Hur kan en dikt som översatts från engelska kännas så genuint svensk? Förmår en modersmålsidentitet skapa en brygga mellan två språk? Vad kommer först, gestaltningen eller orden? Carita Forslund läser en dikt av den svensk-amerikanska poeten Siv Cedering och funderar över vad som egentligen sitter i ett språk.
Som norrlänning är det lätt att känna sig hemma i Siv Cederings miljöbeskrivningar. Jag läser dikten ”Älv och ljus”. Första strofen förflyttar mig omedelbart till min barndoms tysta skog. Midnattssolen nådde visserligen inte riktigt dit jag bodde, men nätterna var ändå ljusa. Som tonåring smög jag ibland ut i skogen om natten, bara för att sätta mig på en sten och lyssna, och smälta in.
Jag sitter i myrljuset
som är gyllene
av midnattssol,
av tuvor,
ängsull,
hjortron.
Den svensk-amerikanska poeten Siv Cedering föddes 1939 och växte upp i Överkalix, med Kalixälven och skogen inpå knuten. Jag föreställer mig att naturupplevelserna var en del av vardagen, precis som de var för mig där jag befann mig, mellan skog och hav i Ångermanlands kustband. Dikten fortsätter:
Jag sitter
på huk
bakom en
martall
och ser älgkon
och hennes kalv
gå ut i
ljuset
på myren.
Den strofen manar fram ett speciellt minne. När jag var jag i tio-elva-årsåldern höll en älgfamilj till i skogsbrynet nära vårt hus under ett par veckor en sommar. Jag som alltid skulle vara så morsk följde efter dem vid ett tillfälle, och jag kan fortfarande känna hur hjärtat nästan hoppar ur bröstkorgen när ett kolossalt älghuvud plötsligt lyfter från marken bara ett tiotal meter framför mig. Älgen låg lugnt och vilade bland gräs och slyn på hygget. Lite längre bort strosande ytterligare ett par. Jag blev rädd och vände och sprang, men ingen av älgarna brydde sig om mig.
Hon lyfter huvudet.
De långa öronen lyssnar.
Näsborrarna avläser
vindens invånare.
Men vinden blåser åt mitt håll.
Oupptäckt
förblir jag
instängd i min
människolukt.
Nog är det underligt att denna ursvenska norrlandsskildring först publicerades på ett annat språk. Siv Cedering blev nämligen poet på engelska. Familjen emigrerade 1953 till Kalifornien i USA. 1956 gick Cedering en skrivarkurs vid San Francisco State University som leddes av beatpoeten Allen Ginsberg. Hon utgav en första liten diktsamling samma år, Dawn, men själv betraktade hon senare Cup of Cold Water som sin riktiga debut. Den kom först 1973, vid en tid då hon tycks ha bestämt sig för att satsa seriöst på sitt författarskap. I den boken ingick den här dikten, ”Älv och ljus”, fast på engelska. Jag läser den i Matilda Södergrans översättning, ur samlingen Om dikten är ett mål, tillåt mig att misslyckas som publicerades av Ellerströms förlag 2018. Låt oss återvända till myren och älgen.
Älgkon och
hennes kalv
böjer sig ner och dricker.
Vattnet är rostrött av järn
och regnbågsfärgat i
stiltjen mellan tuvorna.
Regnbågarna
vaggar,
ger efter för drickandet,
flödar in under
sammetslena näsborrar
för att bli järn i kalvens puckel,
horn i hans krona
och irrbloss i älgkons öga.
Jag dåsar.
I dikten är det språket som formar landskapet, som läsare har jag inget annat – förutom vad orden väcker i mig i form av minnen och associationer. Jag upplever att jag har detta landskap ”i mig”, precis som jag föreställer mig att poeten som skrev det måste ha haft. Kanske kommer landskapet före språket? Jag har länge tänkt att om man vill förstå en annan människa, eller en annan kultur, så är språket nyckeln. Ett språks vokabulär och grammatik speglar på något vis dess människors relation till omvärlden. Jag tror att Siv Cedering bar det norrländska landskapet inom sig, och även språket som hör ihop med det, men hon valde att överföra detta inre landskap till ett annat språk. Frågan är om hon själv skrev på landskapets språk (svenska alltså) först och sedan översatte till engelska? Och hade jag kunnat ta till mig dikten med samma innerlighet, samma medkänsla, om jag läst den engelska originalversionen?
En som funderat mycket på detta är Siv Cederings översättare Matilda Södergran. I sin magisteruppsats, Modersmålsmatningen. Att översätta Siv Cedering (tillbaka) till svenska (Akademin Valand, Göteborgs universitet, 2017), skriver hon: ”Jag har frågat mig: Hur centralt är modersmålet för en poet som skrev på sitt andraspråk? Jag har frågat: Är dikterna i själva verket tänkta, alltså skapade, på svenska, men nedskrivna på engelska? Frågat: Är det rätt av mig att tänka att jag översätter Cedering tillbaka till svenska? Och, när jag redan gått för långt i tanken: Hur hade Cedering själv valt att skriva på svenska?” Södergran resonerar vidare kring sin uppgift som översättare, bland annat om svårigheten att dra en gräns mellan texten och poetens liv.
Som läsare (och norrlänning – mitt ursprung påverkar sannolikt mitt intresse för frågan) kan jag inte låta bli att föreställa mig alternativa översättningar. Ordet älv till exempel. Älven har, som vi snart kommer att se, en framträdande, ja faktiskt livsavgörande, roll i den här dikten. Diktens ursprungliga titel är ”River and light”. Tänk om översättningen hade blivit flod i stället för älv? Ordet flod hade placerat berättelsen var som helst i världen, precis som det engelska ordet river gör, medan älv hör samman med ett specifikt geografiskt område. Detta geografiska område är i sin tur förknippat med en viss kultur och mentalitet. Siv Cedering växte upp i detta geografiska område, i den kulturen, och hennes dikt har nu återknutits med hennes livshistoria genom översättningen. Matilda Södergran diskuterar ingående sitt val av ordet älv i sin magisteruppsats: ”När Cedering då skriver river i en dikt som på alla sätt berör det norrbottniska arvet och landskapet kan jag omöjligt tro att hon hade valt att skriva flod på svenska; jag vill tro att hon känner en särskild ömhet för älven.”
Södergrans val känns självklart, till skillnad från Cederings ordval när hon översatte poesi av amerikansk ursprungsbefolkning från engelska till svenska. Då valde hon nämligen att använda ordet älv som svenskt ord för river. Genom att göra det kopplar hon ihop dessa amerikanska folkgrupper med ett nordiskt landskap. Varför? Kanske ville hon luckra upp geografiska gränsdragningar och visa på det mänskligt gemensamma. Eller ansåg hon att ordet älv hade en starkare innebörd än flod? Ordvalet kan vara gjort på poetiskt grund.
Jag kommer att tänka på en vän till mig, som lämnade sitt hemland vid 14 års ålder, då han kom till Sverige. Han bytte språk från persiska till svenska. Många år senare berättade han att han upplevde begränsningar med sitt modersmål, och insåg att han aldrig hade utvecklat ett fullödigt vuxenvokabulär. Modersmålet hade liksom cementerats i barndomen. Nu skiljer sig min väns historia från Cederings på det sättet att Cedering flyttade till ett nytt land tillsammans med hela sin familj. Sannolikt fortsatte hon att, i vissa miljöer, prata svenska även i det nya landet. Men betänk ändå: Cedering flyttade till ett annat språk innan hon var vuxen. Hennes högre utbildning och övergången till vuxenlivet skedde i huvudsak på ett nytt språk, på engelska. Hennes svenska språkutveckling avtog sannolikt en aning, medan det engelska språket säkerligen gav möjlighet till en slags pånyttfödelse: Ett nytt landskap, nya människor, en ny kultur full av sammanhang för konstnärlig utveckling. Låt vara att en river kanske förblev en älv för henne, oavsett plats.
Detta är givetvis spekulation, vi får aldrig veta. Däremot kan vi genom poesin ta del av hur Siv Cedering ”skriver in” geografin och landskapet i kroppen – eller om det är tvärtom. Låt oss återvända till myren och älgarna:
Ett surr i öronen
och ögonen öppnas.
Jag ser ängsullens huvuden
släppa taget,
samlas,
stiga,
varje vattenhåls ande
överge sin kropp
för att spöka
över myren.
Kristus på kyrkväggen
stiger uppåt.
Och jag dåsar
tills en yxa
börjar klyva morgonen.
Jag ryser. Reser mig.
Lämnar myren.
I diktens första del (av fyra) som vi läst här, är diktjaget en betraktare, en besökare i landskapet. I andra delen tar hon steget ut i vattnet i en lek med timmerflottning, en så norrländsk företeelse, som här får symbolisera en njutningens livsfarliga lek:
En gång red jag naken på stockar
på deras färd mot
sågverk
och hav.
Jag sprang ut i vattnet,
tog fast dem i strömmen,
klättrade upp och skrattade
när de tumlade runt med mig
i älven,
att klänga sig fast, klättra upp igen,
att driva med
strömmen,
armarna utsträckta, balanserande.
Leken handlar om liv och död, och jag får en hastig idé om att hon metaforiskt befinner sig i Edens lustgård, innan syndafallet. Sedan händer något:
Och jag simmade i land
när jag såg pojkarna
komma ner till älven
för att klä av sig
och stå raka som björksly och
slanka med händerna
över könen, före
det första språnget
ut i vattnet.
För jag hade tänkt på att vara
det vattnet.
När min kropp började få
älvens kurvor
släppte jag ut håret och
drev med huvudet före,
den långa hårslöjan runt mig,
underliga vågsvall,
sjögräs,
bröstvårtor som små stenar.
Snart lika vid om magen
som älven om våren
när den sväller,
täcker öar och
vide,
tänker jag på döden som bara är
vatten
i lunga, fisk och gäl
flyter med
strömmen,
älven vid
av smältvatten.
Så avslutas del två. I Cederings skildring är gränsen mellan kroppen och naturlandskapet flytande, som vatten. Diktjaget blev ett med vattnet, hon blev älven när hennes kropp fick kurvor, hon lät sig flyta med, med konsekvensen att hennes mage blev stor, som ”av smältvatten”. Gränsen mellan liv och död finns inte, allt är liksom … vatten? En befruktning tycks ha ägt rum, men hur? Kanske i form av en sexuell förening mellan diktjaget och naturen, ett mirakel, åtminstone verkar diktjaget uppleva det så. Havandeskapet fortsätter i diktens tredje del, när havet tagit plats i kroppen. Älven är borta, och kvar är en besvikelse och en stor ensamhet:
Herre Jesus!
Finns det inget yttersta
dop?
När magen bär sitt eget
hav,
där någon liten existens
rör sig genom evolutioner?
När man bär sin mors dröm
om den vita bruden
och sin fars dröm
om Kristi brud?
När man har visat tålamod
i tillfälliga kyrkor,
tält resta åt den nye
evangelisten: ”Kom,
kom till Kristus. Låt Jesus skölja …
Bli renad
i vatten.”
När ingenting i en svarade?
En religiöst skuldbeläggande mentalitet gör sig påmind. Diktjaget ropar efter någon slags hjälp, välsignelse, gemenskap, hon frågar efter ett ”yttersta dop”. Men hon får ingen respons, inte ens inifrån sig själv. Vart tog naturlandskapet vägen? In i kroppen – och sedan …?
Jag klättrade upp i björken
och betraktade oskyldigt
badare och
roddare,
och en vit tjur leddes fram
och en ko väntade,
klövmonstret klumpigt på hennes rygg,
ner,
stöt,
klövar på vitt skinn,
ner,
stöt,
den långa morotssaken sköt fram,
upp igen
och in.
Och jag gick uppför trappan
till abortören.
Den sensuella, sexuella, lustfyllda känslan som var närvarande när diktjaget lät sin kropp driva med vattnet och bli ett med älven, den är borta. Här är det som att hon har klivit ut ur sin kropp och på avstånd betraktar en känslolös, påtvingad parningsakt, som mellan boskap. Är detta en påminnelse om ”verkligheten”, var älven enbart en fantasi, en önskedröm, en längtan? Det här är en uppgiven passage, tyngd av religion och skam. Men sedan kommer diktens avslutande och befriande fjärde del. Älven sätts i rörelse, islossningen, förlossningen:
Men älven –
Tidigt om våren
rycker isen i sandrev
och sten.
Block sliter sig
loss,
tokiga under tyngden av
vinter
och stockar
som någon har yxat till
eller ylat genom med motorsåg,
kvistat rena,
fört ner till älven,
träd
slanka som pojkar
i väntan
på islossningen
Sätts i rörelse,
och jag vet
att det inte kommer att vara
lammets blod
utan en kvinnas blod
när alla hennes älvar släpper taget
och ut ur sitt eget hav
kommer barnet, det lilla ansiktet
klokt som de tre vise männen
och med alla
deras gåvor.
Och i något rum, gyllene
av morgon
och älgljus
behövde någonting bryta sig loss.
Dotter, vad ska jag ge dig?
Årstidernas cirkel sluts, en tillblivelse är fullbordad. Om naturens kretslopp är smärtsamt så är kulturens (människans) dom skoningslös. Kvinnan är lammet som måste offras för att nytt liv ska få inträde i världen. Älven, det norrbottniska hemlandskapets vatten, har flödat både runt och inuti diktjagets kropp. Farvatten, dopvatten, fostervatten. Och alla vatten möts i havet, det är gemensamt, allmänmänskligt. I Cederings dikt bär diktjaget havet i sin egen mage ,”där någon liten existens / rör sig genom evolutioner”.
Jag tycker om att tänka att Siv Cedering, när hon lämnade Norrbotten och Kalixälven, midnattssolen, myrmarken och modersmålet, så tog hon alltihop med sig. Hon införlivade inte bara erfarenheten, utan känslan av hela landskapet, i sin kropp. Sedan skrev hon in kroppen i dikten och gav den till oss.
Även om språket i relation till det inre landskapet kan framstå som ganska fattigt, med sina torrlagda ord på ett papper, så är det trots allt orden som bär fram dikten, och dikten i sig är en form för pånyttfödelse – oavsett språk.
Carita Forslund
Mer om Siv Cedering
Siv Cedering (1939–2007) var en allkonstnär, verksam inom fotografi, bildkonst, skulptur och även musik. Som författare skrev hon flera barnböcker och romaner på svenska, men poesin gav hon konsekvent ut på engelska. I USA slog hon igenom som poet på 1970-talet. Hon var gästprofessor och skrivlärare på universitet, och turnerade med uppläsningar i USA, Kanada, Australien och Japan. I Sverige har hon varit förvånansvärt okänd, men kanske kan det ändras tack vare Matilda Södergrans översättningar, vilka finns utgivna i två samlingar: Om dikten är ett mål, tillåt mig att misslyckas, Ellerströms förlag, 2018, och Kärlets dikt, Pamphilus, 2021. Sedan tidigare finns också, i Maria Wines översättning, diktsamlingen En dryck kallt vatten, Coeckelberghs, 1977.
Foto: Okänd fotograf. Från Siv Cederings personarkiv vid Umeå universitetsbibliotek.
Artikeln är tidigare publicerad i Aurora nr 1-2 2022.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS