Jag är knappast ensam om att tycka att Yung Wus LP Shore Leave (1987) var en av 1980-talets bästa. Eller?! Få band lyckades åstadkomma den här sköna spänningen mellan drivande gitarrflöde och en spänd, nervös röst. Å ena sidan fullständig trygghet, det är lugnt att bara blunda och låta sig sköljas med, men något är samtidigt en aning smärtsamt – och kanske en del av njutningen?

Vemod brukar det visst kallas.

Oj vad jag lyssnade på den här skivan. Skrev till och med ett brev (detta var före internets tidevarv) till bandet och undrade om de inte skulle komma till Sverige och spela. Fick svar från sångaren Dave Weckerman, jag minns att han var jätteglad över att ha fått mitt brev, jag undrar om jag har kvar hans.

Men de kom aldrig till Sverige, eller Europa, inte så vitt jag vet. Fram till härom dagen hade jag aldrig ens sett en bild på dem. Då och då har jag sökt på YouTube utan att hitta något, men nu plötsligt dök det upp några låtar från en spelning på en järnvägsstation i Hoboken New Jersey, 1987. Ljudet är rätt dåligt, men vad gör det när nostalgin är på topp.

Håll till godo här och nu. Neil Youngs Powderfinger i Yung Wu-tappning. 

Och här Big Day, en av de bästa låtarna på skivan.

Hade gärna delat titelspåret också, Shore Leave är en jättebra låt, men ljudet var så väldigt dåligt att det mest är till låtens nackdel. Här kommer en annan riktigt bra, Aspiration, som den låter på skivan. Den låten lyssnade jag på om och om och om igen under en period minns jag.