Enkelt uttryckt

Det är svårt att förstå och än mer förklara vad som händer med en inuti när man läser en diktsamling som denna. Ozaki Hôsai heter diktaren, han levde ett kort liv, 1885-1926. Samlingen är den enda hittills på svenska, Klockans återklang. Haiku och kortdikter. 

Ozaki Hôsai började skriva i unga år, och drogs till haikudiktningens nydanande kretsar. Förutom att dikta verkar han inte ha varit kapabel till särskilt mycket. En okontrollerad alkoholkonsumtion omöjliggjorde ett vettigt yrkesliv, och jag gissar att även familjelivet blev lidande därav. I slutet av sitt liv levde han ensam och spartanskt på en ö i anslutning till en grupp skribenter. Här dog han av lunginflammation efter en kall vinter med alltför klen hälsa. 

Jag beställde den här boken eftersom jag gillar kortdiktning, och är sedan länge intresserad av haiku. Ozaki Hôsai valde att bryta mot haikuns traditionella form och i stället skriva på fri vers. Det gjorde mig väldigt nyfiken. Vilka ramar är det han går utanför då? Typ alla, visar det sig. Detta är en samling iakttagelser och reflektioner. 

Dikterna är så korta att de ofta bara består av en mening. Till en början känns de opersonliga (fast egentligen är det tvärtom, de är extremt bundna till hans person), det är svårt att sjunka in i en människas tankevärld genom så korthuggna texter. Det är så lätt att bara hasta förbi alla dessa kortfattade konstateranden. Lätt att missa metaforiken. 

på varje sida ryms fyra dikter. I 67 sidor. Jag läser boken från början till slut. Framåt slutet är jag känslomässigt helt tagen. Jag läser den igen, jag bara måste. Återigen (som om jag någonsin hade tvivlat!) förstår jag storheten med att formulera sig kort och enkelt. Genom små medel. Få ord, skildringar av det lilla i ett liv. Kan man säga så? Det låter förminskande, det är inte så jag menar. Man brukar ju tala om att se det stora i det lilla. 

Jag tror inte att det går att illustrera, för genom att bara läsa några stycken blir det lösryckt och inte alls så djuplodande som läsningen av hela boken blev. Man sjönk djupare efter hand. Men jag återger några stycken här ändå. 

Från toppen på berget

ser jag alla ensamma byar

När vi går djupare in i berget

blir vårt samtal förtroligare

Oavsett vad

så är du ensam min skugga

jag går åt sidan för att se efter

Låtsas glömma allt

går i sommarhatt

Jag dödar myror

lika många kommer fram

Dagens slöa myggor

fastnar i gårdagens nyheter

Lämnar mitt paraply

så att hjärtat får vara med

I kväll faller kastanjerna

ett barn och jag lyssnar på ljudet

Samlar ihop mina sinnen och vässar pennan

Lånade paraplyet

jag nyss lämnade tillbaka

samma väg i kväll

Går djupt nere i ravinen och det är ljust

Totalt ensam

även febern är borta

Ett plektrum ligger tyst på stråmattan

Efter grälet

går min fru och jag ut

i den varma solen

Vintervägen i parken leder ingenstans

men finns

Jag blickar tillbaka på stranden

fotspåren syns inte längre

Jag ringer i klockan

och vilar i klockans återklang

Klimatförändring utgör temat för Röda Stens stora sommarutställning Surfacing Earth. Eftersom detta är ett ämne som berör mig, som gärna sipprar fram i mina egna dikters rader, så har jag känt mig mycket nyfiken på utställningen. Glassen på vägen dit denna stekheta dag var väldigt god.

Jag vill minnas att den japanske konstnären Yasuaki Onishis skulptur Reverse of Volume RSK uppmärksammades när den skapades på plats inför utställningen. En stor plastfilm upphängd i taket med massor av fiskelinor. 

Det skrevs att den skulle ge betraktaren en känsla av att befinna sig på insidan av en glaciär. Konstnären själv tycker enligt utställningshäftet att han skulpterar det osynliga. Så är det kanske. Jag vet inte jag. Det är inte det verket jag kommer att minnas mest.

Nej, jag kommer nog allra mest att bära med mig Rosa Barbas film Outwardly From Earth's Center. Bara en sådan sak, som att jag satt inuti en svart låda och tittade på en 25 minuter lång konstfilm är något av ett verk värt att ställas ut. Jag är alldeles för otålig för filmkonst i vanliga fall. Men något fångade mig här, när jag kom in och råkade se de sista minuterna. Jag stannade kvar och såg hela filmen från början till slut. Kanske var det vetskapen om att jag nu hade så kallad egentid, och att det vore idiotiskt att stressa bort den tiden, som fick mig att sätta mig på den ensamma bänken i den lilla salongen och titta. Det, i kombination med en ton i filmens svartvita bilder som tilltalade mig. Något ödesmättat i kombination med humor i kombination med vackert foto. Filmen handlar om hur befolkningen på Gotska Sandön försöker ankra fast sin ö med hjälp av långa rep ut i havet, så att den ska sluta flyta iväg norrut.

Personligen hade jag inte använt liknelsen "efterhängsna slinkor". Kanske hade något om tafsande ynglingar passar bättre i dessa dagar. Inte för att jag hade skrivit det heller. Hur som helst. I sak är jag helt på Verner von Heidenstams sida, som skrev detta till Pär Lagerkvist för 102 år sedan. Skriv så att läsaren inte ser själva texten. Amen.