Enkelt uttryckt

Jag har läst en sällsam bok. Författaren heter Rebecca Solnit, hon är amerikan och förmodligen mest känd för Män förklarar saker för mig (2014, i svensk översättning 2015), en bok som sägs ha gett upphov till ordet ”mansplaining”. Men det är inte den jag har läst. Nio år tidigare skrev hon Gå vilse. En fälthandbok (2005, i svensk översättning 2014, i nytryckt pocketutgåva 2017) och det är den som har hållit mig fängslad senaste tiden. 

Boken är en essä, en mycket personlig fundering kring det okända, det vi inte vet, det oupptäckta, som vi endast om vi ger oss ut i det obekanta kan bli berikade av. 

Genom en blandning av släktberättelser, personliga livserfarenheter, historier om upptäcktsresanden genom tiderna, och exempel på människor som varit tvungna att ”byta liv” och anpassa sig till en ny situation för att överleva, försöker hon ringa in vad det kan innebära att vara vilse och hur man klarar sig. Fast egentligen handlar det om nödvändigheten i att gå vilse, för att kunna förändras.

För konstnärer av alla slag är det förvisso det okända, den idé eller form eller berättelse som ännu inte har infunnit sig, som måste upptäckas. Det är konstnärens uppgift att öppna dörrar och släppa in profetior, det okända, det obekanta. Det är där det konstnärliga arbetet har sitt ursprung, även om det okändas ankomst signalerar början på den långa disciplinerade process som går ut på att göra det okända till konstnärens eget. Även vetenskapsmän, har J. Robert Oppenheimer påpekat, ”lever alltid ’på mysteriets rand’ – på gränsen till det okända.” Men de omvandlar det okända till något känt, halar in det som fiskaren; konstnären tar dig med ut på det mörka havet.

Parallellt funderar Solnit över betydelsen av färgen blå. Fyra olika kapitel, jämnt fördelade mellan de övriga fem, har namnet ”Avståndets blå”. De handlar om hennes egen fascination för färgen blå, och hon kopplar ihop den med att allt som är avlägset, i fjärran, får en blå färgton. Det man inte ser där i fjärran, det som bara ser blått ut, kan symbolisera längtan. Utan avstånd ingen längtan. Avståndets blå.

Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skringras bland luftens molekyler, det sprids i vatten.

Så inleder hon sitt första blå-kapitel. Det är mycket vackert. Språket är lyriskt hela boken igenom, det är som att författaren är så hänförd av det hon berättar att meningarna får finna sina egna vägar, hon låter sina associationer flöda. Meningarna blir långa och ringlar fram som vatten som söker ny väg i ett landskap. Ibland blir bifloderna många, och att försöka orientera sig i och emellan dem bidrar till en härlig känsla av att vara vilse i boken. Jag hade ingen aning om vart den skulle leda mig och ville uppriktigt sagt helst inte hitta dit. 

Under det senaste halvåret har jag själv bytt ut mycket av mitt svarta mot blått. Svart, som varit min grundfärg i 30 år. Det började med ett par blå kängor i höstas – ett impulsköp – som följdes av en blå täckjacka, och jag har sedan fortsatt att komplettera garderoben med några klänningar och blusar i blått. Tre väskor har också tillkommit. Grundfärgen är inte längre svart utan blå. 

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig är det en mycket stor förändring. Det känns som att färgbytet symboliserar den förändringsprocess jag befinner mig i, en process som handlar om att bejaka min längtan efter något nytt, ett eget spår, och sökandet efter vägen dit. 

Den här boken fyllde i en vit fläck på min karta, och den fyllde den med mer blått.

Boktips

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (utgiven av Daidalos)

I min ungdom var jag oerhört intresserad av musik som politiskt medium. Idag är det tvärtom. Jag hittar mina andningshål i konsten, i synnerhet poesin och musiken. Flyktbeteende kanske. Jag ser det som en nödvändig strategi för en känslig själ att stå ut i en grym värld.

Japansk haiku-diktning är särskilt tilltalande. Stram till formen men vidöppen för upplevelsen i stunden. Den låter oss stanna upp och känna in nuet, samtidigt som den reflekterar över livets gång och dess skoningslösa förgänglighet. Vemodigt och vackert. Poeten märks inte. Inom haikun står inga egon i vägen för den estetiska upplevelsen.

Lika befriande som att läsa haiku är det att lyssna på musik av den amerikanske tonsättaren John Cage (1912–92). Han kan mycket väl vara den ljudkonstnär som gjort mest för att utveckla västvärldens musikestetik i modern tid, och det långt utanför konstmusikens begränsade rum. Mest känd är han nog för det ljudlösa stycket 4’33” (1952) och för att ha etablerat det preparerade pianot som slagverksinstrument (slutet av 1930-talet), samt för att ha utvecklat sätt att komponera musik genom slumpmetodik.

För mig är han tonsättaren som skapat något av den vackraste musik som finns. Jag återkommer ofta till de vilsamma pianostyckena Dream och In a Landscape (den sistnämnda är även avsedd för harpa). Båda verken skrevs 1948, några år innan Cage fullt ut började komponera enligt sina slumpprinciper. Redan här är dock frånvaron av förutsägbar form ganska påtaglig. Lyssnandet gör sig bäst helt i nuet, precis som haiku, med fokus på den ljudande tonen. Inte den förra, inte nästa, utan den som är nu. Mycket behagligt och meditativt.

Både Dream och In a Landscape är skrivna för att ackompanjera dans. När Cage komponerade för dans gjorde han det alltid i efterhand, när koreografin var klar. Båda styckena går i ett långsamt tempo, där varje ton får den tid den behöver. Tonerna spelas nästan uteslutande en och en, knappt några ackord förekommer. Vissa toner får utrymme att klinga ut helt innan nästa tar vid. Det känns som om tiden inte finns. Den är i varje fall inte viktig. Melodislingor upprepas med små variationer – här ges en föraning om minimalismen. Musikstilen påminner en hel del om Eric Saties kontemplativa pianomusik (från 1890-talet), fast friare.

Det är den här friheten som är så skön. Att lyssna på Cages musik är som att gå ut i naturen, eller staden för all del, och bara låta sig översköljas av ljuden i omgivningen. Själv älskade han trafikljud. Detta är det Cageska förhållningssättet: att vara öppen och nyfiken, att se och lyssna utan förutfattad mening.

Själv visade han på en imponerande ambition vad gäller öppenhet och tolerans. Om han inte gillade musik som han hörde ställde han sig frågan: ”varför gillar jag inte detta?” och då kom han alltid fram till att det inte fanns någon orsak. Då var det upp till honom att förändras, inte musiken.

Ett av John Cages viktigaste bidrag till konstmusiken var att flytta fokus från musikskapandet till musiklyssnandet. Tonsättaren blev på så sätt mindre intressant, i stället hamnade musiken i förgrunden. Påminner om relationen mellan poet och dikt inom haiku.

Den amerikanska tonsättaren Pauline Oliveros (1932–2016) vidareutvecklade Cages idéer kring lyssnande med sina metoder för vad hon kallade ”deep listening”, att lyssna med fullständig närvaro. Oliveros ansåg att koncentrerat lyssnande öppnade våra medvetanden vilket skulle vara gynnsamt för andra förmågor, kreativiteten till exempel. 

För mig har John Cages konst varit avgörande för mitt sätt att lyssna. Utan hans idéer, hans formuleringar kring musik och lyssnande, hade jag troligtvis aldrig blivit intresserad av ljudkonst och experimentell musik. Hans konst har öppnat mina öron och gett mig tillgång till en större upplevelse av livet. 

För Cage var musik bara ljud, utan syfte och mening, och i hans öron var det fullt tillräckligt. Han citerade gärna den tyske filosofen Immanuel Kant som sagt att det finns två saker som inte behöver betyda någonting, som inte behöver ha någon mening, för att kunna skänka oss människor djupt välbefinnande. Det är skratt, och det är musik. John Cage hörde musik i alla ljud, i synnerhet i de ljud som hörs när det är tyst.

Själv äger jag kanske inte riktigt Cages förmåga att höra musik i allt, åtminstone inte utan viss ansträngning ibland. Men om jag behöver en lugn stund och längtar efter att skärma av omvärlden, och inte har tillgång till musik just då, så kan jag faktiskt nöja mig med att lyssna på ljuden i rummet. Och finna ro och njutning i det.

Nyligen utkom Karl Aage Rasmussens porträttbok Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage i svensk översättning på Bo Ejeby Förlag. Den ger en fin och begriplig introduktion till 1900-talets intressantaste ljudkonstnär.

Boktips

Karl Aage Rasmussen, Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage (2017)

John Cage, Silence. Lectures and Writings (1968)

Pauline Oliveros, Deep Listening. A Composer’s Sound Practice (2005)

Lyssna

Happy birthday John! Floraleda Sacchi plays John Cage (2012)

(Ett kul blandalbum med låtar för harpa, som varvas med citat från John Cages egen röst)

Film

How to Get Out of the Cage. A Year with John Cage (2012)

Den ensamma staden

Om konst, ensamhet och överlevnad 

av Olivia Laing

Jag har en sådan lust att skriva något om den här fina boken, men jag vet inte vad. Nu när jag har läst ut den känns det tomt, lite som att bli ensam kvar med städningen när festen tagit slut, och alla andra är säkert på efterfest.

Inte för att boken skildrar någon fest, direkt. Den handlar om ensamhet och känslan av utanförskap, hos författaren och hos konstnärerna som skapat den konst hon känt sig dragen till i sina försök att förstå eller bekräfta sin egen ensamhet.

Konstnärerna, i synnerhet Edward Hopper, David Wojnarowicz, Henry Darger och Andy Warhol. Nu känner jag dem alla bättre, och med någon av dem kan jag till och med känna en slags samhörighet. I min enskildhet, förstås. Ytterligare personers ensamhet berörs av Laing, som Greta Garbos, Klaus Nomis och Valerie Solanas.

(Jag saknar Louise Bourgeois.)

En rörande och annorlunda bok, och bokförlaget Daidalos tillhandahåller dessutom en länksamling på sin hemsida, så att man lätt kan hänga med i diskussionerna kring konstverken. 

Mina senaste veckors buss- och spårvagnsfärder: mobilen i ena handen, med tummen på länkarna, och boken i den andra. Inte ensam en sekund.

Klimatförändring utgör temat för Röda Stens stora sommarutställning Surfacing Earth. Eftersom detta är ett ämne som berör mig, som gärna sipprar fram i mina egna dikters rader, så har jag känt mig mycket nyfiken på utställningen. Glassen på vägen dit denna stekheta dag var väldigt god.

Jag vill minnas att den japanske konstnären Yasuaki Onishis skulptur Reverse of Volume RSK uppmärksammades när den skapades på plats inför utställningen. En stor plastfilm upphängd i taket med massor av fiskelinor. 

Det skrevs att den skulle ge betraktaren en känsla av att befinna sig på insidan av en glaciär. Konstnären själv tycker enligt utställningshäftet att han skulpterar det osynliga. Så är det kanske. Jag vet inte jag. Det är inte det verket jag kommer att minnas mest.

Nej, jag kommer nog allra mest att bära med mig Rosa Barbas film Outwardly From Earth's Center. Bara en sådan sak, som att jag satt inuti en svart låda och tittade på en 25 minuter lång konstfilm är något av ett verk värt att ställas ut. Jag är alldeles för otålig för filmkonst i vanliga fall. Men något fångade mig här, när jag kom in och råkade se de sista minuterna. Jag stannade kvar och såg hela filmen från början till slut. Kanske var det vetskapen om att jag nu hade så kallad egentid, och att det vore idiotiskt att stressa bort den tiden, som fick mig att sätta mig på den ensamma bänken i den lilla salongen och titta. Det, i kombination med en ton i filmens svartvita bilder som tilltalade mig. Något ödesmättat i kombination med humor i kombination med vackert foto. Filmen handlar om hur befolkningen på Gotska Sandön försöker ankra fast sin ö med hjälp av långa rep ut i havet, så att den ska sluta flyta iväg norrut.