Musiken är så speciell, till skillnad från de flesta andra konstformer, på det sättet att den tillhör den som framför den. Uttolkaren. En sång kan byta skepnad av att någon annan sjunger den på sitt sätt. Vissa sånger blir med ens begripliga för en – jag menar på riktigt, i hjärtat – när man får höra en ny tolkning.

Jag vet att jag säger självklarheter, ja herregud jag skäms nästan, men jag måste få säga det ändå. Inom den klassiska musiken är det naturligtvis så här det alltid funkar, men inom popmusiken anses det ju ofta lite finare att spela egenkomponerad musik, att så att säga skapa "originalmusik". 

Det är ju egentligen lite orättvist. Vissa covers är så bra att de lyfter låtarna till nya dimensioner, och anledningen till att jag nu sitter och skriver det här är att jag idag var jag med om precis detta. Jag hörde Tracy Chapman sjunga Stand By Me. Innebörden av den blev plötsligt väldigt stark, hon gjorde den tydlig. Tack, Tracy!

Jag minns en riktigt omtumlande upplevelse för ett par decennier sedan, när jag för första gången blev helt trollbunden av Over the Rainbow. Eva Cassidys version. Fortfarande lika magisk. Tack, Eva.