Enkelt uttryckt

Bara att komma in i en vanlig bokhandel kan stressa mig. Vart ska jag gå? Vad letar jag efter? Vad är jag intresserad av? Vad heter författarna jag gillar? Det kan vara som bortblåst.

Idag ska jag till Bokmässan. Det gäller att ha strategin färdig när man kommer dit. Jag tänker så här: de "vanliga" böckerna jag är intresserad av, romanerna som alltid finns att tillgå i vanlig butik eller internetbokhandel, dem struntar jag i. Om inte Siri Hustvedt skulle stå där och signera sin nya, då får jag väl slå till idag. Men det gör hon nog inte eftersom hon inte står på programmet förrän på söndag. 

Så. På mässan är det smartast att fokusera på sådant som jag inte kommer åt annars. Antikvariatdelen kan vara intressant. De litterära sällskapen är alltid roliga att kolla in. Fotoböcker brukar vara svåra att hitta samlat. Och Ellerströms förlag, där finns det alltid guldkorn. 

Nu måste jag packa matsäck och blöjor så att även ettåringen klarar eftermiddagen... Även hans hörselskydd kommer med, ljudvolymen brukar vara överraskande hög från alla monterscener.

Vilken mamma kallar inte sitt barn för "mammas hjärta"? Nu har jag smidit mitt hjärta i silver. Efter bara två gånger på silversmideskursen har jag åstadkommit detta! Hjärtat med mina söners initialer, en på var sida. A och Z. A:et hade jag problem med och fick slå om flera gånger, därför ser det lite darrigt ut. Jag är dock nöjd med att ha slagit bokstaven på exakt samma ställe alla gångerna. Det var inte helt lätt att pricka rätt.

Hjärtat ska jag sätta fast på ett berlockarmband.

Vi är bara tre nybörjare på kursen. De övriga var redan igång med olika projekt när kursen startade. Toppenbra för oss som är nya, vi får mycket tid av ledaren om vi behöver, och de andra kursdeltagarna är också hjälpsamma. 

En av dem berättade att hon hållit på med silversmidet i flera år och att hon tyckte det var fantastiskt roligt. Jag, som redan innan kursen startade gick och drömde om en egen verkstad där jag skulle kunna tillbringa varje ledig stund, frågade henne om hon hållit sig till att göra detta bara en kväll i veckan.

– Ja, sa hon, det är lagom, det finns ju så mycket annat i livet som man också vill hinna med.

Det har jag tänkt många gånger på, att hon sa så. Jag blir alltid så manisk när jag hittar ett nytt intresse. Jag vill lägga ner allt fritid jag har på det nya. Så är det alltid. Det får också alltid till följd att jag blir ganska stressad. Helst vill jag ju göra allt samtidigt, hela tiden. (Jag skrev om detta för ett tag sedan, klicka här!)

Men det går ju inte. Mycket bättre då att pyssla med många saker, fast bara litegrann, om jag har tidsbrist. Varför ha så bråttom med att lära mig allt direkt? Silversmide en kväll i veckan är kanske alldeles lagom. 

Just nu cirkulerar en utmaning på Facebook, där man ombeds lista tio böcker som har haft stor betydelse för en. Min kompis Elisabeth hade med boken Pricken på sin lista. Den minns jag också, den var fantastisk! Jag hade inte boken själv när jag var liten, men jag hade tillgång till den. Jag minns inte var, men det bör ha varit på Lekis. Jag läste den många gånger, liksom andra böcker av samma författare. Den om den extremt långa taxen Kringlan till exempel. En individ med avvikande utseende vilket visade sig bli en tillgång.

Elisabeths intressanta och självklara tilltag (som jag själv missade), att ta med en barnbok på boklistan, fick mig att fundera på hur listan över de barnböcker som betytt mycket och format min person skulle se ut. Det finns några som jag minns alldeles särskilt väl. Som ingått i mitt känslomässiga bagage sedan dess. Ungefär på samma sätt som barnprogrammet Vilse i pannkakan.

Jag älskade Totte-serien. Hur gammal är man när man läser Totte-böckerna? Fyra, kanske? Jag önskade mig en Totte-bok till min födelsedag, eller om det var julklapp. Så kom dagen och jag fick en Emma-bok. Samma författare och samma stil, men absolut helfel huvudperson. Vilken besvikelse! Om jag känner mig själv rätt så försökte jag dölja hur besviken jag blev. Jag har hyst en hat-kärlek till Emma Tvärtemot sedan dess. Och alltid saknat Totte.

Att inte få den present man önskar sig, det är väl egentligen inte särskilt traumatiskt. Värre kan man förstås ha det! Men detta var bara uppvärmning.

En bok som jag hade i min ägo och som skrämde skiten ur mig, det var den här.

Kerstin Thorvalls bok Mamma, var är du?, den ger mig fortfarande lite ångest. Den handlar om  en mamma som blir så trött på sina barns rop och bråk och gnäll att hon går och gömmer sig så att barnen blir alldeles ifrån sig. När de hittar henne under täcket i sängen blir de ångerfulla och pysslar om henne i stället för att begära att bli uppassade hela tiden. Om jag minns rätt så hade mamman med sig det minsta barnet när hon gömde sig, så hon var inte helt hjärtlös. Som en ibland lite trött mamma kan jag ju förstå hennes agerande nu, men som barn är det nog det närmaste jordens undergång man kan komma, att inte hitta mamma. Den här boken gav mig ont i magen. Jag vet inte varför jag har den. Vem gav mig den? Jag kan bara inte tro att den kom från mina föräldrar!

Nästa bok som jag är övertygad om har haft stor betydelse för hur jag blev som person, den minns jag att jag fick av min farmor.

Farmor var en ganska allvarligt sinnad person. Jag vet inte hur gammal jag var när jag fick den här boken, Vår sista sommar av Lois Lowry. I tolvårsåldern kanske? Jag läser nu att den utgavs på svenska 1980, och jag minns att farmor sa att hon blivit rekommenderad den i bokhandeln. Då var jag elva. Det var samma år som farfar dog. Det verkar ju faktiskt troligt att hon skulle ge mig en bok om döden då.

Den handlar om två systrar. Den yngre står alltid lite i skuggan av den äldre som är vacker och lyckad på alla sätt och vis. Men så drabbas den äldre systern av cancer, leukemi tror jag att det var, och överlever inte sjukdomen. Jag minns särskilt scenen då den yngre systern vaknar mitt i natten och finner sin storasyster helt nerblodad i sin säng, hon blödde jättemycket näsblod, och efter det gick det bara utför. En jättesorglig bok. Kanske är det den som fått mig att bli så medveten om min och alla närståendes dödlighet? Jag tänker ofta på döden och har alltid gjort det. I alla fall så länge jag kan minnas. Kanske minns jag ungefär så långt tillbaka som till när jag läste den här boken.

  

Nya romaner av Marie Hermanson och Siri Hustvedt samtidigt, vilken dröm! Den karamellen kommer jag att suga på länge, länge, så långsamt som jag läser. Dessutom uppläsning (eller kanske "show" snarare) av Bruno K. Öijer att se fram emot i november. Men en sak i taget. Om en vecka öppnar Bokmässan.

Jag är ingen hängiven språkpolis, men ibland kan jag inte hålla mig – även om det innebär att jag beter mig som en besserwisser. 

Barnet. Det.

Nu har Bä bä vita lamm fått en renässans. Jag sjunger den för ettåringen vid kritiska blöjbyten för att få honom att ligga ner. Han lyssnar alltid uppmärksamt på den. Varje gång jag sjunger den tänker jag på den gången då min äldste son analyserade sönder visan. Jag blev så snopen att jag skrev ner händelsen. Klicka här så kommer du till den anekdoten.