Enkelt uttryckt

Jag minns veckan då sökandet efter Jeff Buckley pågick. På den tiden var MTV fortfarande en musikkanal, och jag följde nyhetssändningarna varje dag. Alla visste ju att han var död men ingen ville ha bekräftelsen som man letade efter. 

I ett skämtsamt ögonblick hade han hoppat ner i en flod med kläderna på samtidigt som han sjöng på Led Zeppelins Whole Lotta Love. Hans kompis på land vände sig bort några sekunder för att flytta på några saker och när han vände sig tillbaka var Buckley försvunnen. En bogserbåt hade just passerat och förmodligen orsakat virvlar i vattnet.

I morgon den 29 maj är det 19 år sedan den dagen. Varje gång jag lyssnar på vackra Pyramid Song av Radiohead tänker jag på Jeff Buckley, jag har alltid tänkt att den handlar om honom.

Roar mig med att läsa lite om ljudkonstens historia. Kommer in på Dadaismen och multikonstnären Kurt Schwitters. Mellan 1922 och 1932 komponerade han sitt verk Ursonate i fyra satser för soloröst som varken talar eller sjunger. Gjorde en sökning på Youtube och hittade en härlig tolkning av en taiwanesisk slagverkare, Yi-Ping Yang. Här framför hon första satsen.

Varför försöker jag beskriva tystnad? 

Om jag bara lämnar den ifred så är den ju där.

Så skulle min skriva-bok heta om jag skrev en sådan. Det skulle förmodligen vara lättare för mig att skriva den boken än att skriva dikterna som jag egentligen vill skriva.

Nu kan jag verkligen inte skriva igen.

Jag tittar på andras skriva-böcker som omger mig. Bodil Malmstens "Så gör jag" som på ett roligt sätt (fast egentligen är det ju inte alls roligt) uttrycker detta med att vara så hård mot sig själv att man stryker idéerna redan innan man formulerat dem. Så gör jag hela tiden. Det är kanske därför jag får så lite skrivet. Å andra sidan, när jag någon gång har gjort tvärtom, och fritt skrivit ner vad som fallit mig in för att inte missa någon intressant tråd, så har sällan något av det nedtecknade överlevt efterföljande vecka. Oanvändbart blaha. Jag kan inte skriva så. Har aldrig gjort. På den tiden jag skrev reportage var min tänketid längre än skrivtiden. Det mesta var klart när jag väl började skriva. Självklart redigerade jag och flyttade runt text och strök och så vidare då också, men det var på ett annat sätt. Flödeskrivande har aldrig funkat för mig.

Stephen Kings "Att skriva" ligger orörd på fönsterkarmen. Den ska visst vara bra. Jag har inte tittat i den än. Tror jag har fördomar. 

Marguerite Duras "Att skriva", handlar den inte om att det är omöjligt att skriva? Omöjligt men nödvändigt. 

Den vackraste av dessa böcker har Kristian Lundberg skrivit, "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du". Den är passionerad och fylld av kärlek till dikten och skrivandet, samtidigt som den bekräftar tvivlen man ofta har som skrivande. Jag är en svårtflörtad läsare, men den här boken hade jag svårt att lägga ifrån mig.

Ibland, när jag inte kan skriva, söker jag lite inspiration i andras dikter. Bläddrar i mina Björling, Jäderlund, Dickinson, haikusamlingarna. Sedan är allt ännu värre. När självförtroendet redan är i botten och självkritiken högintensiv behöver jag inte toppa med texter jag bara drömmer om att ha skrivit.  

Nej, det är inte i poesin jag hittar exemplen som får mitt eget diktande att lossna. I stället är det kanske i musiken, ljudexperiment, eller i andra konstarter. Skulptur, fotografi. Hur speglar andra världen, de som inte använder ord? 

Härom dagen på jobbet fick jag tillfälle att lyssna på ett tal, en kille som höll en presentatnion om sin forskning inom ungdomskultur. Det var intressant på flera sätt. Allra mest fastnade jag för sättet han framförde sin presentation. Han pratade i hög hastighet, i princip utan att andas, och gjorde poänger genom fyndiga ordvändningar och roliga uppräkningar. Som en spoken word-artist, ungefär. Saknades bara en trummaskin så hade han kunnat kvalificera sig till en rap battle.

Det var kul först men det blev efter hand ganska jobbigt att lyssna på. Är det inte tystnaden som gör musiken? Tänkte jag.

Precis så här har mina upplevelser av estradpoesi varit också. Ord som i rapp takt staplas på varandra i varierande grad av fiffiga kombinationer, smarta formuleringar, fyndiga poänger, helst med mycket alliterationer, och allt ska helst reciteras med någon slags hiphop-rytm. Det hela har karaktären av personlig uppvisning som jag tycker blir ointressant. Självhävdelse på ett trist sätt – just eftersom självhävdelse är trist att bevittna. Nu ingår väl detta i den här konstformens koncept, och jag har egentligen inga synpunkter på det. Allt jag behöver göra är att undvika den typen av sammanhang så slipper jag ju störas av det.

Men när stilen smittar av sig på forskningen. Och används som presentationsteknik tillsammans med powerpoint. Då blir jag lite trött.