Senaste inlägg

Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Bra dag idag

en albatross lyfter 

inte utan vind


en flyttfjäril flyttar 

inte utan vind


en smärtfri dag 

är en sådan vind



 

Taggat med: 

,

Idag är en Björling-dikt


En kvinna gråter

och en mor,

och ingen vet varför

hon ler ibland.

En människa går från dag till dag.

En doms slag, och snön som smälter.

Och snön som lägger sig

snart.


(Gunnar Björling, 1938)

Taggat med: 

,

En bok till av Solnit

Alla borde läsa den här boken. Det är den känslan, och jag vet att den är orimlig och att min upplevelse bara är min, ingen annans. Men det är inte förbjudet att önska alla andra samma upplevelse av eufori över att ha mött någon som (nästan) har förmåga att gestalta hela alltet. Livets ofattbarhet, komplexitet, väven som innefattar oss alla, som vi alla är med och väver, men som ingen av oss kan överblicka. 

Bokomslag

Hon heter Rebecca Solnit. Hennes bok heter Det avlägset nära. Den kom ut på svenska 2014 tack vare bokförlaget Daidalos, som även gav ut den första bok jag läste av samma författare: Gå vilse. En fälthandbok. Det var titeln som lockade mig, och jag introducerades till ett fantastiskt författarskap.

Så jag visste att jag gav mig in i en vidunderlig berättelse när jag öppnade den här boken. Jag visste att den inte skulle vara helt lättläst, och jag visste att det skulle vara värt ansträngningen. Jag blev inte det minsta beskviken. Det är ingen överdrift att påstå att dessa två böcker av Rebecca Solnit har förändrat mig. De har i synnerhet förändrat mitt skrivande. Den associativa metod hon praktiserar är oerhört inspirerande, och jag känner mig stärkt i tron på att följa mina egna berättelsers labyrinter. 

Det finns så många passager som är värda att citera. Jag har gjort många anteckningar längs läsningen. Men om jag ska välja ett stycke, så är det nog detta. Tre meningar som på något sätt sammanfattar vad jag uppfattar som essensen av boken, och kanske faktiskt även ringar in mig i relation till den:

För du är inte dig själv, du är en mängd andra, du läcker som den mest otäta båt som någonsin har byggts, du har tillbringat stora delar av ditt liv som någon annan, som människor som dog för längesen, som människor som aldrig har levt, som främlingar som du aldrig har mött. Det vanliga jag vi tilldelas är lika prydligt förpackat som den typiska figuren i en realistisk roman, det har inget av den porositet som kännetecknar varje vaket ögonblick, de lösa trådarna, de konstiga drömmarna, allt man har glömt och minns fel, de bitarna av ett liv som levs i andras berättelser, det motsägelsefulla och inkonsekventa, gudomligheten hos dei ex machina och samvaron med andar. Det finns andra sätt att berätta. 

Konst