För några månader sedan såg jag dokumentärfilmen (se trailer här ovan) om den amerikanska fotografen Vivian Maier (1926-2009) som under flera decennier dokumenterade sin omgivning i framför allt New York och Chicago.
Det var en fascinerande berättelse om en enstörig kvinna som försörjde sig som barnflicka, men som ägnade sig passionerat åt att fotografera. Hon visade aldrig sina bilder för någon. Samlingen på hundratusen (!) negativ uppdagades när hennes hyrda magasin auktionerades ut på grund av obetalda hyror ett par år före hennes död. Det var för väl att de kom i händerna på någon som insåg att dessa bilder var enastående.
Idag fick jag se hennes fotografi, då
Hasselblad Center i Göteborg visar en ganska stor utställning med hennes bilder. Jag är så glad att jag inte missade denna utställning! Bilderna var bättre än jag kom ihåg från filmen.
Vivian Maier betraktas som en gatufotograf. Hon verkar ha tyckt om att avbilda ögonblick ur människors liv, och ofta lyckades hon fånga hastiga känslouttryck. Det kan kännas som att man får en bild av hela människan genom hennes ögonblicksbild. Det är speciellt.
Hon var också en fena på att hitta mönster. Det kunde vara i arkitekturen, eller i en folksamling, eller i vad som helst. Här påminner hon lite om min favorit
Henri Cartier-Bresson, faktiskt.
Jag gillar hennes porträtt av barn. Hon fångar deras utsatthet, sårbarhet, deras beroende av vuxna. Jag är kanske lite extra blödig när det gäller just detta tema, jag blir väldigt berörd.

Det var svårt att fotografera av fotona på utställningen, eftersom de var satta bakom glas. Tyvärr var nästa bild helt omöjlig att ta utan att få med speglingen i glaset, men det kan inte hjälpas. Jag måste visa den ändå. Detta var ett av hennes gråtande barn, och det får mig nästan att gråta också.

Många gånger kan man undra hur hon lyckades ta så närgångna bilder på människor hon inte kände. I dokumentärfilmen tog de upp det, och fördelen med att använda en kamera som hon höll i maghöjd och såg in i sökaren uppifrån. Hon kunde ju stå och se ut som att hon grejade med något hon höll i händerna, och folk runt omkring förstod säkert inte alltid att hon fotograferade.
En annan mycket intressant kategori av hennes foton är självporträtten. Hon använde speglar av alla de slag - övervakningsspegel, fönsterspegling, skuggor och så vidare. Hon ser nästan alltid allvarlig ut.

Men här ler hon lite grann.

0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS