Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Korta dikter som når djupt

Omslaget till Klockans återklang

Det är svårt att förstå och än mer förklara vad som händer med en inuti när man läser en diktsamling som denna. Ozaki Hôsai heter diktaren, han levde ett kort liv, 1885-1926. Samlingen är den enda hittills på svenska, Klockans återklang. Haiku och kortdikter

Ozaki Hôsai började skriva i unga år, och drogs till haikudiktningens nydanande kretsar. Förutom att dikta verkar han inte ha varit kapabel till särskilt mycket. En okontrollerad alkoholkonsumtion omöjliggjorde ett vettigt yrkesliv, och jag gissar att även familjelivet blev lidande därav. I slutet av sitt liv levde han ensam och spartanskt på en ö i anslutning till en grupp skribenter. Här dog han av lunginflammation efter en kall vinter med alltför klen hälsa. 

Jag beställde den här boken eftersom jag gillar kortdiktning, och är sedan länge intresserad av haiku. Ozaki Hôsai valde att bryta mot haikuns traditionella form och i stället skriva på fri vers. Det gjorde mig väldigt nyfiken. Vilka ramar är det han går utanför då? Typ alla, visar det sig. Detta är en samling iakttagelser och reflektioner. 

Dikterna är så korta att de ofta bara består av en mening. Till en början känns de opersonliga (fast egentligen är det tvärtom, de är extremt bundna till hans person), det är svårt att sjunka in i en människas tankevärld genom så korthuggna texter. Det är så lätt att bara hasta förbi alla dessa kortfattade konstateranden. Lätt att missa metaforiken. 

på varje sida ryms fyra dikter. I 67 sidor. Jag läser boken från början till slut. Framåt slutet är jag känslomässigt helt tagen. Jag läser den igen, jag bara måste. Återigen (som om jag någonsin hade tvivlat!) förstår jag storheten med att formulera sig kort och enkelt. Genom små medel. Få ord, skildringar av det lilla i ett liv. Kan man säga så? Det låter förminskande, det är inte så jag menar. Man brukar ju tala om att se det stora i det lilla. 

Jag tror inte att det går att illustrera, för genom att bara läsa några stycken blir det lösryckt och inte alls så djuplodande som läsningen av hela boken blev. Man sjönk djupare efter hand. Men jag återger några stycken här ändå. 


Från toppen på berget
ser jag alla ensamma byar

När vi går djupare in i berget
blir vårt samtal förtroligare

Oavsett vad
så är du ensam min skugga
jag går åt sidan för att se efter

Låtsas glömma allt
går i sommarhatt

Jag dödar myror
lika många kommer fram

Dagens slöa myggor
fastnar i gårdagens nyheter

Lämnar mitt paraply
så att hjärtat får vara med

I kväll faller kastanjerna
ett barn och jag lyssnar på ljudet

Samlar ihop mina sinnen och vässar pennan

Lånade paraplyet
jag nyss lämnade tillbaka
samma väg i kväll

Går djupt nere i ravinen och det är ljust

Totalt ensam
även febern är borta

Ett plektrum ligger tyst på stråmattan

Efter grälet
går min fru och jag ut
i den varma solen

Vintervägen i parken leder ingenstans
men finns

Jag blickar tillbaka på stranden
fotspåren syns inte längre

Jag ringer i klockan
och vilar i klockans återklang

Efter att ha läst 268 stycken har något i ens verklighet blivit annorlunda. Jag lovar.

Surfacing Earth – konsten och klimatfrågan

Klimatförändring utgör temat för Röda Stens stora sommarutställning Surfacing Earth. Eftersom detta är ett ämne som berör mig, som gärna sipprar fram i mina egna dikters rader, så har jag känt mig mycket nyfiken på utställningen. Glassen på vägen dit denna stekheta dag var väldigt god.


Jag vill minnas att den japanske konstnären Yasuaki Onishis skulptur Reverse of Volume RSK uppmärksammades när den skapades på plats inför utställningen. En stor plastfilm upphängd i taket med massor av fiskelinor. 

Bild på Yasuaki Onishis skulptur

Det skrevs att den skulle ge betraktaren en känsla av att befinna sig på insidan av en glaciär. Konstnären själv tycker enligt utställningshäftet att han skulpterar det osynliga. Så är det kanske. Jag vet inte jag. Det är inte det verket jag kommer att minnas mest.

Nej, jag kommer nog allra mest att bära med mig Rosa Barbas film Outwardly From Earth's Center. Bara en sådan sak, som att jag satt inuti en svart låda och tittade på en 25 minuter lång konstfilm är något av ett verk värt att ställas ut. Jag är alldeles för otålig för filmkonst i vanliga fall. Men något fångade mig här, när jag kom in och råkade se de sista minuterna. Jag stannade kvar och såg hela filmen från början till slut. Kanske var det vetskapen om att jag nu hade så kallad egentid, och att det vore idiotiskt att stressa bort den tiden, som fick mig att sätta mig på den ensamma bänken i den lilla salongen och titta. Det, i kombination med en ton i filmens svartvita bilder som tilltalade mig. Något ödesmättat i kombination med humor i kombination med vackert foto. Filmen handlar om hur befolkningen på Gotska Sandön försöker ankra fast sin ö med hjälp av långa rep ut i havet, så att den ska sluta flyta iväg norrut.

Bild ur Rosa Barbas film

Det är en fiktiv historia, men det ligger en sanning i att ön flyttar på sig, så mycket som någon meter per år.
Rosa Barba är född i Italien och verksam i Berlin. Filmen gjorde hon när hon gästade Sverige genom ett konstnärsresidens 2006.

Hör och häpna, jag orkade även titta på 10-minutersfilmen Drowning Room av Reynold Reynolds & Patrick Jolley. Den visar en familj i sitt hem som har hamnat under vatten, men som låtsas att allt är som vanligt. En absurd och otäck skildring av människans förmåga till förnekelse.

Jag imponerades även av den norska konstnären Tiril Hasselknippes sandskulpturer. Enkla, vackra och vemodiga påminnelser om alltings förgänglighet. De hade namn efter kroppsdelar.


Så jag åt en glass till på hemvägen, trots att jag borde hålla igen. Vad spelar det för roll om hundra år att jag känner mig lite för tjock. Eller ens i morgon. 

Skriva orden osynliga

Brev från Heidenstam till Lagerkvist

Personligen hade jag inte använt liknelsen "efterhängsna slinkor". Kanske hade något om tafsande ynglingar passar bättre i dessa dagar. Inte för att jag hade skrivit det heller. Hur som helst. I sak är jag helt på Verner von Heidenstams sida, som skrev detta till Pär Lagerkvist för 102 år sedan. Skriv så att läsaren inte ser själva texten. Amen.

Konst