Enkelt uttryckt

Mitt i ett blöjbyte på bebisen ringde det på dörren och jag ropade till min store pojke att skynda sig att öppna, det kunde vara brevbäraren med ett paket som inte gick ned i inkastet, och det ville jag inte missa. 

Jag har aldrig förstått varför brevbäraren gör så. Han tar med sig stora brev lite på chans, verkar det som. Om de inte går ner i inkasten och ingen är hemma och öppnar dörren så måste han ju ta med sig paketen tillbaka igen. Det verkar lite jobbigt. Jag har dessutom undrat om ett sådant scenario skulle innebära att man får sin försändelse en dag senare än om man direkt fått en avi. Det är ju lite störigt i så fall. 

Men i torsdags var brevbärarens snällhet välkommen. Det var då som min son så osjälviskt avbröt sig mitt i en Minecraft-session för att ta emot den av mig efterlängtade Bodil Malmsten-boken Så gör jag – konsten att skriva.

Så krångliga meningar som jag skriver här så förstår man att jag behöver all hjälp jag kan få.

Hittills har jag bara hunnit börja läsa lite, däremot har jag ägnat rätt mycket tid åt att tänka på att jag ser fram emot att läsa den – tänkt på det har jag alltså gjort medan jag varit upptagen med andra sysslor. Boken har legat på vardagsrumsbordet och sett så inbjudande ut. 

Nu har jag kommit till sidan 43 och jag är redan (och som alltid) helt betagen av Bodil Malmstens briljans. Jag älskar hur hon skriver om sitt läsande och sitt skrivande och sitt funderande. Hur hon övertydligt, för att det behövs i denna värld där alla tycker sig kunna skriva, slår fast hur det ligger till: "För att skriva måste den som skriver kunna skriva. Så att andra – än den som skriver – förstår vad det står."

Jag gissar att hon hatar att det skrivs så mycket dåligt, och det gör hon i så fall med rätta. Jag ser fram emot att fortsätta läsa hennes bok som är skriven med inte bara kompetens utan dessutom finess. Det är sällsynt nuförtiden.