Enkelt uttryckt

Idag tilltalades jag av en gammal man och han var så lik Gunnar Björling. Det känns fortfarande lite märkvärdigt.

Söndagen den 2 november kommer Bruno K. Öijer till Göteborg och jag har just köpt biljetter och känner mig upprymd. Ska gå tillsammans med två vänner. Den ena är införstådd, den andra vet inte vem Bruno är och vill inte heller veta. Hon vill gå dit utan förutfattade meningar.

Det bäddar för en intressant upplevelse på många sätt.

Man kan tycka mycket om Bruno. Det gör jag, jag tycker mycket om Bruno. Eller ja, i alla fall hans hand med orden. Och hans sätt att framföra dem förstås.

Hur beskriver man bäst fenomenet Bruno K. Öijer? Unik? Provocerande? Irriterande? Briljant? 

När jag tänker tillbaka på de böcker jag läst de senaste åren så är det en som sticker ut, en som jag minns allra tydligast: Himmelsdalen av Marie Hermanson. Alla som läst något av henne vet vilken mästare hon är på att långsamt bygga upp en obehaglig känsla, en historia där plågsam olust och till slut inre panik dominerar. Man vill bara ta sig ut därifrån, men det går inte! 

Jag läser varken deckare eller rysare, de lockar mig inte. Har försökt några gånger men snabbt tappat intresset. Ofta är de ju språkligt sett så uselt skrivna att de är svåra att läsa av den anledningen... Marie Hermansons böcker däremot – för mig är de skräcklitteratur av högsta klass! Välskrivna och raffinerade.

Så glad jag blir när jag läser att det snart, i slutet av sommaren, kommer ut en ny bok av henne. Skymningslandet heter den visst, och oj vad den verkar lovande. Nu längtar jag.