Senaste inlägg

Visar inlägg från maj 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Vad ska man säga istället för arladagg?

Det är tufft för poeterna. Varken arladagg eller avgrundskval är gångbart längre. 

Även tonsättarnas rörelseutrymme har begränsats. Cembalokompositionerna är strukna.
Och oavsett hur specialintresserad konditorn är så är semmelbagare inte längre något framtidsyrke.
Glädjande nog verkar ingen längre dö av ett rummelliv med efterföljande suparlever, men är det inte sorgligt att man inte ens kan få njuta av en gammal hederlig pralinblandningHelst en dag när man inte vill gå ut utan hellre stannar inomhus. Kanske för att det skvalregnar eller snöslaskar ute.

Svenska Akademiens Ordlista fungerar på många sätt ett slags facit för vilka ord som ingår i svenska språket. De ord jag har nämnt här ovan är några av 7000 som gallrades bort inför 2013 års utgåva. 
Visst är det är naturligt att ord "dör ut". Men hur fattar SAOL:s redaktion (som visst återfinns vid Göteborgs Universitet) sina beslut om att stryka ord? Använder de statistik kring hur frekvent olika ord används, eller är det ett bara ett gäng så kallade experter som sitter och tycker till? Tur att inte jag sitter med och bestämmer, jag skulle ha svårt att stryka några ord alls. Hellre bara hitta på fler!

Känn bara på dessa verb som inte längre finns med oss: fetera, kalmera, saponifiera, semitisera, vantyda. För att inte tala om adjektiv som fagerlockig, grubbeltyngd, humörlig, smickersöt, spinettspröd, tjockbukig och vålnadsblek.

Samtidigt som 7000 ord ströks så lade man till 10 000 nya. Svenska språket bör alltså totalt sett ha blivit lite rikare. Men samtidigt – ändå – trots allt – lite fattigare!

Språknostalgiker som jag som tycker att den här sortens språkutveckling är jobbig kan alltid söka tröst i bloggen Glömda ord. Här frossas det i det förflutna!

Lyrikvännen – en behaglig kompis

Lyrikvännnen


Bredvid mig i soffan ligger senaste numret av Lyrikvännen. En tidskrift som borde få mer av min tid. Det skulle jag må bra av. Temat i detta nummer är tystnad, och jag känner mig lite tagen, rentav lycklig, av ett par texter jag just läst. Henrika Ringbom, en finlandssvensk författare och översättare som jag inte känner till sedan tidigare, har skrivit om sitt förhållande till begreppet tystnad. Jag tycker mycket om hennes artikel, kanske därför att hon har en del referensramar som jag kan relatera till. Hon inleder med en kul beskrivning av hur hon och en kompis brukade leka Simon & Garfunkel och stå uppställda bakom varandra som på Bridge Over Troubled Water-omslaget när de sjöng. Men det är förstås låten The Sound Of Silence hon ska skriva om egentligen, dess betydelse för hennes egna tankar om tystnad. Hon tar sig tid att göra en liten genomgång av låttextens olika delar, och citerar även Paul Simon som får erkänna att låten mest handlar om hans möte med mörkret och tystnaden i badrummet där han brukade sitta och spela gitarr, den är inte mycket djupare menad än så. För Henrika Ringbom däremot har låtens text spelat en roll i livets olika skeden. Som för så många andra.
Jag har inte för avsikt att referera hela Henrika Ringboms text, som rymmer både en inre och en yttre resa. Den senare till Japan. Jag bara älskar att hon låter Basho avsluta med sin dikt:

Den gamla dammen
En groda hoppar i
Ljudet av vatten

Och ljudet av tystnad.

Henrika Ringbom har också översatt en dikt som fick mina tankar att gå lite långsammare en stund. En japansk författare och poet, Shizue Ogawa, som jag inte heller har hört talas om förut, har skrivit dikten

Skulle jag kunna bli en form som jag tycker om?

Molnet
tittade
ner
tungt av tankar.
Hon frågade,
"Kan jag falla
i dina armar?"

"Hör du till en familj, ett land?"
frågade jag.
Molnet funderade då på landet hon fötts i,
bredde ut sig och slappnade av i mina armar
och blev mjukt och vitt.
Hon viskade,
"Skulle jag kunna bli en form som jag tycker om?"

Jag släppte molnet fritt,
och då
antog hon formen av
en fisk, ett skepp
och upplöste sig,
jag letade efter spår av hennes vind
med mina händer höjda.

Konst