Om jag fick välja EN konsert i livet så råder ingen tvekan: Konserten i Central Park med Simon and Garfunkel, 1981.

Detta hände några år senare. Jag spelade i orkester och en av mina flöjtistkollegor berättade att hennes föräldrar hade spelat in hela konserten, som hade sänts på tv nyligen, på video. Detta var långt före internets tidevarv. Vid den här tiden var video något nytt, så det var faktiskt en osannolik tur att jag hittade någon med konserten på video. 

På Beta-Max. 

För er som inte var med vid den här tiden: i videoapparaternas barndom konkurrerade två olika format, Beta-Max och VHS. Beta-Max var först, tror jag, och bäst, men VHS var starkast och kom in som en vinnare. Vi hade VHS.

Jag var i alla fall väldigt angelägen, och lösningsfokuserad. Jag lånade Beta-kasetten och hittade en radiohandlare i stan som kunde kopiera filmen till VHS-format. Det kostade förstås en slant men det var det värt. På kopian blev emellertid ljudnivån svag i början av konserten, och i takt med att kvällsmörkret lade sig över Central Park ökade volymen till en fylligare ton. Men vad tusan. Jag hade hela konserten!

Som jag har tittat på den. Jag tillbringade åtskilliga timmar framför tv:n på heltäckningsmattan i gillestugan, och jag kan fortfarande vartenda mellansnack utantill.