önskat att jag fortfarande hade inspelningen kvar. Men det har jag väl på sätt och vis, inuti mitt huvud.

Jag köpte Paddan & branden hos någon av de två bokhandlarna som inte längre finns kvar i Örnsköldsvik. På den vägen är det, en massa ljuvliga läsningar på resan. Nefertiti i Berlin var en upptäcktsresa på många sätt, både hennes till Berlin och sin dotter och min i hennes språk och berättande. På senare år har Bodils loggböcker slagit det mesta i svensk litteratur. Få författare har en så bra egen stil.

Jag har sällan läst en så bra beskrivning av stil som hon själv formulerar i den här boken som jag nu läser:

"Det skrivna måste fungera, vara tydligt eller avsiktligt mystiskt, inte allmänt och trist, utan personligt och, enligt den skrivandes sanning, sant.
Det måste märkas vem avsändaren är utan att man ser det på displayen till mobilen, förstår det av författarnamnet på boken, uppsatsen, reportaget; det kallas stil.
Stil är inte någonting som bara står.
Stil är summan av den skrivandes val.
Stilen är du, den är jag."

Jag har inte läst allt som hon har skrivit, men av allt jag har läst har jag älskat allt, i alla fall nära på. Det finns en bok som jag inte har lyckats ta mig igenom, och det är hennes debutroman. Av någon anledning tilltalades jag inte av hennes stil, som jag älskar så mycket annars, jag tilltalades inte av hennes skrivstil i romanformatet. Så är det och jag kan inte hjälpa det. Jag älskar den där olästa romanen ändå eftersom Bodil har skrivit i den. Jag minns att det krävdes lite mod att gå fram och få den signerad. Titta, visst är det ett litet hjärta hon ritat? Jag älskar dig med, Bodil Malmsten!