Hur vore det med lite mer konjunktiv?
Min mormor använde ordet finge. Det gör inte jag och det är ju faktiskt lite tråkigt när man tänker på det. Finge är en konjunktivform av verbet fick. Vad är då skillnaden mellan fick och finge? Ordet fick handlar om att få något i dåtid. Ordet finge handlar om att kanske kunna få något i dåtid. Konjunktiv uttrycker hypotetiska tillstånd. Sådant som skulle kunna vara möjligt. Det finns med andra ord en grammatisk form för att uttrycka drömmar och fantasier!
Är det inte vackert?
Tyvärr är svenska språkets konjunktiva verbformer under utdöende. Språket håller på att bli lite fattigare på nyanser. Om det inte är så att man kan säga samma saker på andra sätt, det är ju också en möjlighet. Jag vill inte vara en mossig bakåtsträvare i språksammanhang ... men jag är estet. Jag måste få vurma lite för den fonetiska skönheten i dessa ord: vore, finge, sprunge, ginge.
Jag hittade ett välskrivet litet blogginlägg om konjunktivens skönhet, läs det vetja!
Hur många använder konjunktiv idag? Jag kan föreställa mig ungefär två personer som skulle kunna säga finge eller ginge på ett sätt som förefaller naturligt: Fredrik Lindström och Jan Guillou.
Även om de flesta av oss andra inte är lika bekväma i detta ålderdomliga verbmodus så borde vi åtminstone ägna oss åt att sakna konjunktiven en smula. Det tycker jag.
Taggat med:
konjunktiv, verb, modus, grammatik, finge, ginge, vore, språk, Jan Guillou, Fredrik Lindström
8 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Kommunikationsföretaget Tala Om har ny webbsida
Nästa inlägg: bloglovin
Finge, ginge, vore och andra former lever kvar
på många håll, framför allt där vi behållit dialekterna.
Vore är mycket vanligt i meningar som "om jag vore som du",
"han vore dum om han inte antar erbjudandet" o s v.
Till Ewa vill jag säga att jag hållerr med henne om Fader Vår.
Bönerna, bl a Fader Vår, var nog medvetet skrivna så att de blev som en melodi, lätta att lära sig och komma ihåg.
Jagär lärare i religion och eleverna är mycket intresserade av att lära sig de gamla uttrycken. De gillar också 1917 års översättning av Bibeln
Ja, att de har ersatt presens konjunktiv (uttryck för personlig önskan/åsikt) med simpel IMPERATIV form är skamligt. Ur kyrkligt perspektiv, vill man ersätta ett bön till Gud med en BEFALLNING åt Gud? Förstår de inte vad det betyder?
Hade jag mer pondus hulpe jag Svenska Kyrkan att inse detta felsteg. Att inte förstå något är en anledning att lära sig, inte att försöka kringgå det.
Själv använder jag både presens konjunktiv och preteritum konjunktiv till vardags. Det sparar både på ord och är vackert. På något vis verkar många undermedvetet förstå den grammatiska innebörden av dessa verbformer. Det inger åtminstone en gnutta hopp.
Hej! Ordet "finge" säger min mormor också och har alltid gjort! Lite gulligt på nåt vis tycker jag ;) Kramar..
Så lustigt att du tar upp det! Bara häromdagen var det en arbetskamrat som sa "Åh, om du finge det!" i något sammanhang. Sedan dess försöker vi ständigt hitta anledningar att använda ordet. Det är inte helt lätt att få det att komma naturligt, men övning ger färdighet!
Vad festligt. Det kanske ligger i luften på något underligt vis..? :)
Det är riktigt tråkigt att Svenska kyrkan - i sin rädsla att vara omoderna eller obegripliga? - ersatt konjunktiv i bönen Fader vår.
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja
Nu:
Låt ditt rike komma
Låt din vilja ske
Ewa, det är obegripligt! Jag kan fortfarande bara konjunktivversionen. Den nya låter helt platt och trist.
Du har glömt en. En som skrev " Ack om det bleve så fint när man skreve" i sin statusrad häromsistens.