Om jag fick välja EN konsert i livet så råder ingen tvekan: Konserten i Central Park med Simon and Garfunkel, 1981.

Detta hände några år senare, gissningsvis 1985. Jag spelade i orkester och en av mina flöjtistkollegor berättade att hennes föräldrar hade spelat in hela konserten på video, när den sändes på tv. Jag blev överlycklig. Vid den här tiden var video fortfarande ganska nytt, så det var faktiskt en osannolik tur att jag hittade någon med konserten på video. 

Med en liten komplicerande detalj. Hennes föräldrar hade Beta-Max. 

För att fräscha upp minnet kring hur det var med detta: i videoapparaternas barndom konkurrerade två olika format, Beta-Max och VHS. Beta-Max kom först, tror jag, och var kvalitetsmässigt bäst, men VHS var av någon anledning starkast och kom in som en vinnare. 

Vi hade VHS.

Jag var väldigt angelägen, och lösningsfokuserad. Jag lånade Beta-kassetten och hittade en radiohandlare i stan som kunde kopiera filmen till VHS-format. Det kostade förstås en slant men det var det så klart värt. På kopian blev emellertid ljudnivån svag i början av konserten, och i takt med att kvällsmörkret lade sig över Central Park ökade volymen till en fylligare ton. Men vad tusan. Jag hade hela konserten!

Som jag har tittat på denna konsert. Jag tillbringade åtskilliga timmar framför tv:n på heltäckningsmattan i gillestugan, och jag kan fortfarande vartenda mellansnack utantill.