Alla vi som väntar på Radioheads nästa album vet att det är nära nu. Vi fick en sång i julklapp, Spectre – en drömsk upplevelse som får mig att tänka på Pyramid Song och Nude tillsammans i någon slags symfonisk kostym. (Länkar till de två sistnämnda låtarna längst ned i detta inlägg.)
Visar inlägg från januari 2016
Radiohead – The Sound Of A Brand New World
Taggat med:
Radiohead, Thom Yorke, primavera sound festival, Barcelona, R.E.M., Talking Heads
There's a starman waiting in the sky
Alla skriver om David Bowie och det är ju inte att undra på. Till och med jag, som verkligen inte tillhör eliten av Bowies fans. Jag har gillat enskilda låtar väldigt mycket genom åren, Let's Dance förstås och China Girl, och jag minns en väldigt vacker och vemodig låt som jag tror hette This is not America, den tyckte jag mycket om. Dessa låtar måste ju ha kommit på 1980-talet. Sedan hade jag förstås hört Ziggy och sånt, men aldrig riktigt fastnat för stilen/imagen som jag uppfattade som mer smink- och glitterinriktad än vad jag gillade.
Min intensivaste Bowie-period inföll 1999 och strax därefter då albumet Hours... kom ut. Jag älskade hela den skivan, lyssnade på den om och om och om igen medan jag jobbade, jag minns det väl. Under den perioden lyssnade jag även en hel del bakåt, alltså retrospektivt, på hans musik, sådär som man (i alla fall jag) ofta gör när man fastnar för någon speciell artist.
Nuförtiden, eller ja, de senaste åren har det varit så egentligen, så är det framför allt en låt som jag med jämna mellanrum, rätt så frekvent faktiskt, kommer på mig själv med att nynna på. Den är catchy så det står härliga till, och här kommer den i en tv-inspelning som man bara blir glad av.
Taggat med:
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Leonard Cohen driver mig till lipen
Många känslor kan virvla runt i en kropp som omfamnas av musik. När Leonard Cohen sjunger Famous Blue Raincoat är det härligare än vanligt. Han driver mig till gränsen till tårar. Alltid. Jag kan ju texten till detta översorgliga triangeldrama, jag vet varthän det bär, men det spelar ingen roll. Cohens ärliga, ledset uppgivna röst och den vemodiga melodin ledsagar mig fram till samma strof och samma klump i halsen varje gång. Det är så smärtsamt och vackert. Jag får aldrig nog.
Taggat med:
Leonard Cohen, Famous Blue Raincoat, singer-songwriter, love triangle
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS