Fvonk

Nu är jag tillbaka. Har läst en hel roman, från början till slut, för första gången sedan Alexander föddes (för ett och ett halvt år sedan). Det är en härlig känsla, en känsla av frihet som bara en bra bok kan ge. Att kliva in i den och vara där och inte här.

Boken heter Fvonk och författaren Erlend Loe. Inte konstigt att den bara tog två dagar att läsa, trots en galen 1,5-åring runt benen. Lysande författare. Jag kan inte hjälpa att jag blir lite avundsjuk – jag vill också kunna skriva så där! Var får han allt ifrån?

Så här var det. Jag fick två pocketböcker i julklapp, den ovan nämnda och Fredrik Backmans debutroman En man som heter Ove. "Alla" har ju läst den, så det vill även jag ha gjort. Det var den sistnämnda jag började att läsa, men tappade sugen redan efter första kapitlet (som bara var knappt fem sidor långt). Jag bytte till Loes verk och där sögs jag in i handlingen direkt.

Varför blev jag inte sugen att läsa vidare i Backmans bok? Jag kunde ju inte låta bli att jämföra de båda böckernas inledande sidor när jag nu läste dem så nära i tid. I båda böckerna presenteras huvudpersonen alldeles i början. 

Men Backman beskriver inte en person, han målar upp en karikatyr av en osympatisk och lite dum människa. Personen säger data i stället för dator lite för många gånger, det känns förlegat och jag blir inte ett dugg nyfiken på honom. Loe beskriver sin karaktär från insidan, med fokus på dennes kanske lite märkliga egenheter. På något sätt upplever jag Backmans bok fullständigt förutsägbar och lite trist skriven (här nås inga litterära höjder). Hos Loe, däremot, finner vi finess i både berättarteknik och humor.

Men nu ska jag ändå ge Backmans bok en andra chans.