Visar inlägg i kategorin Egna texter

Tillbaka till bloggens startsida

Bra dag idag

en albatross lyfter 

inte utan vind


en flyttfjäril flyttar 

inte utan vind


en smärtfri dag 

är en sådan vind



 

Taggat med: 

,

Diktsamlingens namn

Onsdagen den 7 mars 2018, då trodde jag att jag skulle dö. Det gjorde jag nu inte, men sköldkörteln avlägsnades enligt plan. Jag var inte på något sätt beredd på att ett så lokalt ingrepp, visserligen på ett mycket obehagligt ställe men ändå lokalt, skulle kännas så mycket i hela kroppen. Min värkproblematik som jag nått så mycket framgång med senaste halvåret, med så gott som smärtfria dagar senaste veckorna, den är tillbaka. Måste jag måste börja om från början nu?

Jag hatar verkligen när kroppen sätter käppar i hjulen för mig. Livsglädjen, motivationen, kreativiteten, den hänger på en skör tråd, och det är kroppens fel. Jag har ofta en känsla av att kroppen är ett oönskat påhäng, en fiende som jag antingen måste fly ifrån eller ta striden mot, men jag inser ju samtidigt att det inte är så. Jag borde nog rikta in mig på samarbete i stället.

Tur att jag har mina projekt att fundera på. Vad ska mitt skönlitterära projekt heta? Snart är kursen slut och projektet ska slutventileras. Då måste det ju heta något! 

Jag tror att jag kanske har det: Poetisk organologi

Hur låter det? Det låter bra i mina öron. Än så länge. Ser bra ut i ögonen. Det är mitt i prick. Ringar in vad det handlar om så exakt som det går, faktiskt! Blir intressant att se om något förlag vill ge ut det sedan. Tala om att vara nischad...

Jag läser också. Boken som bär mig just nu heter Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit. Den är lite svårläst men helt fantastisk, jag är fast, och ser fram emot att berätta om den här när jag läst ut den. Den handlar om att förlora sig som ett sätt att hitta vägen. Jag är fullständigt förlorad i Solnits språk och berättarstil. Långa meningar med många bisatser, komplicerade – och ärliga – associationsbanor, motsatsen till mitt eget skrivande. Inte för att jag skriver oärligt, men jag skriver inte allt. Det gör förstås ingen. Men jag upplever nu att jag borde tillåta mig att ta ut svängarna lite mer. Inte vara så rädd. 

Inte vara så rädd.

Dikt till försvarslösa flickor

bild på torr sprucken mark


Petrichor

sprucken jord
ingen puls 
bara droppar

solen går upp
i trädet hänger
en ensam flicka


Känslorna finns för övrigt inte inuti sången

The Ramones och jag föddes samma år. Nu är alla i bandet döda, fast jag trodde jag skulle dö först. Jag tänkte inte på det då, när jag blev sjuk, att jag förmodligen skulle dö före Ramones, det var sannerligen inte dem jag tänkte på mest just i den vevan. Men nu efteråt när jag ser tillbaka och vet att det började med Joey Ramone 2001, och sedan följde de andra tre efter i ungefär samma fotspår, när jag tänker på det nu, så känns det som att jag även då trodde att jag skulle dö före dem. Jag blev sjuk och de blev mitt soundtrack. I don't wanna be buried in a pet cemetery. I wanna live, I want to live my life. I wanna rock. Nej, jag vet, den sista var inte deras, den passade bara in där just nu.

Jag sjunger en sång i tanken och tar tid. En minut och tjugosju sekunder. Det kändes mycket längre. Därför att det kändes så mycket. Det var så mycket som kändes. Tänk att det kan rymmas så oerhört mycket i så lite tid. Så många känslor, och så många ord. Känslorna är mer skrymmande är orden, men det är ändå orden som tar tid. Känslorna upptar mer rum än tid. Melodin, däremot, tonerna, förhåller sig mer vertikalt, på något märkligt sätt. Det är orden i sången som är horisontella och drar ut på det hela. Hur får då egentligen känslorna plats inuti sången, eftersom de breder ut sig långt utanför orden? 

Äsch, så dumt jag tänker! För hur blir det med instrumentalmusiken i så fall, om det är orden som utgör tiden, och inte tonerna? Det stämmer ju inte. Möjligen kan man tänka sig att musik utan ord är mer ett slags flöde, ett flytande tillstånd, där tiden kanske nästan upphör. Där man kan låtsas att tiden inte finns. Men det fungerar ju bara tills musiken tystnar. Den tystnar alltid. Time is an ocean but it ends at the shore. 

Känslorna finns för övrigt inte inuti sången.

Nu längtar jag efter att lyssna på musik igen, lyssna på riktigt, jag hinner det nu, jag behöver inte längre vara rädd för pulsen. Rädd är kanske fel ord, men den provocerade mig förut genom att påminna mig om min begränsade tillgång. Det blev så tydligt att det gått tid när en sång var färdigsjungen. Tid som jag aldrig skulle återfå. Rum jag aldrig skulle återse. Jag dog varje gång musiken tystnade. Och den tystnar ju alltid. Så jag försökte stänga av sångerna, men det gick inte, för hur slutar man att tänka på musik när musik är det som alltid försett dig med svar och mening? Sånger spelas upp i huvudet hela tiden, man behöver inte ens trycka på play, de bara spelas, och inte på något bra sätt heller, det blir som man mår, man får vad man förtjänar. I'm on a road to nowhere. How can a light that burned so brightly suddenly burn so pale? Gimme hope, Joanna.

Jag tittar ut genom fönstret. Den regnblöta trottoaren med små människor påminner om en filmscen från den här höjden. Eller kanske en tv-serie. Brittisk. En mager tonårspojke med en något för långt neddragen mössa och en kuvad gångstil förflyttar mig med ens till ett deppigt, regnsmutsigt Manchester. The boy with the thorn in his side, tänker jag. Behind the hatred there lies a murderous desire. For love. Sedan en ensam dam med en motvillig hund och ett uppfällt paraply fast det har slutat regna. Som en Eleanor Rigby. Look at all the lonely people. Plötsligt känner jag mig trött. Och rädd.

Sunday morning, praise the dawning. Det är min sång idag. Friskförklarad. Vilket ord. Förklarad frisk. Härmed förklarar jag dig frisk. Lite som att bli gift, fast bättre. Som att bli skild, kanske. Early dawning, Sunday morning, it's just the wasted years so close behind.

*****

Fotnot: För er som undrar vad det är jag skriver för något på den där skrivkursen... det här är ett exempel. Övning i att skriva "inre monolog".

Tidslinjer

Följer min tidslinje
Kan inget annat
Jag inte bara äger den
Jag är den

Följer din med fingertoppen
Tänk om den gick att läsa
Varje händelse punkterad
Ditt liv i brailleskrift

Eller ett notsystem
Om du skrevs ned som noter
kunde jag spela upp dig
i mitt huvud

Det är svårt

Flock


Det är svårt att se sig själv
som en prick i den stora svärmen

Det finns så obegripligt många människor
och så mycket som varje människa bär med sig inuti
Så tungt – eller är det lätt?

Varje ocean av känslor och drömmar
är bara en liten upprepning i flocken

Det är svårt

Taggat med: 

, , , ,

Jag låtsas att jag saknar kärlek

Jag låtsas att jag saknar kärlek 
och söker något större
En förhöjd form av närhet 
som inte riktigt finns 
med någon annan

Normaltillståndet känns extatiskt
när smärta äntligen släpper
I den sortens rus 
finns en intimitet
som utesluter andra

Taggat med: 

, , ,

Äldre inlägg

Konst