Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
Den passar lika bra för snälla som för dumma
Du är så söt när man ser spetsen på din tunga
Ja, jag vill locka dig att älska och att sjunga

Jag ville sitta vid en lägereld i skogen
Och tjäna pengar på en festlig kväll på krogen
Och leka lustgård med en kvinna som är mogen
Och så min havre i en fåra efter plogen

Den aktualiserades genom en inte särskilt rättvisande tolkning i senaste avsnittet av SVT:s serie Alla tiders hits – Bernt Stafs underbara sång Familjelycka från 1970. Jag har alltid älskat den. 

"Texten är ju så töntig", har jag fått höra många gånger. Jag kan inte hålla med. Om man tittar närmare på den så är det ju egentligen bara den andra raden som känns lite fånig: "Den passar lika bra för snälla som för dumma". Dessutom rimmar den inte.

Jag vill gärna tro att detta är mycket noga genomtänkt av kompositören. Den förväntade raden som rimmar är ju lätt att gissa: "Den passar lika bra för gamla som för unga". Den meningen hade varit korrekt, men ack så tråkigt förutsägbar. Tänk om det var så att Bernt på ett demonstrativt sätt ville visa att han inte tänkte uppfylla våra förväntningar här? Han bytte därför ut den förväntade rimmande raden mot en extremt barnslig formulering om snälla och dumma, en rad som dessutom bara nästan-rimmar. Ja, det låter faktiskt som om ett barn hade skrivit den raden.

Nu spekulerar jag bara. Jag har ingen aning om hur Bernt Staf tänkte när han skrev den här låten. Men oavsett – hur det än gick till så är den andra raden om inte poetiskt briljant så väldigt effektiv. Alla reagerar på den raden. 

Alla.

För mig är den här sången en demonstration i ärlighet. Så ärlig så den känns naiv. Och alla vet vi ju att det inte alls är så enkelt som det verkar att skriva ärligt. Det krävs mycket mod.