Det är svårt att vara sämre än jag på att komma ihåg minnesvärda citat ur böcker och dikter. Men en rad minns jag, och jag tänker den varenda dag: "En människa går från dag till dag." Jag ser framför mig en person – det kan vara du eller jag – som lunkar fram, från en dag till en annan, genom sin livstid. Det är en så vacker bild. Storslagen men samtidigt omärkvärdig. Det är något vemodigt över det hela.

Vem står bakom den? Gunnar Björling så klart... Favoriten. Raden kommer ur en dikt som jag är löjligt förtjust i:

En kvinna gråter,
och en mor,
och ingen vet varför
hon ler ibland.
En människa går från dag till dag.
En doms slag, och snön som smälter.
Och snön som lägger sig
snart.

Ur Där jag vet att du (1938)

På något vis identifierar jag mig med den gråtande kvinnan. Som jag har gråtit det senaste året, först som gravid och sedan som nybliven mor. Hormonerna. Förändringarna. Rädslorna. Närheten till livet och döden samtidigt, den blir aldrig så påtaglig som när man får barn. Jag tycker om oklarheten i hur man ska läsa ihop raderna. Ingen vet varför hon gråter, eller ingen vet varför hon ler ibland..? Kanske båda?

Och snön som smälter, och snön som lägger sig. Från vår till vinter. Årshjulet, det rullar på, människan går från dag till dag, och kyrkklockan som kanske symboliserar livets milstolpar. 

Jag älskar verkligen den här dikten. Den känns som en saktmodig hyllning till livet. Kanske kan jag lära mig hela utantill en vacker dag.