Visar inlägg i kategorin Läsning

Tillbaka till bloggens startsida

Bokläsningen är tillbaka – tack, Fvonk!

 Fvonk

Nu är jag tillbaka. Har läst en hel roman, från början till slut, för första gången sedan Alexander föddes (för ett och ett halvt år sedan). Det är en härlig känsla, en känsla av frihet som bara en bra bok kan ge. Att kliva in i den och vara där och inte här.

Boken heter Fvonk och författaren Erlend Loe. Inte konstigt att den bara tog två dagar att läsa, trots en galen 1,5-åring runt benen. Lysande författare. Jag kan inte hjälpa att jag blir lite avundsjuk – jag vill också kunna skriva så där! Var får han allt ifrån?

Så här var det. Jag fick två pocketböcker i julklapp, den ovan nämnda och Fredrik Backmans debutroman En man som heter Ove. "Alla" har ju läst den, så det vill även jag ha gjort. Det var den sistnämnda jag började att läsa, men tappade sugen redan efter första kapitlet (som bara var knappt fem sidor långt). Jag bytte till Loes verk och där sögs jag in i handlingen direkt.

Varför blev jag inte sugen att läsa vidare i Backmans bok? Jag kunde ju inte låta bli att jämföra de båda böckernas inledande sidor när jag nu läste dem så nära i tid. I båda böckerna presenteras huvudpersonen alldeles i början. 

Men Backman beskriver inte en person, han målar upp en karikatyr av en osympatisk och lite dum människa. Personen säger data i stället för dator lite för många gånger, det känns förlegat och jag blir inte ett dugg nyfiken på honom. Loe beskriver sin karaktär från insidan, med fokus på dennes kanske lite märkliga egenheter. På något sätt upplever jag Backmans bok fullständigt förutsägbar och lite trist skriven (här nås inga litterära höjder). Hos Loe, däremot, finner vi finess i både berättarteknik och humor.

Men nu ska jag ändå ge Backmans bok en andra chans. 

Om läsningen som saknas

Hur lång tid kan det ta innan Siri Hustvedts nya roman kommer ut på svenska? Borde det inte gå ganska fort? Jag blev helt upprymd av tanken på att få kliva in i hennes ordvärld igen. (The Blazing World heter boken, passande nog!) Jag antar att det är Norstedts och översättaren Ulla Roseen man ska hoppas på?!

Nu kan det ju tyckas orealistiskt att sukta efter en bok att läsa när jag redan nu har svårt att få någonting läst. De stunder niomånaders Alexander sover på dagtid hinner jag inte, det är alltid annat som står före i kön. Tvätta håret, laga mat eller liknande. Att läsa i min långsamma takt skulle för övrigt inte vara meningsfullt dessa korta stunder. Jag måste försöka använda min kvällstid bättre! Det är så lätt att fastna i soffan när man väl satt sig där, lite lagom inklämd mellan facebook och tv:n.

Tur att jag har bokcirkeln. Jag är så glad över mina mysiga läskompisar som ägnar sig åt att läsa långsamt tillsammans med mig. Vi har tidigare läst noveller av olika nobelpristagare, nu läser vi novellsamlingen Nära hem av senaste nobelpristagaren Alice Munro. Jag har ett bra tag nu känt lust att skriva här i bloggen om hur jag upplever Munros noveller, men jag har inte kommit till skott med det heller. Har inte riktigt känt att jag haft tid till tillräcklig fokus. Jag har en del att säga, men det får kanske vänta tills efter vår nästa cirkelträff. Den är nästa vecka.

E-boken som klev ut ur ipaden och försvann

Någon succé kan man inte tala om, trots att boken var enkel att tillgå i ipaden som jag har med mig vart jag än går. Det räckte inte. Boken var helt enkelt inte tillräckligt bra... Den gjorde mig inte tillräckligt nyfiken. Upplägget var förutsägbart, det kändes inte spännande att fortsätta läsa även om jag gärna ville veta vad som fanns i resväskan. 

Det handlar alltså om Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Mitt första e-boklån. Nu har lånetiden gått ut och jag tänker inte låna om den. Jag tänker att jag kan ju se filmen i stället.

Jag vet inte, det var något med berättarupplägget som dödade min nyfikenhet. Allan snodde en väska och var precis i färd med att öppna den när författaren hoppade 150 år tillbaka i tiden till Allans föräldrars berättelse. Som var ganska intressant, särskilt Allans pappas emigration till Ryssland. Sedan följde Allans barndom, och det var då det började kännas trist. Skulle jag nu behöva läsa om hela hans hundraåriga liv innan jag får veta vad som finns i väskan? Orka!

Så jag är ledsen, BIrgitta, vi kommer inte att kunna diskutera den här boken...

E-bok, iPad och pincené

Nu när jag äntligen har en ipad ville jag testa att låna e-böcker från biblioteket. På Stadsbibliotekets hemsida fanns alla nödvändiga instruktioner, det verkade ganska enkelt. Jag installerade appen Bluefire Reader och lyckades hitta mitt lånekort i en byrålåda, men pinkoden som visade sig vara nödvändig hade jag glömt för länge sedan. Jag testade inte ens att klicka på alternativet "har du glömt din pinkod" eftersom det var så länge sedan jag lånade en bok att jag knappast hade registrerat en nu fungerande e-postadress med kortet. Det fick bli en promenad till stadsdelsbiblioteket för att ordna med det praktiska.

Föreställ dig chocken när bibliotekarien inte hittade mig i databasen. Jag som boklånare fanns inte längre – jag, som en gång i tiden (och så fasligt länge sedan var det väl ändå inte?) hade personalstatus på mitt lånekort! Jodå, minsann, jag har varit anställd som biblioteksassistent på Stadsbiblioteket i Göteborg. Lånat ut, gjort reservationer, utfärdat lånekort, sorterat in återlämnade böcker i hyllorna enligt SAB-systemet och allt annat som en sådan gör. Långt efter att jag slutat jobba där slapp jag böta för försenade böcker tack vare att jag fortfarande hade ett personallånekort. Det var ju en stor fördel för en som har svårt att passa tider. Men inte bara det. Jag blev betraktad som "en av dem". Det är ju något visst med att arbeta på ett bibliotek. Lite spännande, lite romantiskt, lite gammaldags på något vis. Det är säkert lukten av alla de gamla böckerna som ger den känslan. Inuti dem finns andra världar och tidsepoker paketerade och bevarade, och på biblioteket existerar de parallellt med nutiden. Jag har alltid tyckt om bibliotekets atmosfär och velat få vara en del av den.

Visserligen försvann en del av min romantiserade bild av biblioteksarbete när jag fick praoa (eller hette det prya på den tiden?) en vecka på Genebiblioteket, mitt barndoms bibliotek. Jag minns att jag bara fick göra trista och enahanda saker, som att sätta en stämpel i nyinköpta böcker, det var verkligen inte spännande, mest långtråkigt. Men jag hade stor glädje och nytta av samma bibliotek privat, inte minst när jag som tonåring började botanisera i LP-samlingen de hade. Det var där jag hittade en soloskiva med Rick Danko från The Band, upptäckte Neil Young via det underbara countryalbumet Comes a Time och kunde konstatera att Joy Division inte var min grej.

Ursäkta sidospåret. Nu var som sagt min biblioteksidentitet helt utraderad eftersom de bytt system och jag fick börja om från noll med ett nytt lånekort. Det kändes overkligt. Men jag fick en pinkod, det var ju det som var hela poängen.

Hemma igen följde jag instruktionerna och lyckades på första försöket med att låna en bok! Ivrig som jag var valde jag den första bästa bok jag kunde komma på som alla har läst utom jag – Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag vill ju gärna ha läst den innan jag ser filmen och den kommer jag säkert att se, förr eller senare. 

Så långt allt gott. Det fungerar jättebra att läsa bok i paddan. Det är jätteskönt att slippa hålla i en bok och hålla den öppen, ont i hand- och tumlederna som jag har. Till och med boken verkar ganska lovande.

Ett helt annat problem har dock uppdagat sig. Jag har tydligen fått så dålig syn att det blivit jobbigt att läsa utan glasögon, och jag gillar bäst att läsa i sängen innan jag ska sova. Tidigare bullade jag upp några kuddar under nacken och låg på rygg och läste. Med glasögon funkar inte det så bra, eftersom blicken måste riktas nedåt och den undre delen av glasögonbågarna tar slut för tidigt. Texten jag ska läsa hamnar mellan glasögonen och kinden. För nacke och ögon är det därför bekvämast att ligga på sidan och läsa, med kinden på kudden, men vad ska jag ha för typ av glasögon då? Detta kan ju inte vara ett helt nytt bekymmer, någon mer än jag måste ha upptäckt det obekväma med glasögonskalmarna. Det borde rimligtvis finnas en smidig lösning. Kan man köpa pincenéer nuförtiden?

Att läsa är aktivt

Marguerite Duras
Marguerite Duras, lysande på både ord och historieberättande.  

Det talas ofta om läsupplevelsen. Sällan om läsaktiviteten, alltså arbetet som läsaren måste utföra för att göra den omtalade läsupplevelsen möjlig. Att läsa är inget man passivt är med om, vilket ordet läsupplevelse lite grann antyder. Idén om att koppla av med en bok är en villfarelse. Det må se slappt och skönt ut att halvligga i fåtöljen med boken, men därinne i läsarens hjärna pågår hårt (och förhoppningsvis njutbart) arbete.

Utan läsaktivitet ingen läsupplevelse!

Nivån på läsaktivitet kan säkerligen variera massor, dels beroende på vad det är man läser, dels beroende på vem det är som läser. Och målsättningen med läsningen, så klart. Vad vill jag uppnå med att läsa den här boken?

Jag interagerar alltid med texten jag läser. Kan liksom inte låta bli. Jag smakar på orden, funderar över ordval och testar andra alternativ. Om texten är översatt till svenska så översätter jag den tillbaka i mitt huvud, och försöker "höra" hur formuleringar och dialoger skulle ha låtit på originalspråket (i den mån jag behärskar språket). Om författaren är svenskspråkig så föreställer jag mig gärna texten med författarens röst och dialekt, om jag känner till dessa. Jag vill höra hur texten lät i huvudet på den som skrev. Jag vill veta hur författaren tänkte, jag vill förstå författarens val. 

Gunnar Björling
Gunnar Björling hade koll på varje ord.

Varför vill jag det? Det handlar om ren nyfikenhet från min sida. Jag är väldigt intresserad av berättarteknik och språkanvändning. Förhoppningsvis kan det bidra till att utveckla mitt eget skrivande också.

Jag älskar att bli imponerad av en författares förmåga, och jag söker medvetet efter sådana upplevelser. Jag läser aktivt, väldigt aktivt. Och väldigt långsamt.

Monika Fagerholm
Monika Fagerholm lägger pussel med berättelsen och briljerar med språket.

En tillräckligt effektfull meningsbyggnad kan få mig att flämta högt. Jag kan tappa andan av ett ordval, likväl som av en smart uppbyggnad av en berättelse. Handlar inte skrivandet egentligen om komposition (av ord och meningar) och presentation (av idéer och händelseförlopp)? En författare är sällan bra på allt. De träffsäkra och gärna mångtydiga ordvalen kanske poeterna är bäst på – och för all del vissa låtskrivare – medan romanförfattarna behärskar att berätta en historia på ett effektfullt sätt.

Här skulle jag vilja nämna en författare som framstår som fulländad, som i mina ögon behärskar både orden och berättelsen. Det är svårt att komma på någon.

John Irving
Historieberättarnas mästare John Irving.

Nyare inlägg

Konst