Liten, grön och len som päls. Pija Lindenbaums debutroman Plats har ett väldigt lockande yttre. Även innanmätet är tilltalande för en långsamläsare som jag – allt är kort; kapitlen, styckena, meningarna. Jag gillar språket, konkret och precist, och rycks med in i berättelsen från första sidan.

Pija Lindenbaum lyckas skildra jag-personens främlingsskap inför sig själv, sin omgivning och sina upplevelser på ett lysande sätt. Som läsare kan jag verkligen känna bristen på känslor, och huvudpersonens försök att ändå agera "rätt" för att uppfylla omgivningens förväntningar. Sådär kan man känna sig, tänker jag, när man är trött och less. Men ju fler sidor som passerar, desto mer skruvad blir jag-personen. Det smyger sig på. Jag vet inte när gränsen till psykos överskrids. Det är riktigt obehagligt.

Typiskt en sådan bok som många säkert inte gillar på grund av den olustiga känsla som läsupplevelsen ger. Fantastiskt skickligt och välskrivet av Pija Lindenbaum, säger jag.