Enkelt uttryckt

Foto: Birgit Püve

En valvtät 1700-talssal mötte modern kyrkokonst. Naiva, färgglada altarmålningar samsades med kantiga dopfuntar av betong. I dagar, veckor, svävade jag omkring där, någon decimeter över golvet. Det var musiken som lyfte mig. 

Jag sommarjobbade som expedit i museibutiken. Eftersom salen med kyrkokonsten låg i anslutning till butiken hade jag fått förtroendet att hålla igång den lilla kassettbandspelaren i utställningen. Det gjorde jag gärna. Varje gång musiken tystnade föll rummet isär och jag ramlade ner på det iskalla stengolvet.

Jag minns tydligt de klara, sirliga körstämmorna i enkla, mäktiga kompositioner. Tonerna var långa och statiska, det handlade mer om klang än melodi. Känslan var medeltida, men på ett avskalat sätt, och ljus. Svårt att förklara, och det fanns ingen information om musiken på kassettbandet.

Så småningom meddelade någon i andra eller tredje hand, efter att jag sänt ut frågan bland den fastanställda golvpersonalen, att det var musik av den estniske tonsättaren Arvo Pärt. En av ”de heliga minimalisterna” lärde jag mig senare. Då var det första gången jag hörde talas om honom. Exakt vilka musikstycken jag hade svävat runt i fick jag emellertid aldrig veta. Som jag har letat sedan dess, och söker än idag, 25 år senare. Jag tror fortfarande att jag skulle känna igen musiken om jag fick höra den.

På sätt och vis har mitt sökande efter den perfekta musiken – ja, det är så jag minns den – formats till en metafor för hur jag alltid upplever Arvo Pärts musik. Utmärkande för Pärts estetik är en ödmjuk storslagenhet, där den långsamma perfektionen fullbordas genom närvaron av en liten skevhet, en minimal orolighet. Det är som om musiken, trots att den låter så mäktig och oerhörd, aldrig riktigt förmår leverera det slutgiltiga svaret. Musiken ställer de stora frågorna och vi accepterar att det stannar vid frågor, för det finns ju inga svar att få i detta jordeliv, bara hopp.

Musiken är så stor i sin skönhet – visst ingår väl alltid en viss imperfektion i skönhet? – att vi blir helt förvissade om hoppet.

Mitt sökande, som pågått i samma vilsamma tempo som Pärts musik, har lett mig till ett av de vackraste musikstycken jag känner till: Für Lennart, in memoriam. Ett åtta minuter långt stycke för stråkorkester, som eftertänksamt sveper fram och tillbaka likt smekande vågor och vändande vindpustar. Drömskt, vemodigt och andäktigt. 

Huruvida Lennart Meri, tidigare president i Estland, någonsin fick höra musiken vet jag inte. Han beställde den själv, till sin begravning, när han väntade på sitt slut tidig vår 2006. Han och tonsättaren hade känt varandra länge.

Jag lyssnar på detta stycke ofta, gärna när jag befinner mig på någon transportsträcka, på väg, förmodligen lite försenad. Für Lennart in memoriam ger mig andetagen tillbaka, bekräftar alltings allvar och låter mig sedan själv ta ansvar för min frihet, i full förvissning om att det kommer att gå bra.

Carita Forslund

Texten publicerades i Aurora nr 1-2019. Museet som omnämns var det som då hette Historiska/Arkeologiska/Etnografiska museet i Göteborg i Ostindiska huset.

Med anledning av tonsättaren Wilhelm Stenhammars 150-årsjubileum vill jag tipsa om en annorlunda musikupplevelse med hans musik. Tillfälle ges dessutom varje dag!

Idag är det fredag, Alla hjärtans dag, sista dagen på ett snöfritt vinterlov som vi tillbringat på hemmaplan. Resan till norr blev inställd på grund av feber i familjen, den vandrade runt. Det var tråkigt att inte komma iväg till mamma och pappa några dagar, men vi har ändå haft det bra. Jag har ägnat några nätter – min bästa kreativa tid på dygnet, tyvärr sällan möjlig att utnyttja numera – åt att skriva, komma in i mitt pågående projekt ordentligt. Det har varit mycket bra. Nu är det nästan så att jag vet varthän det bär.

Åh vad jag älskar nätter. Men det är ju ingen nyhet.

Om hösten handlade om utgivningen av mina två böcker – halleluja! – så handlar denna vår om att avsluta mina studier i kreativt skrivande. Nu går jag masterkursen på Linnéuniversitetet. Det är den sista. Jag har varit distraherad under höstterminen, men nu känns det alltså som att jag börjar återta kontrollen. 

Det är också min avsikt att rulla igång lite mer utåtriktad aktivitet kring skrivandet och författarskapet. Av den anledningen känns det betydelsefullt att ha blivit invald som medlem i Författarcentrum Väst.

Här är några saker som jag har på gång framöver:

20–21 mars – Poesimässa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Kl 16.00 på fredagen läser jag ur min bok Poetisk organologi. Jag kommer att finnas tillgänglig bland utställarna båda dagarna, då tidskriften Aurora som jag jobbar med har ett bord.

Söndag 26 april – Hanami, japansk vårfest, i Botaniska trädgården. Jag håller i en löpande haikuworkshop hela dagen. Det blir nog mer av en haikustation. Kom förbi då! Skriv en haiku om körsbärsblommorna eller de fina karparna som släpps ut i dammen. Jag finns i Galleri Floras Rike (ingång via butiken). 

27 juni– 4 juli – At the Fringe i Tranås. Medverkan på festivalen. Mer info så småningom!

Fler evenemang tillkommer snart, det känner jag på mig.

Nu är böckerna ute och dikterna är befriade. Den 15 november bjöd jag på releasefest och hade en fantastisk kväll. Så många människor som kom och var nyfikna, uppmuntrande, beundrande. Det hela var väldigt märkvärdigt, och märkligt. Ganska overkligt, faktiskt. 

Att be min goda vän poeten Linda Ghaderi vara konferencier och samtalspartner var ett lyckodrag naturligtvis. Hon var (och är) fantastisk. 

Bland släkt och vänner som dök upp måste jag nämna min barndomsvän Siv, som kom resande från Stockholm, liksom min kusin Johnny och hans fru Helena, min skolkamrat Maritza som jag inte träffat på 32 år (!) förärade mig med sitt besök, vilket var så otroligt roligt! För att inte tala om min gamla brevvän Carrie från Kalifornien som under Europa-resa ”gömt” sig i Grekland i några veckor extra bara för att kunna stanna på denna kontinent länge nog för att komma... Helt enormt! Förutom dessa långresare så kom en lång rad gamla kompisjobbare från Musik i Väst, och många vänner och bekanta som jag känner från lite olika håll. Musikvetenskapen, journalistiken, silversmidet och några andra sammanhang.

Min äldste son Zakaria höll i bokbord och försäljningen, medan min yngste son Alexander satt på den högst belägna läktarplatsen och skötte sig fint. Joachim och hans föräldrar och syster var där. Jag saknade bara min egen mamma och pappa. Och lillbrorsan. Det här var ju som bästa födelsedagspartyt. Eller bröllopsfest kanske, och någon sådan lär jag ju knappast få anledning att bjuda in till. Så det gäller helt enkelt att ge ut fler böcker.

Böckerna Poetisk organologi och Haiku som mindfulness går att beställa via min hemsida talaom.se. 

en albatross lyfter 

inte utan vind

en flyttfjäril flyttar 

inte utan vind

en smärtfri dag 

är en sådan vind

Onsdagen den 7 mars 2018, då trodde jag att jag skulle dö. Det gjorde jag nu inte, men sköldkörteln avlägsnades enligt plan. Jag var inte på något sätt beredd på att ett så lokalt ingrepp, visserligen på ett mycket obehagligt ställe men ändå lokalt, skulle kännas så mycket i hela kroppen. Min värkproblematik som jag nått så mycket framgång med senaste halvåret, med så gott som smärtfria dagar senaste veckorna, den är tillbaka. Måste jag måste börja om från början nu?

Jag hatar verkligen när kroppen sätter käppar i hjulen för mig. Livsglädjen, motivationen, kreativiteten, den hänger på en skör tråd, och det är kroppens fel. Jag har ofta en känsla av att kroppen är ett oönskat påhäng, en fiende som jag antingen måste fly ifrån eller ta striden mot, men jag inser ju samtidigt att det inte är så. Jag borde nog rikta in mig på samarbete i stället.

Tur att jag har mina projekt att fundera på. Vad ska mitt skönlitterära projekt heta? Snart är kursen slut och projektet ska slutventileras. Då måste det ju heta något! 

Jag tror att jag kanske har det: Poetisk organologi

Hur låter det? Det låter bra i mina öron. Än så länge. Ser bra ut i ögonen. Det är mitt i prick. Ringar in vad det handlar om så exakt som det går, faktiskt! Blir intressant att se om något förlag vill ge ut det sedan. Tala om att vara nischad...

Jag läser också. Boken som bär mig just nu heter Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit. Den är lite svårläst men helt fantastisk, jag är fast, och ser fram emot att berätta om den här när jag läst ut den. Den handlar om att förlora sig som ett sätt att hitta vägen. Jag är fullständigt förlorad i Solnits språk och berättarstil. Långa meningar med många bisatser, komplicerade – och ärliga – associationsbanor, motsatsen till mitt eget skrivande. Inte för att jag skriver oärligt, men jag skriver inte allt. Det gör förstås ingen. Men jag upplever nu att jag borde tillåta mig att ta ut svängarna lite mer. Inte vara så rädd. 

Inte vara så rädd.