Enkelt uttryckt

Även tonsättarnas rörelseutrymme har begränsats. Cembalokompositionerna är strukna.

Och oavsett hur specialintresserad konditorn är så är semmelbagare inte längre något framtidsyrke.

Känn bara på dessa verb som inte längre finns med oss: fetera, kalmera, saponifiera, semitisera, vantyda. För att inte tala om adjektiv som fagerlockig, grubbeltyngd, humörlig, smickersöt, spinettspröd, tjockbukig och vålnadsblek.

Samtidigt som 7000 ord ströks så lade man till 10 000 nya. Svenska språket bör alltså totalt sett ha blivit lite rikare. Men samtidigt – ändå – trots allt – lite fattigare!

Språknostalgiker som jag som tycker att den här sortens språkutveckling är jobbig kan alltid söka tröst i bloggen Glömda ord. Här frossas det i det förflutna!

Bredvid mig i soffan ligger senaste numret av Lyrikvännen. En tidskrift som borde få mer av min tid. Det skulle jag må bra av. Temat i detta nummer är tystnad, och jag känner mig lite tagen, rentav lycklig, av ett par texter jag just läst. Henrika Ringbom, en finlandssvensk författare och översättare som jag inte känner till sedan tidigare, har skrivit om sitt förhållande till begreppet tystnad. Jag tycker mycket om hennes artikel, kanske därför att hon har en del referensramar som jag kan relatera till. Hon inleder med en kul beskrivning av hur hon och en kompis brukade leka Simon & Garfunkel och stå uppställda bakom varandra som på Bridge Over Troubled Water-omslaget när de sjöng. Men det är förstås låten The Sound Of Silence hon ska skriva om egentligen, dess betydelse för hennes egna tankar om tystnad. Hon tar sig tid att göra en liten genomgång av låttextens olika delar, och citerar även Paul Simon som får erkänna att låten mest handlar om hans möte med mörkret och tystnaden i badrummet där han brukade sitta och spela gitarr, den är inte mycket djupare menad än så. För Henrika Ringbom däremot har låtens text spelat en roll i livets olika skeden. Som för så många andra.

Jag har inte för avsikt att referera hela Henrika Ringboms text, som rymmer både en inre och en yttre resa. Den senare till Japan. Jag bara älskar att hon låter Basho avsluta med sin dikt: