Eftersom jag bor bara ett stenkast från Karin Boyes grav händer det då och då att jag går förbi och tittar till den. Det gör andra också; ibland brinner där ett ljus, ibland ligger det en blomma på hennes sten. Det gjorde det idag – exakt 113 år sedan hon föddes.

Låt oss tänka på henne en stund, hon förtjänar det. Och, om jag får föreslå, läsa en av hennes beskrivningar av lidelsen. Passionen. Åtrån. Den är stark och jättefin. Ur De sju dödssynderna som publicerades postumt 1941:

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

Karin Boyes grav.