Allt besvär jag gick igenom för att få tillgång till filmen med Simon and Garfunkels Concert in Central Park på video: En flöjtistkollega i orkestern jag var med i visste att hennes föräldrar hade spelat in konserten när den sändes på tv nyligen. Det visade sig vara på Beta-Max. Vi hade VHS. Jag lånade deras film och gick till någon tv-handlare i stan som kunde ordna en VHS-kopia. 

Det visade sig att kopian som jag betalade en peng för hade defekt ljud, det var alldeles för svagt i början, men efter några låtar kom volymen upp i normal nivå. Kanske var det inte kopians fel, det kan ha varit så på min kompis föräldrars inspelning.

Men åh vad jag sedan tittade på denna konsertfilm. 

Numera har jag inte längre någon VHS-spelare, och konserten har jag sedermera införskaffat på DVD, men den har jag inte direkt slitit ut. Antagligen för att jag redan ”kan” hela konserten. Behöver bara tänka på den.

Den här konsertens versioner av låtarna sitter i ryggmärgen. Till och med mellansnacken.

Ikväll hade jag emellertid behov av någon slags tro på mening, tröst om man så vill. Ville lyssna på musik (inte ens det gör jag tillräckligt ofta nuförtiden) och valet föll på denna DVD. Jag såg på hela konserten, utan att titta på låtlistan i förväg, utan jag lät mig bara åka med på resan. Jag hade varit där förut, visserligen, och kände mig helt hemma. Men ändå upplevde jag någon slags ny känslomässig insikt. Musiken är inte bara havet som bär, när man försöker navigera efter stjärnorna. Musiken är även båten, stjärnhimlen och hamnen.

I september i år var det exakt 40 år sedan den här konserten spelades in. 40! Jag har haft den med mig i 35. Tack.