Visar inlägg i kategorin Estetik

Tillbaka till bloggens startsida

Kontrapunkt – en bok om Bach och en barndom


Flera av mina bästa läsupplevelser på senare år har kommit från bokförlaget Daidalos. Jag tänker på några av Rebecca Solnits essäböcker, och Den ensamma staden av Olivia Laing. Givetvis blev jag, som är en musikmänniska, nyfiken på en bok som Kontrapunkt, en självbiografisk berättelse med en musikalisk besatthet som utgångspunkt. Författaren Philip Kennicott, en amerikansk konst- och musikskribent, har skrivit en bok som handlar om hans försök att bemästra Goldbergvariationerna, ett av J.S. Bachs mest omtalade verk. Det publicerades 1741 som en serie övningar för cembalo, men i modern tid är det utan konkurrens den kanadensiske pianisten Glenn Goulds tolkningar (inspelade 1955 och 1981) som uppmärksammats mest. 


Författaren Philip Kennicott hade behov av att bearbeta minnen och relationen med sin nyligen bortgångna mor, som han haft (i mitt tycke) en svår relation med. Pianolektionerna, som under barndomen initierats som ett tvång, erbjöd i tonåren en flyktväg från hemmet och den kontrollerande och stundom våldsamma modern. Medan han nu slåss med sina egna känslor för (eller mot) sin mor bestämmer han sig för att återuppta pianospelet igen, och att en gång för alla lära sig att spela Goldbergvariationerna. Berättelsen varvar sedan smärtsamma anektdoter från barndomen med reflektioner kring musikstycket han kämpar med. Det är omfattande musikteoretiska funderingar och även en del historiska djupdykningar för att om möjligt hitta några ledtrådar om tonsättarens motiv och drivkrafter. 


Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, både dess idé och innehåll. Men den var trots det bedrövligt seg att läsa! Språket kändes trögt, utan flyt, och jag misstänker att det hade med översättningen att göra. Jag tillhör dem som inte kan låta bli att ”översätta tillbaka” när jag läser en bok som är översatt från engelska till svenska. Hur kan den här meningen ha låtit på originalspråk? Genom sådana ofrivilliga övningar under läsningen av denna bok fick jag ofta intrycket att översättningen var ordagrann, på ett sätt som inte gynnade den svenska versionen. Resultatet blev istället ganska stolpigt och onaturligt, med många ordval och formuleringar som gav en gammaldags känsla. Svårt att förklara.


För att exemplifiera slår jag nu bara upp en sida på måfå, och hamnar på sidan 77. Vad sägs om denna första mening i ett nytt stycke:


Vi vet väldigt lite om Bachs första läroår. Han tillhörde en legendarisk musikersläkt som var så högt aktad i Thüringen och så framgångsrik i musiklivets skoningslösa politik att man ibland såg med oblida ögon på förhållandet att den nästan hade monopol på många av de viktigaste musikertjänsterna i 1700-talets kyrkoliv.


Eller, för att hoppa till en helt annan sida, 145:


Av alla de förändringar som inträdet i puberteten medför är det de framväxande sexuella behoven som är de mest genomgripande, mer än behovet att behaga eller rädslan för att misslyckas. Det är nog den främsta förklaringen till den skräck för att uppträda som så fullständigt förlamade mig under de tidiga tonåren.


Det är väl inget som är direkt fel, men det flyter inte. "Som inträdet i puberteten medför". Det låter som hämtat ur en lärobok. Jag är förvisso ingen översättare, men jag är en flitig läsare. Och jag har tänkt många gånger under läsningen av denna bok att jag nog borde ha läst den på originalspråk. Jag har svårt att tro att den engelska versionen är lika staccatoartad.


Nåväl. Jag hade inte hittat boken om den inte utgivits på svenska, så jag är ändå tacksam. Efter ett par månader lyckades jag nu äntligen ta mig ut på andra sidan, och jag har trots det tröga språket njutit mycket av Kennicotts ihärdighet, det tvångsmässiga övandet som på något sätt blev en andra frigörelseprocess från barndomen och moderns grepp.

Källförteckning

Något i bildkonst, skulptur och konstinstallationer, och musik och ljudkonst, får mig ofta att tänka:

så vill jag skriva

Inspirationen måste komma från en konstart till en annan. 

Från ett sinne till ett annat. 

Vilket sinne är egentligen verksamt under skrivandet? Eller läsning? Synen förstås, som ser bokstäverna.

Musiken och poesin har relationen med tiden gemensam. Den tid som krävs för att ta sig igenom den.

Att uppleva musik är att lyssna. Ljudvärlden är en egen. 

Att uppleva en text är tolkning och föreställning, inga sinnesintryck är egentligen på riktigt. Jag måste själv föreställa mig sinnesintrycken som beskrivs eller gestaltas i texten. 

Då gör jag dem verkliga, men inifrån.

Skulpturen, den är verkligen där, och fyller sin plats i rummet. Jag ser den, jag kan vidröra den.

Målningen ser jag. Musiken hör jag.

Dessa omedelbara upplevelsebaserade konstarter.

Texten? Glyfer.

Måste tolkas innan den kan upplevas. 

Måste förstås. Tydas. Begripas.

Jag tycker mycket om att läsa, och jag studerar hur de bästa har gjort, men jag blir aldrig sugen på att härma eller imitera. Texterna är ju redan skrivna.

Däremot vill jag härma en målning, men med ord, 

jag vill härma skulpturen, men med ord,

jag vill härma musiken, men med ord.

Och tystnaden. 

Frånvaron, så som den ter sig när den är där, i mellanrummet, som den både skapar och fyller ut.

Fågelform – en ikonoekfrastisk reflektion

Dikt i fågelform

En vanlig kväll hos mig...

Mitt pågående skrivprojekt handlar alltså om smärta. Jag fick låna en bok om lidandets mening av min kompis Katarina. Drogs inte helt överraskande genast till en essä av framlidne professor i musikvetenskap Jan Ling om gråtsång. Ett sjungande, rentav tjutande och bölande, men trots allt mycket formaliserat, uttryck för sorg och smärta som förekommit i tusentals år. Jag får här en bild av hur lamentationens estetik har införlivats i konstmusiken från medeltiden och framåt.

Artikeln är jätteintressant och triggar igång ett soundtrack i bakhuvudet där den här sången,The Cold Song av barocktonsättaren Henry Purcell,  som min kompis Vanessa först spelade för mig, framträder starkast, och jag bara måste leta fram videon.

Samtidigt som jag nynnar på ABBAs Thank you for the music.

Plötsligt får jag några spontana och (som jag uppfattar dem i stundens hetta) ovanligt innovativa idéer kring hur poesi och ljud skulle kunna sammanfogas till en nyskapande enhet, vilket jag genast måste messa om till ytterligare en vän, som spinner vidare med mycket briljantare förslag.

Decemberregnet smattrar oregelbundet mot rutan medan diskmaskinen gurglar och snörvlar bredvid. Jag borde ha gått och lagt mig för två timmar sedan. Jag är trött men alltför uppspelt för att kunna tänka på att sova. Och jag inser att Göran Sonnevis rader, som Jan Ling lät knyta ihop sin artikel med, även sammanfattar mitt kreativa nattrus:

Musik kan inte bortförklaras
Det går inte ens
att säga emot,
annat än
med helt ny musik.

Trädens utsträckning, molnen

Lövsångare


Lövträden sträcker sig efter varandra. I den milda brisen ser de ut att kittla varandras fingertoppar. Kanske är detta så långt naturen kan sträcka sig utan att kulturen tar vid. 


*


Jag betraktar träden och försöker beskriva deras rörelser med min blygsamma förmåga, fånge i språkets otillräcklighet, ännu ett exempel på att människan mer än något annat uttrycker sin begränsning i allt hon gör.


*


Konsten är en manifestation för människans längtan att nå bortom sig själv. En längtan efter att likna trädens utsträckning, eller molnens obegränsning.


*


Dikter är som moln. Poeter fyller dem med idéer till innehåll. Läsare formar dem med sina egna ögon när de glider förbi. Allt löses sedan upp i intighet, till evig förening med alltet. 

Om vikten av att gå vilse

Bokomslag Gå vilse

Jag har läst en sällsam bok. Författaren heter Rebecca Solnit, hon är amerikan och förmodligen mest känd för Män förklarar saker för mig (2014, i svensk översättning 2015), en bok som sägs ha gett upphov till ordet ”mansplaining”. Men det är inte den jag har läst. Nio år tidigare skrev hon Gå vilse. En fälthandbok (2005, i svensk översättning 2014, i nytryckt pocketutgåva 2017) och det är den som har hållit mig fängslad senaste tiden. 

Boken är en essä, en mycket personlig fundering kring det okända, det vi inte vet, det oupptäckta, som vi endast om vi ger oss ut i det obekanta kan bli berikade av. 

Genom en blandning av släktberättelser, personliga livserfarenheter, historier om upptäcktsresanden genom tiderna, och exempel på människor som varit tvungna att ”byta liv” och anpassa sig till en ny situation för att överleva, försöker hon ringa in vad det kan innebära att vara vilse och hur man klarar sig. Fast egentligen handlar det om nödvändigheten i att gå vilse, för att kunna förändras.


För konstnärer av alla slag är det förvisso det okända, den idé eller form eller berättelse som ännu inte har infunnit sig, som måste upptäckas. Det är konstnärens uppgift att öppna dörrar och släppa in profetior, det okända, det obekanta. Det är där det konstnärliga arbetet har sitt ursprung, även om det okändas ankomst signalerar början på den långa disciplinerade process som går ut på att göra det okända till konstnärens eget. Även vetenskapsmän, har J. Robert Oppenheimer påpekat, ”lever alltid ’på mysteriets rand’ – på gränsen till det okända.” Men de omvandlar det okända till något känt, halar in det som fiskaren; konstnären tar dig med ut på det mörka havet.


Parallellt funderar Solnit över betydelsen av färgen blå. Fyra olika kapitel, jämnt fördelade mellan de övriga fem, har namnet ”Avståndets blå”. De handlar om hennes egen fascination för färgen blå, och hon kopplar ihop den med att allt som är avlägset, i fjärran, får en blå färgton. Det man inte ser där i fjärran, det som bara ser blått ut, kan symbolisera längtan. Utan avstånd ingen längtan. Avståndets blå.


Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skringras bland luftens molekyler, det sprids i vatten.


Så inleder hon sitt första blå-kapitel. Det är mycket vackert. Språket är lyriskt hela boken igenom, det är som att författaren är så hänförd av det hon berättar att meningarna får finna sina egna vägar, hon låter sina associationer flöda. Meningarna blir långa och ringlar fram som vatten som söker ny väg i ett landskap. Ibland blir bifloderna många, och att försöka orientera sig i och emellan dem bidrar till en härlig känsla av att vara vilse i boken. Jag hade ingen aning om vart den skulle leda mig och ville uppriktigt sagt helst inte hitta dit. 


Under det senaste halvåret har jag själv bytt ut mycket av mitt svarta mot blått. Svart, som varit min grundfärg i 30 år. Det började med ett par blå kängor i höstas – ett impulsköp – som följdes av en blå täckjacka, och jag har sedan fortsatt att komplettera garderoben med några klänningar och blusar i blått. Tre väskor har också tillkommit. Grundfärgen är inte längre svart utan blå. 


Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig är det en mycket stor förändring. Det känns som att färgbytet symboliserar den förändringsprocess jag befinner mig i, en process som handlar om att bejaka min längtan efter något nytt, ett eget spår, och sökandet efter vägen dit. 

Den här boken fyllde i en vit fläck på min karta, och den fyllde den med mer blått.




Boktips

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (utgiven av Daidalos)

Sistrum

Sistrum, ett vackert instrument som användes i gamla Egypten för flera tusen år sedan. Men nästan vackrare än instrumentet är ju namnet: Sistrum, i plural sistra. Namnet är dock yngre än instrumentet. I antika Egypten kallades instrumentet för sekhem (enklare design, som på bilden) eller sesheshet. Inte så fula ord de heller, särskilt inte det sistnämnda. 

Dessa sistra som syns på bilden finns på Musikmuseet i Köpenhamn.

Taggat med: 

, ,

Äldre inlägg

Konst