Bruno K. Öijer

"Så kan det va'!"

Fyra ord från Bruno K. Öijer gav mig ett nytt perspektiv på hans poesi. Kanske på all poesi.

Det var i söndags som han framträdde på Lorensbergsteatern i Göteborg. Jag har hört honom live tidigare, för tolv år sedan. (Hittade en biljett i den diktsamling som var anledningen till den turnén).
När han nu kom ut på scenen blev jag lite rörd av den ganska korta gestalten med lite vaggande gångstil och en aningen krum rygg. Även poeter åldras visst. På ett coolt sätt.

Från första raden kunde jag se hans minspel, grimaser, hur han tog sats inför varje dikt genom att gå igenom den för sig själv först (jag kom att tänka på en sydafrikansk höjdhopperska som alltid genomför en fiktiv löpning och hoppning med händerna innan hon sätter av).

Bruno K. Öijer är ju (ö)känd för sitt något manierade reciterande av sina dikter. Jag tänker att det är en teknik han använder, en minneshjälp. Han darrade faktiskt lite när han kom ut på scenen och gick fram till mikrofonen. Men även om till och med Bruno K. Öijer kan bli nervös så stakar han sig inte en enda gång under två timmar. Det är skickligt. De gånger han pratade med sin normala röst så var det extra fint.

Efter en av dikterna, som lockade publiken till både applåder och skratt, log poeten själv lite åt humorn i den, och medan han gick bort till bordet med vattenglaset utbrast han: "Så kan det va'!"

Med de orden omvandlade han sin poesi till fiktion. Han tog avstånd från dikt-jaget och skrattade till och med åt honom.

Jag insåg helt tvärt, där jag satt på första raden, att jag – även om jag aldrig aktivt eller medvetet tänkt på det – utgått ifrån att jaget i hans poesi alltid är han själv och att innehållet på något vis alltid är sant. Självupplevt. Bruno K. Öijer har alltid varit ett med sina texter, liksom.

Så dum jag kände mig.

Aha-upplevelsen väckte frågor. Kan det vara så att det rent generellt faktiskt finns någon slags idé om att skönlitteratur i roman- och novellform är mer påhittad än poesi? Finns det en förväntan om att poesi ska vara mer personlig, kanske rentav privat och utlämnande?

Svaren på frågorna är dock ointressanta. 

Visst är det väl så att jag läser in författaren i romanen och poeten i dikten i bland. Men vad tillför det, egentligen? Det är ju först när jag läser in mig själv i verket som det blir intressant. Då blir läsupplevelsen på riktigt.