Visar inlägg från januari 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Radiohead – The Sound Of A Brand New World

Alla vi som väntar på Radioheads nästa album vet att det är nära nu. Vi fick en sång i julklapp, Spectre – en drömsk upplevelse som får mig att tänka på Pyramid Song och Nude tillsammans i någon slags symfonisk kostym. (Länkar till de två sistnämnda låtarna längst ned i detta inlägg.)

Då hade vi ju dessutom redan fått smakprov på en annan låt när Thom Yorke spelade solo i Paris under miljökonferensen i december.

Alla vi som vet att Radioheads nästa album är nära förestående väntar även på turnén som borde komma ungefär samtidigt. Och för en vecka sedan kom några datum på festivalspelningar i sommar. Först i Barcelona, sedan i Schweiz och Lissabon. Så hur tänker man då? Hoppas att de kommer till Way Out West också? Föga troligt. När spelade de senast i Skandinavien? Verkar mest som de håller sig i England och på kontinenten. Ofta Frankrike har jag sett. Senaste livespelningarna gjordes 2012. Radiohead skyndar sig inte direkt. Så, som sagt, hur tänker man? Det tog mig någon dag att komma på att det faktiskt är fullt möjligt och tillåtet att kosta på sig en resa utanför landets gränser för en konsert. Det går direktflyg till Barcelona. Så vad tusan. Tänk om detta är de enda europeiska spelningarna som blir? Ska jag då behöva leva med att missa mina favoriter? 
Så jag slog till och köpte biljett till Primavera Sound Festival i Barcelona. Om inget oförutsett sätter käppar i hjulen så får jag äntligen se Radiohead "på riktigt" och bara älska och njuta den 3 juni i år. 20 år och 10 månader efter förra (och hittills enda) gången jag såg dem, då som förband till R.E.M. på Sjöhistoriska i Stockholm. Jag minns vad jag tänkte då. Å nej, är det dom. Det är han med ögat. Han ser så dryg ut. Vad länge de spelar. Jag är trött i fötterna.
Jag minns alldeles tydligt hur ett flygplan flög över konsertplatsen med en stor banderoll: "Radioheads senaste CD finns i din skivbutik". Jag minns att jag tyckte att det litegrann förtog den där frihetskänslan som en rockkonsert utomhus brukar ge.
Det tog ett par år efter flygplansupplevelsen innan jag "upptäckte" Radiohead och sedan dess har jag känt mig ledsen över att jag bara slarvlyssnade på den konsert jag faktiskt var på. Samtidigt så befann de sig alldeles i början av sin karriär då, hade väl bara släppt en skiva. Det är ju sedan de har utvecklats, och nu är de helt fantastiska. Radiohead är ett av få band som fortfarande utvecklas och prövar nya vägar. (De lever upp till beskrivningen i Talking Heads-låten: "Radio Head – the sound of a brand new world".)
Nu har ytterligare ett konsertdatum släppts, en festival i Japan i slutet av augusti. Så Europa i början av sommaren, det ryktas om festivalspelningar i Nordamerika under julis andra hälft. Det kanske visar sig vara ett bra drag att satsa på Barcelona. Blir det sedan ytterligare tillfällen att se dem så – gärna för mig!

There's a starman waiting in the sky

Alla skriver om David Bowie och det är ju inte att undra på. Till och med jag, som verkligen inte tillhör eliten av Bowies fans. Jag har gillat enskilda låtar väldigt mycket genom åren, Let's Dance förstås och China Girl, och jag minns en väldigt vacker och vemodig låt som jag tror hette This is not America, den tyckte jag mycket om. Dessa låtar måste ju ha kommit på 1980-talet. Sedan hade jag förstås hört Ziggy och sånt, men aldrig riktigt fastnat för stilen/imagen som jag uppfattade som mer smink- och glitterinriktad än vad jag gillade.

Min intensivaste Bowie-period inföll 1999 och strax därefter då albumet Hours... kom ut. Jag älskade hela den skivan, lyssnade på den om och om och om igen medan jag jobbade, jag minns det väl. Under den perioden lyssnade jag även en hel del bakåt, alltså retrospektivt, på hans musik, sådär som man (i alla fall jag) ofta gör när man fastnar för någon speciell artist. 

Nuförtiden, eller ja, de senaste åren har det varit så egentligen, så är det framför allt en låt som jag med jämna mellanrum, rätt så frekvent faktiskt, kommer på mig själv med att nynna på. Den är catchy så det står härliga till, och här kommer den i en tv-inspelning som man bara blir glad av.

Leonard Cohen driver mig till lipen

Många känslor kan virvla runt i en kropp som omfamnas av musik. När Leonard Cohen sjunger Famous Blue Raincoat är det härligare än vanligt. Han driver mig till gränsen till tårar. Alltid. Jag kan ju texten till detta översorgliga triangeldrama, jag vet varthän det bär, men det spelar ingen roll. Cohens ärliga, ledset uppgivna röst och den vemodiga melodin ledsagar mig fram till samma strof och samma klump i halsen varje gång. Det är så smärtsamt och vackert. Jag får aldrig nog.


Famous Blue Raincoat

It's four in the morning, the end of December 
I'm writing you now just to see if you're better 
New York is cold, but I like where I'm living 
There's music on Clinton Street all through the evening. 
I hear that you're building your little house deep in the desert 
You're living for nothing now, I hope you're keeping some kind of record. 

Yes, and Jane came by with a lock of your hair 
She said that you gave it to her 
That night that you planned to go clear
Did you ever go clear? 

Ah, the last time we saw you you looked so much older 
Your famous blue raincoat was torn at the shoulder 
You'd been to the station to meet every train 
And you came home without Lili Marlene 

And you treated my woman to a flake of your life 
And when she came back she was nobody's wife. 

Well I see you there with the rose in your teeth 
One more thin gypsy thief 
Well I see Jane's awake 

She sends her regards. 

And what can I tell you my brother, my killer 
What can I possibly say? 
I guess that I miss you, I guess I forgive you 
I'm glad you stood in my way. 

If you ever come by here, for Jane or for me 
Your enemy is sleeping, and his woman is free. 

Yes, and thanks, for the trouble you took from her eyes 
I thought it was there for good so I never tried. 

And Jane came by with a lock of your hair 
She said that you gave it to her 
That night that you planned to go clear

Sincerely, L. Cohen
Konst