Senaste inlägg

Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Höstljuset

Gråmulet, brunmurrigt och blött ute. Kanske en perfekt dag för Gunnar Björling, om han hade levat. Att döma av hans poetiska gärning rörande hösten så lyckades han se det vackra även då. Kunde han så kan vi. 

Gunnar Björling

I höstregn
gräsplan och buske
och mark är så ej röd
en gullkadrilj och smäckerpil
men bruna fälten.
Mjukt och pressat
vått och stegen

nu öppnar ljus sitt rike
grått och stilla —
ljus av sol
men utan bländverk
som ett inseende


ur En mun vid hand (1958)

Taggat med: 

Lite mer Bruno K. Öijer

Klipp ur Babel i SVT: ett porträtt av Bruno K. Öijer, en intervju och en svindlande dikt, Vid ljusa bord (se text nedan) ur senaste diktsamlingen. Håll till godo.


Vid Ljusa Bord


staden du grundade är inte klar än

du har bara

visat mej en handfull skisser


men den ska ha många öppna platser

dom hemlösa

får altanerna med kvällssol

och älvor ska stiga på bussen

blanda sej med levande och döda


trafiken ska stanna

när kärleken går rakt ut i gatan

ingen ska längre

behöva trängas med ansikten

rynkiga av åsikter och sjuka tankar


och det finns mycket kvar

som måste göras och hinnas med

allt är inte bestämt

men nätterna ska sitta vid ljusa bord


och det blir helt och hållet din stad

den har din ögonfärg

ditt sätt att gå


Poesi - ren och skär dikt!

Bruno K. Öijer

"Så kan det va'!"

Fyra ord från Bruno K. Öijer gav mig ett nytt perspektiv på hans poesi. Kanske på all poesi.

Det var i söndags som han framträdde på Lorensbergsteatern i Göteborg. Jag har hört honom live tidigare, för tolv år sedan. (Hittade en biljett i den diktsamling som var anledningen till den turnén).
När han nu kom ut på scenen blev jag lite rörd av den ganska korta gestalten med lite vaggande gångstil och en aningen krum rygg. Även poeter åldras visst. På ett coolt sätt.

Från första raden kunde jag se hans minspel, grimaser, hur han tog sats inför varje dikt genom att gå igenom den för sig själv först (jag kom att tänka på en sydafrikansk höjdhopperska som alltid genomför en fiktiv löpning och hoppning med händerna innan hon sätter av).

Bruno K. Öijer är ju (ö)känd för sitt något manierade reciterande av sina dikter. Jag tänker att det är en teknik han använder, en minneshjälp. Han darrade faktiskt lite när han kom ut på scenen och gick fram till mikrofonen. Men även om till och med Bruno K. Öijer kan bli nervös så stakar han sig inte en enda gång under två timmar. Det är skickligt. De gånger han pratade med sin normala röst så var det extra fint.

Efter en av dikterna, som lockade publiken till både applåder och skratt, log poeten själv lite åt humorn i den, och medan han gick bort till bordet med vattenglaset utbrast han: "Så kan det va'!"

Med de orden omvandlade han sin poesi till fiktion. Han tog avstånd från dikt-jaget och skrattade till och med åt honom.

Jag insåg helt tvärt, där jag satt på första raden, att jag – även om jag aldrig aktivt eller medvetet tänkt på det – utgått ifrån att jaget i hans poesi alltid är han själv och att innehållet på något vis alltid är sant. Självupplevt. Bruno K. Öijer har alltid varit ett med sina texter, liksom.

Så dum jag kände mig.

Aha-upplevelsen väckte frågor. Kan det vara så att det rent generellt faktiskt finns någon slags idé om att skönlitteratur i roman- och novellform är mer påhittad än poesi? Finns det en förväntan om att poesi ska vara mer personlig, kanske rentav privat och utlämnande?

Svaren på frågorna är dock ointressanta. 

Visst är det väl så att jag läser in författaren i romanen och poeten i dikten i bland. Men vad tillför det, egentligen? Det är ju först när jag läser in mig själv i verket som det blir intressant. Då blir läsupplevelsen på riktigt.

Konst