Ingenting uttrycker människans kärlek till musiken så väl som musikinstrumenten. Omsorgen som lagts i formerna, detaljerna och utsmyckningarna säger mig att det finns något gott i människan och något vackert med livet. Det inger hopp att beskåda dessa konstverk. Oavsett varifrån instrumenten kommer eller när de byggdes så är kärleken gemensam. Musikinstrumentens skönhet är en hyllning, en tacksägelse, till musiken. 

En instrumentutställning i tiden

I helgen var jag i Barcelona och där hittade jag ett alldeles utsökt musikmuseum, Museu de la Musica, inhyst i stadens konserthus, L'Auditori de Barcelona
Här visas ungefär 500 instrument i en utställning som berättar om musik som ett universellt uttryck. Enkla texter beskriver musikens utgångspunkter och förutsättningar. Så här börjar det:

Prelude: musical sound
We recognise musical sound by its ordered structure. Music is a form of universal communication that is found in all cultures. It is a language of sounds, independent of speech, that evokes its own concepts and images. Music unfolds successively in time and space, and it is built of elements that help us understand it and enjoy it.

Sedan följer snygga montrar med smakfullt exponerade instrument från hela världen, sorterade utifrån vilket sätt ljud genereras, eller vilken typ av ljud de alstrar. Vissa instrument kan bara spela en ton i taget, till exempel. 
Korta och klarsynta texter som den ovan fördjupar insikten kring rytm, olika karaktärer av ljud, och vad musik som språk egentligen uttrycker. Illustrerande musik och filmer spelas upp i diskret och alldeles lagom ljudnivå, som startas med hjälp av detektorer som känner av var i rummet jag befinner mig. Idén är inte unik, men ovanligt skickligt praktiserat. Inga ljud är påträngande eller störande, ändå slipper besökaren ohygiensiska hörlurar att sätta på sig vid olika montrar.


Ända sedan jag var i 20-årsåldern har jag roat mig med att leta upp musikmuseer på nya platser. Jag har besökt instrumentsamlingar och musikmuseer i Stockholm, London, Edinburgh, Budapest, Paris och Köpenhamn. I jämförelse med dessa ligger Barcelonas museum i topp. Det är långt ifrån det största museet, men det mest smakfullt "kurerade". Jag imponerades till och med av en utställning om katalansk rockmusik, och det utan att förstå något av utställningstexterna. Utställningen var mycket estetiskt utformad, med enkla medel.

Utsikt från Barcelonas musikmuseum


Svenska Musikmuseet blir Scenkonstmuseum

Nu till den stora sorgen. Musikverket, tidigare Statens Musiksamlingar, har beslutat att lägga ner Sveriges Musikmuseum. Visst var kanske den stora permanenta utställningen (Tutti tror jag den hette) lite mossigt designad, men den visade hundratals, kanske något tusental, fantastiska musikinstrument från hela världen. För mig var Musikmuseet ett himmelrike. Jag älskade att gå dit, varje gång jag kom till Stockholm såg jag till att få en stund till instrumentutställningen. Som flöjtist var jag extra förtjust i den vackra tvärflöjten av kristall som tillhört sångerskan Christina Nilsson. Jag undrade hur den skulle kännas att spela på, och föreställde mig imman som skulle bildas i flöjtkroppen. Jag var alltid lite lyckligare när jag lämnade museet.
En gång när jag kom dit för några år sedan var instrumentutställningen borta. Jag minns att jag betalade entré ändå bara för att se vad som hänt, och gick sedan därifrån asförbannad, efter att ha uttryckt min besvikelse och ilska i en besöksenkät där mina fritextsvar blev långa. Museet skulle, precis enligt trenden på alla andra museer i landet, bli mer "interaktivt" och med det hade det blivit outhärdligt att vistas i samtidigt som andra. I en utställning exponerades olika ljud ovanpå varandra minns jag, och i en annan avdelning där besökaren skulle få prova på olika instrument gick det inte att vistas om man var rädd om hörseln.
Men det var en mellanperiod. Just nu är museet helt stängt och under omvandling. Det nya Scenkonstmuseet öppnar 2017. Mina förväntningar är av erfarenhet superlåga, men jag lovar att ge det en chans. Jag har dock sett många museer ombildas och när de öppnar igen består utställingarna mest av bild, text och film. Kanske några barnvänliga miljöer som påminner om Junibacken. Autenticiteten är borta. Urtrist, jag tycker verklligen det är spännande att få se gamla prylar. Det sätter igång fantasin. Tänk att någon faktiskt har ätit mat från den där 700-åriga tallriken. Vem var det? Vad var det för mat? Vad hade den personen för liv, för familj, för tankar och drömmar? Sådant är svindlande.

Färre föremål, fler filmer

Jag lyckades tjata in mig som sommarjobbare på Historiska museet i Göteborg 1991, därefter hoppade jag runt som timanställd vakt eller receptionist på nästan alla Göteborgs museer under studietiden på 1990-talet. Jag har sett utvecklingen från det gemensamma Historiska/Arkeologiska/Etnografiska museet till Stadsmuseet och Världskulturmuseet. Det är möjligt att något har blivit bättre. Marknadsföringen kanske. Men mycket har blivit sämre. Den historiska aspekten, till exempel. De gamla föremålen har nästan försvunnit från utställningarna. Jag tycker det är allvarligt. 
Tillbaka till musikinstrumenten. Göteborgs Historiska museum hade en liten men bedårande instrumentavdelning i sin permanenta utställning på 1990-talet, som försvann när museet omvandlades till Stadsmuseet. Det är sorgligt att tänka på allt som finns magasinerat samtidigt som utställningarna nuförtiden mest består av bild, ljud och film. Som analoga webbplatser.