Korta dikter som når djupt
Det är svårt att förstå och än mer förklara vad som händer med en inuti när man läser en diktsamling som denna. Ozaki Hôsai heter diktaren, han levde ett kort liv, 1885-1926. Samlingen är den enda hittills på svenska, Klockans återklang. Haiku och kortdikter.
Ozaki Hôsai började skriva i unga år, och drogs till haikudiktningens nydanande kretsar. Förutom att dikta verkar han inte ha varit kapabel till särskilt mycket. En okontrollerad alkoholkonsumtion omöjliggjorde ett vettigt yrkesliv, och jag gissar att även familjelivet blev lidande därav. I slutet av sitt liv levde han ensam och spartanskt på en ö i anslutning till en grupp skribenter. Här dog han av lunginflammation efter en kall vinter med alltför klen hälsa.
Jag beställde den här boken eftersom jag gillar kortdiktning, och är sedan länge intresserad av haiku. Ozaki Hôsai valde att bryta mot haikuns traditionella form och i stället skriva på fri vers. Det gjorde mig väldigt nyfiken. Vilka ramar är det han går utanför då? Typ alla, visar det sig. Detta är en samling iakttagelser och reflektioner.
Dikterna är så korta att de ofta bara består av en mening. Till en början känns de opersonliga (fast egentligen är det tvärtom, de är extremt bundna till hans person), det är svårt att sjunka in i en människas tankevärld genom så korthuggna texter. Det är så lätt att bara hasta förbi alla dessa kortfattade konstateranden. Lätt att missa metaforiken.
på varje sida ryms fyra dikter. I 67 sidor. Jag läser boken från början till slut. Framåt slutet är jag känslomässigt helt tagen. Jag läser den igen, jag bara måste. Återigen (som om jag någonsin hade tvivlat!) förstår jag storheten med att formulera sig kort och enkelt. Genom små medel. Få ord, skildringar av det lilla i ett liv. Kan man säga så? Det låter förminskande, det är inte så jag menar. Man brukar ju tala om att se det stora i det lilla.
Jag tror inte att det går att illustrera, för genom att bara läsa några stycken blir det lösryckt och inte alls så djuplodande som läsningen av hela boken blev. Man sjönk djupare efter hand. Men jag återger några stycken här ändå.
Från toppen på bergetser jag alla ensamma byar
När vi går djupare in i bergetblir vårt samtal förtroligare
Oavsett vadså är du ensam min skuggajag går åt sidan för att se efter
Låtsas glömma alltgår i sommarhatt
Jag dödar myrorlika många kommer fram
Dagens slöa myggorfastnar i gårdagens nyheter
Lämnar mitt paraplyså att hjärtat får vara med
I kväll faller kastanjernaett barn och jag lyssnar på ljudet
Samlar ihop mina sinnen och vässar pennan
Lånade paraplyetjag nyss lämnade tillbakasamma väg i kväll
Går djupt nere i ravinen och det är ljust
Totalt ensamäven febern är borta
Ett plektrum ligger tyst på stråmattan
Efter gräletgår min fru och jag uti den varma solen
Vintervägen i parken leder ingenstansmen finns
Jag blickar tillbaka på strandenfotspåren syns inte längre
Jag ringer i klockanoch vilar i klockans återklang
Taggat med:
haiku, ozaki hôsai, kortdikt, poesi, dikt, japan, lars granström, klockans återklang
Föregående inlägg: Surfacing Earth – konsten och klimatfrågan
Nästa inlägg: Grådisdag, halvstångsdag
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar