Enkelt uttryckt

Sistrum, ett vackert instrument som användes i gamla Egypten för flera tusen år sedan. Men nästan vackrare än instrumentet är ju namnet: Sistrum, i plural sistra. Namnet är dock yngre än instrumentet. I antika Egypten kallades instrumentet för sekhem (enklare design, som på bilden) eller sesheshet. Inte så fula ord de heller, särskilt inte det sistnämnda. 

Dessa sistra som syns på bilden finns på Musikmuseet i Köpenhamn.

Jag lyssnar mycket på John Cages långsamma minimalistiska verk just nu. Detta är ett oerhört vackert litet stycke för kör, här framfört av Ars Nova. Ear for EAR (Antiphonies) komponerades 1983 till tioårsjubileet av en musiktidskrift som hette EAR. 

Förutom Cages minimalism så har jag utvalda verk av Arvo Pärt på min spellista. Jag har även börjat läsa en del om andra minimalister inom musiken, och förvånar mig inte om jag snart lyssnar på dem också. 

De är mig inte främmande – Riley, Reich, Adams, Nyman, Glass – men jag har aldrig tidigare intresserat mig lika mycket som jag gör nu. Eller, jo, det har jag. Intresserat mig. Men aldrig på riktigt njutit av att lyssna på minimalistisk musik som jag gör nu. Det känns som en insikt. Det är det fina med att allt har sin tid.

I min ungdom var jag oerhört intresserad av musik som politiskt medium. Idag är det tvärtom. Jag hittar mina andningshål i konsten, i synnerhet poesin och musiken. Flyktbeteende kanske. Jag ser det som en nödvändig strategi för en känslig själ att stå ut i en grym värld.

Japansk haiku-diktning är särskilt tilltalande. Stram till formen men vidöppen för upplevelsen i stunden. Den låter oss stanna upp och känna in nuet, samtidigt som den reflekterar över livets gång och dess skoningslösa förgänglighet. Vemodigt och vackert. Poeten märks inte. Inom haikun står inga egon i vägen för den estetiska upplevelsen.

Lika befriande som att läsa haiku är det att lyssna på musik av den amerikanske tonsättaren John Cage (1912–92). Han kan mycket väl vara den ljudkonstnär som gjort mest för att utveckla västvärldens musikestetik i modern tid, och det långt utanför konstmusikens begränsade rum. Mest känd är han nog för det ljudlösa stycket 4’33” (1952) och för att ha etablerat det preparerade pianot som slagverksinstrument (slutet av 1930-talet), samt för att ha utvecklat sätt att komponera musik genom slumpmetodik.

För mig är han tonsättaren som skapat något av den vackraste musik som finns. Jag återkommer ofta till de vilsamma pianostyckena Dream och In a Landscape (den sistnämnda är även avsedd för harpa). Båda verken skrevs 1948, några år innan Cage fullt ut började komponera enligt sina slumpprinciper. Redan här är dock frånvaron av förutsägbar form ganska påtaglig. Lyssnandet gör sig bäst helt i nuet, precis som haiku, med fokus på den ljudande tonen. Inte den förra, inte nästa, utan den som är nu. Mycket behagligt och meditativt.

Både Dream och In a Landscape är skrivna för att ackompanjera dans. När Cage komponerade för dans gjorde han det alltid i efterhand, när koreografin var klar. Båda styckena går i ett långsamt tempo, där varje ton får den tid den behöver. Tonerna spelas nästan uteslutande en och en, knappt några ackord förekommer. Vissa toner får utrymme att klinga ut helt innan nästa tar vid. Det känns som om tiden inte finns. Den är i varje fall inte viktig. Melodislingor upprepas med små variationer – här ges en föraning om minimalismen. Musikstilen påminner en hel del om Eric Saties kontemplativa pianomusik (från 1890-talet), fast friare.

Det är den här friheten som är så skön. Att lyssna på Cages musik är som att gå ut i naturen, eller staden för all del, och bara låta sig översköljas av ljuden i omgivningen. Själv älskade han trafikljud. Detta är det Cageska förhållningssättet: att vara öppen och nyfiken, att se och lyssna utan förutfattad mening.

Själv visade han på en imponerande ambition vad gäller öppenhet och tolerans. Om han inte gillade musik som han hörde ställde han sig frågan: ”varför gillar jag inte detta?” och då kom han alltid fram till att det inte fanns någon orsak. Då var det upp till honom att förändras, inte musiken.

Ett av John Cages viktigaste bidrag till konstmusiken var att flytta fokus från musikskapandet till musiklyssnandet. Tonsättaren blev på så sätt mindre intressant, i stället hamnade musiken i förgrunden. Påminner om relationen mellan poet och dikt inom haiku.

Den amerikanska tonsättaren Pauline Oliveros (1932–2016) vidareutvecklade Cages idéer kring lyssnande med sina metoder för vad hon kallade ”deep listening”, att lyssna med fullständig närvaro. Oliveros ansåg att koncentrerat lyssnande öppnade våra medvetanden vilket skulle vara gynnsamt för andra förmågor, kreativiteten till exempel. 

För mig har John Cages konst varit avgörande för mitt sätt att lyssna. Utan hans idéer, hans formuleringar kring musik och lyssnande, hade jag troligtvis aldrig blivit intresserad av ljudkonst och experimentell musik. Hans konst har öppnat mina öron och gett mig tillgång till en större upplevelse av livet. 

För Cage var musik bara ljud, utan syfte och mening, och i hans öron var det fullt tillräckligt. Han citerade gärna den tyske filosofen Immanuel Kant som sagt att det finns två saker som inte behöver betyda någonting, som inte behöver ha någon mening, för att kunna skänka oss människor djupt välbefinnande. Det är skratt, och det är musik. John Cage hörde musik i alla ljud, i synnerhet i de ljud som hörs när det är tyst.

Själv äger jag kanske inte riktigt Cages förmåga att höra musik i allt, åtminstone inte utan viss ansträngning ibland. Men om jag behöver en lugn stund och längtar efter att skärma av omvärlden, och inte har tillgång till musik just då, så kan jag faktiskt nöja mig med att lyssna på ljuden i rummet. Och finna ro och njutning i det.

Nyligen utkom Karl Aage Rasmussens porträttbok Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage i svensk översättning på Bo Ejeby Förlag. Den ger en fin och begriplig introduktion till 1900-talets intressantaste ljudkonstnär.

Boktips

Karl Aage Rasmussen, Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage (2017)

John Cage, Silence. Lectures and Writings (1968)

Pauline Oliveros, Deep Listening. A Composer’s Sound Practice (2005)

Lyssna

Happy birthday John! Floraleda Sacchi plays John Cage (2012)

(Ett kul blandalbum med låtar för harpa, som varvas med citat från John Cages egen röst)

Film

How to Get Out of the Cage. A Year with John Cage (2012)

"Dikt är en form för livet. Ett livsintryck som uttryckes." Hör Gunnar Björling ge sin syn på poesin och konsten.

Hur många gånger har man inte hört en musiker, författare eller konstnär beskrivas som någon som "rör sig obehindrat" mellan olika genrer eller konstnärliga stilar, som någon som "befinner sig i gränslandet" mellan olika fält som om det vore något eftersträvansvärt.

Är det inte alltför lätt att skyla över svagheter där i gränslandet? 

Tänk om vederbörande i stället skulle behärska en konstform, en genre eller stil till fulländning? Vara någon som håller sig inom gränserna – och gör det bra! Kanske till och med utvecklar något nytt där innanför rådande estetiska ramar? Vore inte det en bedrift värd att beundra?! Den vore ju möjlig att bedöma, om inte annat.

Men nej, idag ska man helst "bryta ny mark", göra sin egen grej, och det kan ju vara lite hur som helst. Allt är tillåtet och omöjligt att bedöma som bra eller dåligt. Det finns inga estetiska ideal, inga regler att följa eller bryta mot, allt är lika rätt, ingen har fel.

Jo vänta, det finns visst en regel: vad man än gör så ska det vara tillgängligt. För alla. Ingenting får vara svårt och ingen får känna sig kränkt. Allt är tillåtet så länge det är PK.

Det är inte så spännande.