Arvo Pärt

Foto: Birgit Püve

En valvtät 1700-talssal mötte modern kyrkokonst. Naiva, färgglada altarmålningar samsades med kantiga dopfuntar av betong. I dagar, veckor, svävade jag omkring där, någon decimeter över golvet. Det var musiken som lyfte mig. 

Jag sommarjobbade som expedit i museibutiken. Eftersom salen med kyrkokonsten låg i anslutning till butiken hade jag fått förtroendet att hålla igång den lilla kassettbandspelaren i utställningen. Det gjorde jag gärna. Varje gång musiken tystnade föll rummet isär och jag ramlade ner på det iskalla stengolvet.

Jag minns tydligt de klara, sirliga körstämmorna i enkla, mäktiga kompositioner. Tonerna var långa och statiska, det handlade mer om klang än melodi. Känslan var medeltida, men på ett avskalat sätt, och ljus. Svårt att förklara, och det fanns ingen information om musiken på kassettbandet.

Så småningom meddelade någon i andra eller tredje hand, efter att jag sänt ut frågan bland den fastanställda golvpersonalen, att det var musik av den estniske tonsättaren Arvo Pärt. En av ”de heliga minimalisterna” lärde jag mig senare. Då var det första gången jag hörde talas om honom. Exakt vilka musikstycken jag hade svävat runt i fick jag emellertid aldrig veta. Som jag har letat sedan dess, och söker än idag, 25 år senare. Jag tror fortfarande att jag skulle känna igen musiken om jag fick höra den.

På sätt och vis har mitt sökande efter den perfekta musiken – ja, det är så jag minns den – formats till en metafor för hur jag alltid upplever Arvo Pärts musik. Utmärkande för Pärts estetik är en ödmjuk storslagenhet, där den långsamma perfektionen fullbordas genom närvaron av en liten skevhet, en minimal orolighet. Det är som om musiken, trots att den låter så mäktig och oerhörd, aldrig riktigt förmår leverera det slutgiltiga svaret. Musiken ställer de stora frågorna och vi accepterar att det stannar vid frågor, för det finns ju inga svar att få i detta jordeliv, bara hopp.

Musiken är så stor i sin skönhet – visst ingår väl alltid en viss imperfektion i skönhet? – att vi blir helt förvissade om hoppet.

Mitt sökande, som pågått i samma vilsamma tempo som Pärts musik, har lett mig till ett av de vackraste musikstycken jag känner till: Für Lennart, in memoriam. Ett åtta minuter långt stycke för stråkorkester, som eftertänksamt sveper fram och tillbaka likt smekande vågor och vändande vindpustar. Drömskt, vemodigt och andäktigt. 

Huruvida Lennart Meri, tidigare president i Estland, någonsin fick höra musiken vet jag inte. Han beställde den själv, till sin begravning, när han väntade på sitt slut tidig vår 2006. Han och tonsättaren hade känt varandra länge.

Jag lyssnar på detta stycke ofta, gärna när jag befinner mig på någon transportsträcka, på väg, förmodligen lite försenad. Für Lennart in memoriam ger mig andetagen tillbaka, bekräftar alltings allvar och låter mig sedan själv ta ansvar för min frihet, i full förvissning om att det kommer att gå bra.

Carita Forslund


Texten publicerades i Aurora nr 1-2019. Museet som omnämns var det som då hette Historiska/Arkeologiska/Etnografiska museet i Göteborg i Ostindiska huset.