Visar inlägg i kategorin Läsning

Tillbaka till bloggens startsida

Kroppen, landskapet och språket i Siv Cederings poesi


Hur kan en dikt som översatts från engelska kännas så genuint svensk? Förmår en modersmålsidentitet skapa en brygga mellan två språk? Vad kommer först, gestaltningen eller orden? Carita Forslund läser en dikt av den svensk-amerikanska poeten Siv Cedering och funderar över vad som egentligen sitter i ett språk.


Som norrlänning är det lätt att känna sig hemma i Siv Cederings miljöbeskrivningar. Jag läser dikten ”Älv och ljus”. Första strofen förflyttar mig omedelbart till min barndoms tysta skog. Midnattssolen nådde visserligen inte riktigt dit jag bodde, men nätterna var ändå ljusa. Som tonåring smög jag ibland ut i skogen om natten, bara för att sätta mig på en sten och lyssna, och smälta in. 


Jag sitter i myrljuset

som är gyllene

av midnattssol,

av tuvor,

ängsull,

hjortron.


Den svensk-amerikanska poeten Siv Cedering föddes 1939 och växte upp i Överkalix, med Kalixälven och skogen inpå knuten. Jag föreställer mig att naturupplevelserna var en del av vardagen, precis som de var för mig där jag befann mig, mellan skog och hav i Ångermanlands kustband. Dikten fortsätter:


Jag sitter

på huk

bakom en

martall


och ser älgkon

och hennes kalv

gå ut i

ljuset

på myren.


Den strofen manar fram ett speciellt minne. När jag var jag i tio-elva-årsåldern höll en älgfamilj till i skogsbrynet nära vårt hus under ett par veckor en sommar. Jag som alltid skulle vara så morsk följde efter dem vid ett tillfälle, och jag kan fortfarande känna hur hjärtat nästan hoppar ur bröstkorgen när ett kolossalt älghuvud plötsligt lyfter från marken bara ett tiotal meter framför mig. Älgen låg lugnt och vilade bland gräs och slyn på hygget. Lite längre bort strosande ytterligare ett par. Jag blev rädd och vände och sprang, men ingen av älgarna brydde sig om mig.


Hon lyfter huvudet.

De långa öronen lyssnar.

Näsborrarna avläser

vindens invånare.


Men vinden blåser åt mitt håll.

Oupptäckt

förblir jag

instängd i min

människolukt.


Nog är det underligt att denna ursvenska norrlandsskildring först publicerades på ett annat språk. Siv Cedering blev nämligen poet på engelska. Familjen emigrerade 1953 till Kalifornien i USA. 1956 gick Cedering en skrivarkurs vid San Francisco State University som leddes av beatpoeten Allen Ginsberg. Hon utgav en första liten diktsamling samma år, Dawn, men själv betraktade hon senare Cup of Cold Water som sin riktiga debut. Den kom först 1973, vid en tid då hon tycks ha bestämt sig för att satsa seriöst på sitt författarskap. I den boken ingick den här dikten, ”Älv och ljus”, fast på engelska. Jag läser den i Matilda Södergrans översättning, ur samlingen Om dikten är ett mål, tillåt mig att misslyckas som publicerades av Ellerströms förlag 2018. Låt oss återvända till myren och älgen.


Älgkon och

hennes kalv

böjer sig ner och dricker.


Vattnet är rostrött av järn

och regnbågsfärgat i

stiltjen mellan tuvorna.


Regnbågarna

vaggar,

ger efter för drickandet,

flödar in under

sammetslena näsborrar

för att bli järn i kalvens puckel,

horn i hans krona

och irrbloss i älgkons öga.


Jag dåsar.


I dikten är det språket som formar landskapet, som läsare har jag inget annat – förutom vad orden väcker i mig i form av minnen och associationer. Jag upplever att jag har detta landskap ”i mig”, precis som jag föreställer mig att poeten som skrev det måste ha haft. Kanske kommer landskapet före språket? Jag har länge tänkt att om man vill förstå en annan människa, eller en annan kultur, så är språket nyckeln. Ett språks vokabulär och grammatik speglar på något vis dess människors relation till omvärlden. Jag tror att Siv Cedering bar det norrländska landskapet inom sig, och även språket som hör ihop med det, men hon valde att överföra detta inre landskap till ett annat språk. Frågan är om hon själv skrev på landskapets språk (svenska alltså) först och sedan översatte till engelska? Och hade jag kunnat ta till mig dikten med samma innerlighet, samma medkänsla, om jag läst den engelska originalversionen? 

En som funderat mycket på detta är Siv Cederings översättare Matilda Södergran. I sin magisteruppsats, Modersmålsmatningen. Att översätta Siv Cedering (tillbaka) till svenska (Akademin Valand, Göteborgs universitet, 2017), skriver hon: ”Jag har frågat mig: Hur centralt är modersmålet för en poet som skrev på sitt andraspråk? Jag har frågat: Är dikterna i själva verket tänkta, alltså skapade, på svenska, men nedskrivna på engelska? Frågat: Är det rätt av mig att tänka att jag översätter Cedering tillbaka till svenska? Och, när jag redan gått för långt i tanken: Hur hade Cedering själv valt att skriva på svenska?” Södergran resonerar vidare kring sin uppgift som översättare, bland annat om svårigheten att dra en gräns mellan texten och poetens liv. 

Som läsare (och norrlänning – mitt ursprung påverkar sannolikt mitt intresse för frågan) kan jag inte låta bli att föreställa mig alternativa översättningar. Ordet älv till exempel. Älven har, som vi snart kommer att se, en framträdande, ja faktiskt livsavgörande, roll i den här dikten. Diktens ursprungliga titel är ”River and light”. Tänk om översättningen hade blivit flod i stället för älv? Ordet flod hade placerat berättelsen var som helst i världen, precis som det engelska ordet river gör, medan älv hör samman med ett specifikt geografiskt område. Detta geografiska område är i sin tur förknippat med en viss kultur och mentalitet. Siv Cedering växte upp i detta geografiska område, i den kulturen, och hennes dikt har nu återknutits med hennes livshistoria genom översättningen. Matilda Södergran diskuterar ingående sitt val av ordet älv i sin magisteruppsats: ”När Cedering då skriver river i en dikt som på alla sätt berör det norrbottniska arvet och landskapet kan jag omöjligt tro att hon hade valt att skriva flod på svenska; jag vill tro att hon känner en särskild ömhet för älven.”

Södergrans val känns självklart, till skillnad från Cederings ordval när hon översatte poesi av amerikansk ursprungsbefolkning från engelska till svenska. Då valde hon nämligen att använda ordet älv som svenskt ord för river. Genom att göra det kopplar hon ihop dessa amerikanska folkgrupper med ett nordiskt landskap. Varför? Kanske ville hon luckra upp geografiska gränsdragningar och visa på det mänskligt gemensamma. Eller ansåg hon att ordet älv hade en starkare innebörd än flod? Ordvalet kan vara gjort på poetiskt grund.

Jag kommer att tänka på en vän till mig, som lämnade sitt hemland vid 14 års ålder, då han kom till Sverige. Han bytte språk från persiska till svenska. Många år senare berättade han att han upplevde begränsningar med sitt modersmål, och insåg att han aldrig hade utvecklat ett fullödigt vuxenvokabulär. Modersmålet hade liksom cementerats i barndomen. Nu skiljer sig min väns historia från Cederings på det sättet att Cedering flyttade till ett nytt land tillsammans med hela sin familj. Sannolikt fortsatte hon att, i vissa miljöer, prata svenska även i det nya landet. Men betänk ändå: Cedering flyttade till ett annat språk innan hon var vuxen. Hennes högre utbildning och övergången till vuxenlivet skedde i huvudsak på ett nytt språk, på engelska. Hennes svenska språkutveckling avtog sannolikt en aning, medan det engelska språket säkerligen gav möjlighet till en slags pånyttfödelse: Ett nytt landskap, nya människor, en ny kultur full av sammanhang för konstnärlig utveckling. Låt vara att en river kanske förblev en älv för henne, oavsett plats. 

Detta är givetvis spekulation, vi får aldrig veta. Däremot kan vi genom poesin ta del av hur Siv Cedering ”skriver in” geografin och landskapet i kroppen – eller om det är tvärtom. Låt oss återvända till myren och älgarna:


Ett surr i öronen

och ögonen öppnas.

Jag ser ängsullens huvuden

släppa taget,

samlas,

stiga,


varje vattenhåls ande

överge sin kropp

för att spöka

över myren.


Kristus på kyrkväggen

stiger uppåt.


Och jag dåsar 


tills en yxa

börjar klyva morgonen.

Jag ryser.  Reser mig.

Lämnar myren.


I diktens första del (av fyra) som vi läst här, är diktjaget en betraktare, en besökare i landskapet. I andra delen tar hon steget ut i vattnet i en lek med timmerflottning, en så norrländsk företeelse, som här får symbolisera en njutningens livsfarliga lek:


En gång red jag naken på stockar

på deras färd mot

sågverk

och hav.


Jag sprang ut i vattnet,

tog fast dem i strömmen,

klättrade upp och skrattade

när de tumlade runt med mig

i älven,


att klänga sig fast, klättra upp igen,

att driva med

strömmen,

armarna utsträckta, balanserande.


Leken handlar om liv och död, och jag får en hastig idé om att hon metaforiskt befinner sig i Edens lustgård, innan syndafallet. Sedan händer något:


Och jag simmade i land

när jag såg pojkarna

komma ner till älven

för att klä av sig

och stå raka som björksly och 

slanka med händerna

över könen, före

det första språnget

ut i vattnet.


För jag hade tänkt på att vara

det vattnet.

När min kropp började få 

älvens kurvor

släppte jag ut håret och

drev med huvudet före,

den långa hårslöjan runt mig,

underliga vågsvall,

sjögräs,

bröstvårtor som små stenar.


Snart lika vid om magen

som älven om våren

när den sväller,

täcker öar och 

vide,

tänker jag på döden som bara är

vatten

i lunga, fisk och gäl

flyter med 

strömmen,

älven vid

av smältvatten.


Så avslutas del två. I Cederings skildring är gränsen mellan kroppen och naturlandskapet flytande, som vatten. Diktjaget blev ett med vattnet, hon blev älven när hennes kropp fick kurvor, hon lät sig flyta med, med konsekvensen att hennes mage blev stor, som ”av smältvatten”. Gränsen mellan liv och död finns inte, allt är liksom … vatten? En befruktning tycks ha ägt rum, men hur? Kanske i form av en sexuell förening mellan diktjaget och naturen, ett mirakel, åtminstone verkar diktjaget uppleva det så. Havandeskapet fortsätter i diktens tredje del, när havet tagit plats i kroppen. Älven är borta, och kvar är en besvikelse och en stor ensamhet:


Herre Jesus!

Finns det inget yttersta

dop?


När magen bär sitt eget 

hav,

där någon liten existens

rör sig genom evolutioner?


När man bär sin mors dröm

om den vita bruden

och sin fars dröm

om Kristi brud?


När man har visat tålamod

i tillfälliga kyrkor,

tält resta åt den nye

evangelisten: ”Kom,

kom till Kristus. Låt Jesus skölja …

Bli renad

i vatten.”


När ingenting i en svarade?


En religiöst skuldbeläggande mentalitet gör sig påmind. Diktjaget ropar efter någon slags hjälp, välsignelse, gemenskap, hon frågar efter ett ”yttersta dop”. Men hon får ingen respons, inte ens inifrån sig själv. Vart tog naturlandskapet vägen? In i kroppen – och sedan …?


Jag klättrade upp i björken

och betraktade oskyldigt

badare och

roddare,

och en vit tjur leddes fram

och en ko väntade,

klövmonstret klumpigt på hennes rygg,

ner,

stöt,

klövar på vitt skinn,

ner,

stöt,

den långa morotssaken sköt fram,

upp igen

och in.


Och jag gick uppför trappan

till abortören.


Den sensuella, sexuella, lustfyllda känslan som var närvarande när diktjaget lät sin kropp driva med vattnet och bli ett med älven, den är borta. Här är det som att hon har klivit ut ur sin kropp och på avstånd betraktar en känslolös, påtvingad parningsakt, som mellan boskap. Är detta en påminnelse om ”verkligheten”, var älven enbart en fantasi, en önskedröm, en längtan? Det här är en uppgiven passage, tyngd av religion och skam. Men sedan kommer diktens avslutande och befriande fjärde del. Älven sätts i rörelse, islossningen, förlossningen:


Men älven –


Tidigt om våren

rycker isen i sandrev

och sten.

Block sliter sig 

loss,

tokiga under tyngden av

vinter

och stockar

som någon har yxat till

eller ylat genom med motorsåg,

kvistat rena,

fört ner till älven,

träd

slanka som pojkar

i väntan

på islossningen


Sätts i rörelse,


och jag vet

att det inte kommer att vara

lammets blod

utan en kvinnas blod

när alla hennes älvar släpper taget

och ut ur sitt eget hav

kommer barnet, det lilla ansiktet

klokt som de tre vise männen

och med alla

deras gåvor.

Och i något rum, gyllene

av morgon

och älgljus

behövde någonting bryta sig loss.


Dotter, vad ska jag ge dig?


Årstidernas cirkel sluts, en tillblivelse är fullbordad. Om naturens kretslopp är smärtsamt så är kulturens (människans) dom skoningslös. Kvinnan är lammet som måste offras för att nytt liv ska få inträde i världen. Älven, det norrbottniska hemlandskapets vatten, har flödat både runt och inuti diktjagets kropp. Farvatten, dopvatten, fostervatten. Och alla vatten möts i havet, det är gemensamt, allmänmänskligt. I Cederings dikt bär diktjaget havet i sin egen mage ,”där någon liten existens / rör sig genom evolutioner”.

Jag tycker om att tänka att Siv Cedering, när hon lämnade Norrbotten och Kalixälven, midnattssolen, myrmarken och modersmålet, så tog hon alltihop med sig. Hon införlivade inte bara erfarenheten, utan känslan av hela landskapet, i sin kropp. Sedan skrev hon in kroppen i dikten och gav den till oss. 

Även om språket i relation till det inre landskapet kan framstå som ganska fattigt, med sina torrlagda ord på ett papper, så är det trots allt orden som bär fram dikten, och dikten i sig är en form för pånyttfödelse – oavsett språk.


Carita Forslund



Mer om Siv Cedering

Siv Cedering (1939–2007) var en allkonstnär, verksam inom fotografi, bildkonst, skulptur och även musik. Som författare skrev hon flera barnböcker och romaner på svenska, men poesin gav hon konsekvent ut på engelska. I USA slog hon igenom som poet på 1970-talet. Hon var gästprofessor och skrivlärare på universitet, och turnerade med uppläsningar i USA, Kanada, Australien och Japan. I Sverige har hon varit förvånansvärt okänd, men kanske kan det ändras tack vare Matilda Södergrans översättningar, vilka finns utgivna i två samlingar: Om dikten är ett mål, tillåt mig att misslyckas, Ellerströms förlag, 2018, och Kärlets dikt, Pamphilus, 2021. Sedan tidigare finns också, i Maria Wines översättning, diktsamlingen En dryck kallt vatten, Coeckelberghs, 1977.



Foto: Okänd fotograf. Från Siv Cederings personarkiv vid Umeå universitetsbibliotek.


Artikeln är tidigare publicerad i Aurora nr 1-2 2022.

En människa går från dag till dag

Gunnar Björling


En kvinna gråter

och en mor,

och ingen vet varför

hon ler ibland.

En människa går från dag till dag.

En doms slag, och snön som smälter.

Och snön som lägger sig

snart.


Denna dikt av Gunnar Björling gavs ut till världen 1938. Det är en dikt jag återkommer till. Jag skrev om den i bloggen för några år sedan. För en vecka sedan tog jag med den till min biblioterapigrupp, och varje dag sedan dess har jag mumlat den för mig själv.


Från början tror jag att den här dikten slog an hos mig som en spegel. Jag tänkte att jag ofta kände mig som den där kvinnan och modern som gråter, och som ler ibland. Det är inte alltid lätt att själv förstå varför man är ledsen eller glad. Många gånger blandas känslorna till ett besvärligt kaos, andra gånger till ett stillsamt vemod.


Efter de fyra första raderna ändrar dikten karaktär. ”En människa går från dag till dag.” Det handlar om livets gång. En vandring som pågår vare sig man vill eller inte. ”En doms slag” refererar till livshändelserna, milstolparna som ofta hörs i kyrkklockorna: dop, bröllop, begravning. Detsamma gäller snön som först smälter och som sedan lägger sig igen, där har vi naturens förlopp och upprepning. Naturen upprepar sig, men det gör inte den enskilda människan. När det är slut är det slut.


Det slog mig häromdagen att kvinnan som gråter kanske är Moder Jord. Jag läser den så och något händer med dikten. Varje gång jag läser dikten händer något med mig. 

Taggat med: 

,

Ikaros

Lyssna på musik – i praktiken

[Spin-off-text till en bokrecension]

Vad är det egentligen man gör när man lyssnar på musik, och vad gör musiken med en? Medan jag studerade teorin blev jag själv ett exempel på praktiken. Jag skulle läsa Lars Lilliestams bok Lyssna på musik. Upplevelser, mening, hälsa (Bo Ejeby förlag, 2020) för att rapportera om den i tidskriften Nutida Musik (nr 284/2021). Lars Lilliestam, som numera är professor emeritus i musikvetenskap, har återkommande varit min lärare när jag studerat ämnet vid Göteborgs universitet. Första gången 1989, sista gången 2018. Jag har umgåtts med hans tankar om musik under en ganska lång tidsperiod, låt vara oregelbundet. I den här boken kände jag igen idéer och litteraturhänvisningar från hans kurser i musikpsykologi och musik och hälsa. 

Ett begrepp som Lilliestam introducerat på svenska, att "musika”, varsegör något högst väsentligt, nämligen att musik är något som vi gör, något som vi aktivt praktiserar, även om vi anser att vi ”bara” lyssnar på musik. Det finns många studier som visar hur vi använder musik på olika sätt, till exempel för att skapa en viss atmosfär eller som ett sätt att framkalla eller bekräfta/förstärka en känsla. Musik används för att få upp energin och hastigheten vid träning eller arbete, eller tvärtom för att hitta ett lugn och ett fokus vid aktiviteter som yoga eller meditation. Ibland används musik för att blockera ett känslotillstånd eller för att skyla över andra mer störande ljud, till exempel när man läser eller studerar. Då är det viktigt att musiken i sig inte pockar på för mycket uppmärksamhet. Att använda och lyssna på musik kan vara en oerhört specialiserad sysselsättning.

Att musika innefattar fler sysselsättningar än sådana som har anknytning till lyssning. Att samla på skivor, läsa om musik, prata om musik, att ha en låt på hjärnan, gå på konserter, allt som kretsar kring det. Sedan finns ju allt musicerande som många ägnar sig åt utan att tänka på det. Att sjunga i duschen, vyssja sitt barn, gratulera med ja må hon leva. Min egen barndoms ljudmiljö präglades av min mamma som alltid associerade ord till sånger. Det räckte att någon sa ”sånt är livet” eller något enstaka ord som gav henne en blixtsnabb association så började hon sjunga. Jag tror inte hon märkte det själv, det gick på automatik. Det har dessutom gått i arv. 

Jag blev väldigt medveten om mitt eget sätt att ”musika” medan jag läste Lilliestams bok. Den är en sammanfattning av ett forskningsprojekt, där tio personer intervjuats om hur de lyssnar på musik. Varje person hade själv valt ut tre låtar eller musikstycken som samtalet kretsade kring. Samtidigt som jag läste intervjuerna lyssnade jag på musikexemplen som diskuterades, för att bättre få en uppfattning om vad intervjupersonerna pratade om. En av dem, Bertha, berättade om sin relation till Björn Afzelius låt Ikaros. Hennes berättelse var mycket känsloladdad:

Den här texten har betytt jättemycket för mig när jag var yngre. Den är jättepersonlig för mig, för den beskrev min egen uppväxt. Och den fick mig att bli normal. (s. 140)

Jag lyssnade en del på Björn Afzelius under en kort period i tonåren, jag gick till och med på en konsert i sällskap med min mamma, som också gillade honom. Men det var över trettio år sedan och jag minns inte längre låtarna. Nu letade jag fram en version av den omnämnda låten Ikaros på Youtube, där Björn Afzelius sjunger sången live i tv-programmet Nöjesmaskinen, en inspelning från 1984 (se länk längst ner). Och jag blev fullständigt ”knockad” av den sakliga texten, i kombination med Björn Afzelius helt osentimentala framförande:

När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
Är dom minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart dom vuxna där och pekar
Ut den riktning dom tycker man skall ta
Alla drömmar dom själva har förvägrats
Vill dom förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säj' till nå'n annan hur lyckan ser ut
Vem kan säj' vad nå'n annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter få leva där dom trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt dom få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Får du visa din avbild respekt

Det hela mynnade ut i ett så kallat ”repeatlyssnande”, för att använda ett Lilliestam-begrepp. Så gör jag alltid när jag fastnar för något i musik, det blir en slags besatthet. Det är som om jag måste nöta in låten i mitt eget väsen. In i min kropp ska den, som för att integrera den i en känslobank. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det påminner om att öva in något. Öva in en musikalisk känsloupplevelse. 

Jag lyssnade på ”Ikaros” säkert femton gånger den kvällen, om inte mer. Jag sökte upp originalinspelningen, men upplevde att det fanns mer nerv i den liveinspelning som jag hittat först. Jag märkte att jag berördes av något som hände med Afzelius röst i de sista tre orden i textraden ”Ingen älskar ett barn som är starkt”. Jag tror att kombinationen av låtens i sig smärtsamma ämne, Afzelius osentimentala framförande och Berthas upplevelse av att låten beskrev hennes egen barndom, allt detta tillsammans påverkade mig starkt.

Personligen har jag svårt att hantera den smärta jag kan känna när jag hör talas om barn som far illa. För att bli begriplig måste jag här få lov att förklara mitt eget tillstånd lite närmare. Jag har utvecklat en överkänslighet, som innebär att emotioner kan uttrycka sig som fysisk smärta i min kropp. Detta har jag gått på smärtrehabilitering för att lära mig förstå. Det kan vara en långvarig kronisk smärta i kombination med stress som gett upphov till denna egenhet. Därtill har jag en kraftig inlevelseförmåga som är ganska besvärande – eftersom den kan framkalla fysisk smärta av nämnda skäl. Baserat på denna vetskap borde förstås det logiska vara att undvika att utsätta mig för sådant, om det nu gör så ont. Och ja, i viss mån gör jag det. Samtidigt dras jag till det också. Jag önskar att jag kunde rädda alla barn från ondska, men det kan jag inte. Det minsta jag kan göra är att lyssna på deras berättelser, och uppleva en del av smärtan. Som om det skulle göra dem mindre ensamma.

För att återvända till Björn Afzelius låt Ikaros. Den är egentligen inte märkvärdig rent musikaliskt. Den påminner i sin stil om en dansbandslåt, förutom att den saknar refräng. Uppbyggnaden är två verser, ett stick, sedan en avslutande vers. AABA. Musiken går i foxtrotvänligt tempo, tonen på sången är allvarlig men uttrycker inte känslor något särskilt. Texten är saklig i sin beskrivning av det utlämnade barnet som misshandlas av sina vuxna. Som Bertha beskriver låten: ”Inget konstlat. Det är väldigt enkelt. Det känns inte tillgjort eller nåt sånt där. Bara rakt upp och ner liksom.” 

Vid sidan av mitt nästan maniska lyssnande på låten genomförde jag en kedja av anknytande aktiviteter. Jag skickade Youtube-länken till min mamma och skrev, har du hört den här? Vilken gripande låt. (Jag vet ju hur lättrörd hon är.) En konversation via mobilen utvecklades, hon svarade med en länk till Tusen bitar, har du hört den här låten då? Jag har hela skivan, skrev hon, du ska få höra den när du kommer hit. Så ledsamt att han dog så ung, minns du konserten vi var på, vilket år var det egentligen? Jag minns att jag fotograferade, svarade jag, det måste finnas bevis i något fotoalbum. Jag letade igenom sju-åtta fotoalbum tills jag hittade bilden. Det var i mars 1987. Han var en bra artist, konstaterade min mamma och jag höll med. 

Björn Afzelius, 1987

Ur fotoalbumet. Björn Afzelius i Örnsköldsvik 1987. 
Foto: Carita Forslund


Sedan fortsatte jag på egen hand med att skapa en ny spellista (jag använder inte Spotify eftersom jag inte vill prenumerera på en streamingtjänst när mitt lyssnande är så selektivt – jag köper det jag behöver i iTunes) där jag passade in Ikaros tillsammans med två andra svenska sånger som berört mig på liknande sätt det senaste året. Jag tyckte emellertid att listan blev lite kort, så jag provade att lägga till ytterligare två låtar som stilmässigt passade in, låtar ”från förr”. Men det skar sig. Rätt känsla infann sig inte längre på samma sätt i relation till dessa äldre låtar. Det verkar vara så att min emotionella upplevelse av låtarna inte enbart är kopplad till själva musiken utan även till min egen fas i livet. Jag befinner mig inte i samma livssituation nu som jag gjorde då. Följaktligen fick jag radera de två äldre låtarna från spellistan.

Mitt dedikerade engagemang kring Björn Afzelius låt Ikaros pågick under en dryg vecka, sedan ebbade hanteringen ut. Vid det laget hade jag lärt mig hela texten utantill, låten hade införlivats i min kropps egen musikbank, jag kunde nu lyssna på den ”i huvudet” (och hjärta). Jag hade också hunnit titta på lite olika videoklipp om och med Björn Afzelius, till och med en intervju med en av hans döttrar, skaffat mig en bredare kunskap om artistens liv och verk, och jag hade även tagit reda på var han är begravd. Eftersom jag bor i Göteborg precis som han gjorde, så är det troligt att jag kommer att besöka hans viloplats vid tillfälle. Samtidigt som jag tystlyssnar på Ikaros, ur minnet.

Carita Forslund


Bok: 
Lars Lilliestam, Lyssna på musik. Upplevelser, mening, hälsa (Bo Ejeby förlag, 2020)

Recension i Nutida Musik nr 284/2021, sid 66-67


Låt:
Björn Afzelius ”Ikaros” från albumet Exil (1984)


Nämnt Youtube-klipp: 


Ingen gräns för galenskap

I Marguerite Duras roman Vicekonsuln är titelpersonen att betrakta som galen, eller åtminstone obehaglig och oförutsägbar. Han, en fransman på något slags officiellt uppdrag i Indien, har dödat, han har skjutit rätt in i en folkmassa, och massan bestod av fattiga, leprasjuka. Eftersom offren inte tillhörde de som har namn – den fattiga och sjuka lokalbefolkningen omtalas av de vita som vore de flockar av en annan art – blev inte Vicekonsuln åtalad för något, han blev dock ett ärende för omplacering. Han kan inte stanna i Lahore. Hela romanen igenom väntar han på sin omplacering. Under tiden befinner han sig i ambassadkretsarna i Calcutta. 

Alltihop utspelar sig någon gång under första halvan av 1900-talet.

De som definierar Vicekonsuln som olustig är de andra européerna som ingår i en gemenskap, de håller ihop. De pratar om Vicekonsuln och hans galenskap.

De betraktar även en fattig kvinna som sjunger om nätterna från floden Ganges som galen. Hon blev som ung ivägkörd av sin mamma eftersom hon blivit gravid. Hon begav sig på en lång vandring, sökande efter en plats att höra till. Hon föder sitt barn som hon inte kan ta hand om, hon lyckas ge bort barnet till en vit kvinna. Sedan befinner hon sig på ständig vandring. Hon sjunger i floden, hon äter rå fisk, hon verkar ha förlorat sina mänskliga drag. Hon har ingen självrespekt, hon bara är.  

En av européerna skriver en roman om henne, och det är oklart vad som är sanning och vad som är dikt. I början av boken är kvinnans historia en berättelse som håller på att bli skriven, alldeles i slutet dyker hon upp. Däremellan hör vi hennes sångröst i bakgrunden.

Det är som om huvudpersonernas egna liv får näring genom alla berättelser som de spekulerar kring. De är européer i en för dem främmande del av världen, alla är de gäster i en värld som de inte tycks uppfatta som verklig. De har skapat sig begränsade, inhägnade områden inom vilka de rör sig och låtsas vara fria. Upplever de sig trots allt friare här än hemma i Europa? 

Ju längre tid jag umgås med de skvallrande personerna i Calcuttas ambassadkretsar, desto mer övertygad blir jag om att även dessa människor är lika avtrubbade och skadade som känslovarelser som Vicekonsuln. Det är en grupp som håller ihop, det är de som bestämmer, därför är det deras definition på galenskap som är den rådande, och den galenskapen innefattar givetvis inte dem själva. Deras egen dekadenta livsstil är den som blir gällande som civilicerad. Den går i mångt och mycket ut på att bedöma och värdera andra. 

Alla är de ganska udda fåglar och frågan som blir hängande i luften efter sidan är: vem av dem är mest skrämmande? Den sjungande kvinnan i Ganges framstår som den mest begripliga.

Taggat med: 

,

Kallocain

Foto på staty av Karin Boye.

I helgen läste jag Karin Boyes roman Kallocain. Hade faktiskt aldrig läst den förut. När jag nu äntligen gjorde det så blev det en sträckläsning. 

Romanen är ju känd för sin dystopiska samhällsskildring; skriven och utgiven i startgroparna av andra världskriget 1940 är det inte så svårt att förstå varifrån inspirationen till den fulländade övervakningsstaten kom. Nu när jag läser den kan jag inte undgå att se paralleller till vår samtid. Den ständiga bevakningen av polisögon och polisöron påminner en aning om hur vi nuförtiden ser till att posera på rätt sätt inför alla sociala medier som vi låter oss iakttas av nästan hela dygnet. Ängsligheten för att råka säga fel saker, använda fel ord eller avslöja en längtan som inte riktigt passar in i normen känns inte heller helt väsensfrämmande. 

I Kallocains framtidsvärld har ingen människa något egenvärde, en människas enda syfte är att vara till nytta för Staten på effektivast möjliga sätt. Men det är faktiskt inte samhällsskildringen som är huvudsaken i Kallocain, det är inte den som är det intressanta. Nej, det intressanta är det som pågår inuti huvudpersonen Leo Kall. Hans inre kamp handlar om sökandet efter en djupare mening och längtan efter kärlek och tillit, men den är så svår och obegriplig att han hellre väljer att bara följa strömmen, hitta en likriktning att anpassa sig till. Han rentav deltar aktivt i skapandet av denna likriktning, av rädsla för att finna det han söker. Leo Kall gör ingen skillnad mellan det som sker inom honom själv och det som sker runt omkring honom. Genom att begränsa andra människors tankar, genom att utöva sin makt över dem, kan han också (åtminstone skenbart) kontrollera sig själv. Det är så skickligt gjort av Boye – hon använder en hel samhällskropp som metafor för individens lidande. Leo Kall reflekterar i inledningen:

Man kan tala om ”kärlek” som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är rädd att den finns likafullt och ända från början rymmer den ett obeskrivligt kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till en man, och för vart steg man närmar sig varandra har man givit till spillo något av sig själv; en serie nederlag där man hoppades på segrar. Redan i mitt första äktenskap – barnlöst och därför ingenting att fortsätta – hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till en mardröm. Under de första åren vi var gifta hade jag verkligen en mardröm, fast jag då inte satte den i samband med henne: jag stod mitt i ett stort mörker, själv starkt belyst med strålkastarljus; utifrån mörkret kände jag ögonen riktade på mig och jag vred mig som en mask för att komma undan, medan jag inte kunde undgå att skämmas som en hund över de oanständiga trasorna jag hade fått på mig. Först senare förstod jag att det var en god bild av mitt förhållande till Linda där jag själv kände mig skrämmande genomskinlig fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig medan hon tycktes förbli samma gåta, underbar, stark, nästan övermänsklig, men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt övertag. När hennes mun drog ihop sig till ett smalt rött streck – å nej, det var inte ett leende, varken av hån eller glädje, snarare kunde det kallas en spänning som när man spänner en båge – och under tiden stod ögonen orörligt vidöppna – då gick alltjämt samma ilning av ångest tvärsigenom mig och alltjämt band hon mig och drog mig lika obarmhärtigt fast jag anade att hon aldrig skulle öppnas för mig. Jag förmodar att det är på sin plats att använda ordet kärlek när man mitt i hopplösheten ändå håller fast vid varandra som om trots allt ett under kunde ske – då själva kvalfullheten har fått ett slags eget värde och blivit ett vittnesbörd om att man åtminstone har ett gemensamt: väntan på något som inte finns.

Leo Kalls känslor är motstridiga – han både vill uppleva ”det som inte finns” (men som likväl kanske ändå gör det) och kväva denna plågsamma längtan – vilket sipprar fram då och då. Vid ett tillfälle säger han det helt oväntat rakt ut, när han misstänker att Linda är sjuk:

Jag steg upp och omfamnade henne.
–Du får inte dö ifrån mig, sade jag. Jag behöver dig. Du måste stanna hos mig.
Men jämsides med min ängslan för att lämnas ensam löpte en liten rännil av hopp: ja, varför kunde hon inte dö – det kanske skulle vara rätta lösningen på problemet? Men jag ville inte kännas vid den. Och så pressade jag henne mot mig hårt i ett slags vanmäktigt raseri.

När Leo Kall framåt slutet faktiskt, mot alla odds och tvärtemot sina egna beräkningar, överraskas av att komma själsligt nära Linda, ja precis när man anar att det faktiskt ändå finns en gnutta hopp! – då avbryts alltihop av yttre omständigheter: Världsstaten, där de lever, invaderas av Universalstaten, och Leo Kall blir krigsfånge, bortförd och för alltid skild från Linda och barnen. Den befrielse han hela tiden i hemlighet önskat infriades utan att han själv behövde agera.

Jag är grymt imponerad av alla nivåer av sanningar och lögner i Kallocain, och jag upplever att Karin Boye hade modet att skriva ärligt. Hon hittade sätt att göra det på. Nu är jag nyfiken på hennes tidigare romaner. Dikterna kom plötsligt lite i skymundan. Allt har sin tid hos en läsare.

Foto av staty över Karin Boye.

Foton: Carita Forslund

Taggat med: 

,

En vanlig kväll hos mig...

Mitt pågående skrivprojekt handlar alltså om smärta. Jag fick låna en bok om lidandets mening av min kompis Katarina. Drogs inte helt överraskande genast till en essä av framlidne professor i musikvetenskap Jan Ling om gråtsång. Ett sjungande, rentav tjutande och bölande, men trots allt mycket formaliserat, uttryck för sorg och smärta som förekommit i tusentals år. Jag får här en bild av hur lamentationens estetik har införlivats i konstmusiken från medeltiden och framåt.

Artikeln är jätteintressant och triggar igång ett soundtrack i bakhuvudet där den här sången,The Cold Song av barocktonsättaren Henry Purcell,  som min kompis Vanessa först spelade för mig, framträder starkast, och jag bara måste leta fram videon.

Samtidigt som jag nynnar på ABBAs Thank you for the music.

Plötsligt får jag några spontana och (som jag uppfattar dem i stundens hetta) ovanligt innovativa idéer kring hur poesi och ljud skulle kunna sammanfogas till en nyskapande enhet, vilket jag genast måste messa om till ytterligare en vän, som spinner vidare med mycket briljantare förslag.

Decemberregnet smattrar oregelbundet mot rutan medan diskmaskinen gurglar och snörvlar bredvid. Jag borde ha gått och lagt mig för två timmar sedan. Jag är trött men alltför uppspelt för att kunna tänka på att sova. Och jag inser att Göran Sonnevis rader, som Jan Ling lät knyta ihop sin artikel med, även sammanfattar mitt kreativa nattrus:

Musik kan inte bortförklaras
Det går inte ens
att säga emot,
annat än
med helt ny musik.

Två milstolpar på en vecka

Torsdag 22 augusti.  genomfördes äntligen opponeringen mot min magisteruppsats i musikvetenskap. Jag var en aning orolig innan, eftersom jag visste att mitt ämne inte tillhörde de konventionella inom musikstudier, och min tid som uppsatsstudent hade varit ensam. 

Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik.

Är det möjligt att en skriven text kan ge läsaren en musikupplevelse? Kan musik "skrivas in" i text, eller skrivas i textform? Om det handlar uppsatsen. För mig har detta arbete varit en intressant studie där jag lyckats kila in min kärlek till poesin i musikvetenskapen. På samma sätt som jag med mitt konstnärliga arbete i Kreativt skrivande förra året (motsvarande C-uppsats) skrev en poetisk encyklopedi över musikinstrument. (Boken Poetisk organologi är under produktion hos Styx förlag.) 

Det har känts viktigt för mig att på något vis lyckas foga ihop mina två "livsspår". Det är lite som att jag helar mig själv. Eller kanske snarare "samlar ihop" mig. Får ihop två stigar till en väg.

Att slutföra detta arbete var emellertid en mycket större bedrift än så. Detta handlade om att slutföra något som jag inte gjorde klart redan 1994, när jag läste D-kursen i musikvetenskap. Uppsatsen blev bara halvklar då, vilket har irriterat mig i alla år. Jag fick ett ryck och tog ett omtag cirka 2007, då det visade sig att jag inte längre kunde tillgodoräkna mig den gamla D-kursens poäng, eftersom kurserna och poängsystemet var förändrat. Så jag började faktiskt om och läste några fördjupningskurser, men uppsatsen nådde jag aldrig fram till. Då handlade det nog mest om att jag inte hade något uppsatsämne klart för mig. Men nu, ytterligare tio år senare, lyckades jag alltså slutföra processen, trots att jag inte längre hade Lasse Lilliestam vid min sida – min lärare (sedermera professor) som fanns där när jag kom till institutionen 1989 och som alltid var min handledare och inspiratör därefter. Som alltid välkomnat mig när jag dykt upp efter flera års frånvaro och sagt att jag vill läsa några kurser. (Den där första gången jag återkom efter tio år glömmer jag aldrig, då sa han: "Jag visste att du skulle komma tillbaka!")

  

Lasse gick i pension för ett år sedan, lagom till att jag äntligen skulle börja med det oerhört fördröjda uppsatsskrivandet. Typiskt. Men han dök upp till ventileringen. Det är svårt att med ord beskriva vad det betydde för mig. 

Söndag 25 augusti. Då skickade jag min bok till tryckeriet.

Haiku som mindfulness. En handbok.

Det är en nybörjarbok för den som är nyfiken på den japanska diktformen haiku. Här får man tips på hur man kan komma igång med eget skrivande, samtidigt som man lär sig en metod för mindfulness. Men mest handlar det om haiku. Avstressningen kommer liksom på köpet i haiku, det är inget som jag har hittat på. Jag bara berättar om det. Naturligtvis kom idén till boken ur min egen erfarenhet.

Nu väntar jag alltså på ett provtryck. Känslan är väldigt härlig, måste jag säga.

Min plan är att börja erbjuda workshops och haikuevents på allvar, och då kommer boken finnas med som ett fint komplement. Kanske säljer den i några exemplar på egen hand också, den är tänkt att tåla det.

 

Måndag 26 augusti. Idag har jag varit oförskämt smärtfri (fast nog borde det vara normalt och inte oförskämt att inte ha ont). Jag misstänker att ett visst mått av inre tillfredsställelse kan spela in. 

Äldre inlägg

Konst