Oändligheten i en sång –
Jag har ägnat några lediga veckor i sommar åt att fundera över storheten med den till synes så enkla sången ”You can close your eyes”. Låtskrivaren och artisten heter James Taylor, en amerikansk singer-songwriter som slog igenom i slutet av 1960-talet.
Jag tror han var den förste artist som fick skivkontrakt med The Beatles skivbolag Apple. En av de första var han i alla fall. Jag är för ung för att ha kunnat följa hans karriär från start, men jag har gjort så gott jag har kunnat utifrån mina förutsättningar. Två gånger har jag haft möjlighet att se honom live, 1999 och 2008. Båda gångerna i Stockholm.
Han var fullständigt okonstlad på scen, som om han förde ett samtal med publiken. Som om publiken var en kompis. Hans lågmält vänliga framtoning och omärkvärdiga, till och med lite platta, röst ger ett sympatiskt intryck. Sångerna är av samma karaktär, okonstlade och enkla (vilket är ett konstigt ord, eftersom det är det enkla som är det svåra!). Framför allt låter James Taylor helt uppriktig och ärlig när han framför sina sånger. Jag tror det är nyckeln till varför jag och så många andra blir så hänförda.
Okonstlad är ordet, alltså.
Just den här sången, som faktiskt är den enda låt jag lyssnat på de senaste tre, kanske fyra veckorna, har jag inte fastnat för tidigare på detta sätt. Jag har ju hört den, men uppenbarligen inte lyssnat så noga. På texten. Men nu när jag gjort det kan jag inte släppa den. Här är den, med text och allt.
Well, the sun is surely sinking down
But the moon is slowly rising
So this old world must still be spinning round
And I still love you
So close your eyes
You can close your eyes
It’s all right
I don’t know no love songs
And I can’t sing the blues
anymore
But I can sing this song
And you can sing this song
when I’m gone
It won’t be long before another day
We’re gonna have a good time
And no one’s gonna take that time away
You can stay as long as you like
So close your eyes
You can close your eyes
It’s all right
I don’t know no love songs
And I can’t sing the blues
anymore
But I can sing this song
And you can sing this song
when I’m gone
Sångtexten har två verser och en refräng. Refrängen sjungs en gång efter varje vers. Det är en väldigt kort sång! Texten är skriven i första person. En jag-person sjunger till en du-person. Jag-personen förklarar sin kärlek till du-personen. Det inleds lite trevande, klichéartat rentav.
Well, the sun is surely sinking down
But the moon is slowly rising
Solen är på väg ner och månen upp … hm … men sedan kommer det:
So this old world must still be spinning round
And I still love you
Det lilla ordet ”still” (”fortfarande”), vars upprepning likställer jordens snurrande med jag-personens outtröttliga kärlek! Den här gamla världen snurrar visst fortfarande, precis som jag fortfarande älskar dig. Är det inte vackert?
Sedan kommer refrängen, och den är för mig en aning oklar. Den går strukturmässigt att dela upp i tre sektioner som litegrann påminner om förkortade sapfiska strofer.
So close your eyes
You can close your eyes
It’s all right
I den första delen uppmuntras du-personen att blunda. Varför? Är personen trött, är det sovdags?Javisst, så kan det vara, månen var ju på väg upp. Men det kan också vara en metafor? Solnedgången och månens stigande i första versen kanske också var en metafor? Det är bra att det är öppet för lyssnaren att bestämma själv. Vaggsång eller ett sista farväl, allt är möjligt.
I don’t know no love songs
And I can’t sing the blues
anymore
Jag-personen kan inga kärlekssånger, och kan inte heller sjunga blues längre. Blues är ju traditionellt en klagosång, så om sinnesstämningen hos jag-personen numera är lycklig (tack vare du-personens närvaro?) så kan ju det vara förklaringen till varför det inte går att sjunga blues längre.
But I can sing this song
And you can sing this song
when I’m gone
Men jag kan sjunga den här sången, fortsätter jag-personen. Och du kan sjunga den här sången när jag är borta. Det är i synnerhet den informationen som förbryllar mig. Tänker jag-personen överge du-personen? Syftar jag-personen på döden? Eller handlar det bara om att ”jag” och ”du” kommer att vara åtskilda under kortare stunder, på grund av arbete till exempel? Det finns inget svar på dessa frågor, och det är givetvis bra. Lyssnaren kan bestämma utefter sin situation.
(Det är för övrigt inte enda gången James Taylor sjunger om sången han precis sjunger – detta fenomen förekommer också i hans allra kändaste låt Fire and Rain: "I walked out this morning and I wrote down this song".)
Det var refrängen. Andra versen fortsätter där den första tog slut – månen går upp och natten nalkas:
It won’t be long before another day
We’re gonna have a good time
Det är inte länge kvar till en ny dag, och då ska vi ha det bra tillsammans, säger jag-personen.
And no one’s gonna take that time away
Att ha det bra, eller att ha det roligt, heter ”good time” på engelska. Ordet tid, time, är centralt. I nästa rad säger hen nämligen att ingen kan ta den tiden ifrån dem. Precis som i den första versen skruvar James Taylor på perspektiven för att vidga betydelsen från det individuella till det universella. I första versen var det ordet ”still” som bar på betydelseutvecklingen, i den andra versen var det ordet ”time”. Versen avslutas sedan med en inbjudan som saknar tidsbegränsning:
You can stay as long as you like
Taggat med:
Föregående inlägg: Ikaros
Nästa inlägg: Stadslandskapets varma ljud
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar