Jag jobbar på med mitt skrivande, och återkommer gärna till Bodil Malmstens skrivregler. "Det skrivna ska se självskrivet ut. Syns det att det är skrivet är det dåligt. Det får inte märkas att det är ett mästerverk." Jag ser detta som en mycket inspirerande grundregel.
Det är självklarheter jag vill skriva. Helst förstås sådana som ingen tidigare fångat. Och jag vill skriva dem så enkelt och självklart att de ger upphov till ett "Precis så!" hos den som läser. I det här fallet hos mig, eftersom ingen annan läser det jag skriver. Men det räcker, än så länge.
Idag kom jag till en ny insikt. Jag är en långsamlyssnare. Inte bara en långsamläsare. Har aldrig tänkt på mitt musiklyssnande på det sättet förut, men plötsligt blev det väldigt tydligt för mig.
Jag har inte flyttat mig många meter från den musik jag älskade som tonåring. Jag inbillar mig att jag lyssnar på djupet snarare än på bredden. Fokuserar på enskilda artister istället för att nyfiket botanisera bland många. Jag kan lyssna på en enda låt i veckor. Därefter kanske utvidga lyssnandet med två låtar till av samma artist. Typ. Och jag återkommer alltid till sådant som jag tycker om. Nu när det har gått ett tag sedan jag var tonåring har jag ett sådant fullt sjå med att återkomma till sådant som jag gillar att jag inte vet hur jag ska hinna upptäcka nytt.
Faktum är att jag precis alldeles nyligen har gjort ett litet språng i sidled, eller vad man ska kalla det, genremässigt. Befinner mig lite bredvid det invanda, men känner mig fortfarande trygg eftersom jag kan klamra mig fast vid en artist som jag litar på, som är den som egentligen gjort språnget åt mig. Nu när jag ändå befinner mig i utkanten av sådant som jag är bekväm med så trevar jag lite med tentaklerna så långt bort jag kan nå och jag känner att det finns vissa utsikter för att jag faktiskt kommer att hitta något där. När hände det senast, att jag upptäckte något utanför mina invanda territorier? 1994?
Varför är det då så svårt för mig att lyssna på nytt? Svårt att svara på. Jag vet bara att jag har ett inbyggt motstånd mot nya sångröster. Jag gillar dem jag "kan", dem jag redan känner. Det är lite som att börja läsa nya författare. Om jag har hittat någon som skriver med ett språk och uttryck som jag trivs med och imponeras av så stannar jag gärna där. Känner inga större behov av att hitta något annat. Det är alltid lite jobbigt att sätta sig in i en ny språkvärld. Jag ställer höga och säkert ganska personliga krav och blir ofta besviken. Det är som en kärleksrelation. Svårt att hitta rätt när man ska hitta ny.
Å andra sidan blir jag inte så lätt uttråkad när jag väl hittat något (eller någon) som jag tycker om.
I slutet av 1990-talet upptäckte jag Radiohead på allvar. Det var väl när albumet OK Computer kom 1997. Har återkommit till dem med jämna mellanrum sedan dess. Nu gick jag, gitarrockförespråkaren, ett steg längre och vågade lyssna på deras senare mer elektroniska och eteriska album. Jag vågade till och med ge mig i kast med sångaren (som bär en av de vackraste rösterna jag känner till) Thom Yorkes elektronica-projekt som han ägnar sig åt både solo (se video ovan) och med nya bandet Atoms For Peace (video nedan). På den vägen är det. Jag är helt såld. Och nyfiken. Detta kan sluta var som helst.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS