Visar inlägg i kategorin Litteratur

Tillbaka till bloggens startsida

Fågelform – en ikonoekfrastisk reflektion

Dikt i fågelform

Ingen gräns för galenskap

I Marguerite Duras roman Vicekonsuln är titelpersonen att betrakta som galen, eller åtminstone obehaglig och oförutsägbar. Han, en fransman på något slags officiellt uppdrag i Indien, har dödat, han har skjutit rätt in i en folkmassa, och massan bestod av fattiga, leprasjuka. Eftersom offren inte tillhörde de som har namn – den fattiga och sjuka lokalbefolkningen omtalas av de vita som vore de flockar av en annan art – blev inte Vicekonsuln åtalad för något, han blev dock ett ärende för omplacering. Han kan inte stanna i Lahore. Hela romanen igenom väntar han på sin omplacering. Under tiden befinner han sig i ambassadkretsarna i Calcutta. 

Alltihop utspelar sig någon gång under första halvan av 1900-talet.

De som definierar Vicekonsuln som olustig är de andra européerna som ingår i en gemenskap, de håller ihop. De pratar om Vicekonsuln och hans galenskap.

De betraktar även en fattig kvinna som sjunger om nätterna från floden Ganges som galen. Hon blev som ung ivägkörd av sin mamma eftersom hon blivit gravid. Hon begav sig på en lång vandring, sökande efter en plats att höra till. Hon föder sitt barn som hon inte kan ta hand om, hon lyckas ge bort barnet till en vit kvinna. Sedan befinner hon sig på ständig vandring. Hon sjunger i floden, hon äter rå fisk, hon verkar ha förlorat sina mänskliga drag. Hon har ingen självrespekt, hon bara är.  

En av européerna skriver en roman om henne, och det är oklart vad som är sanning och vad som är dikt. I början av boken är kvinnans historia en berättelse som håller på att bli skriven, alldeles i slutet dyker hon upp. Däremellan hör vi hennes sångröst i bakgrunden.

Det är som om huvudpersonernas egna liv får näring genom alla berättelser som de spekulerar kring. De är européer i en för dem främmande del av världen, alla är de gäster i en värld som de inte tycks uppfatta som verklig. De har skapat sig begränsade, inhägnade områden inom vilka de rör sig och låtsas vara fria. Upplever de sig trots allt friare här än hemma i Europa? 

Ju längre tid jag umgås med de skvallrande personerna i Calcuttas ambassadkretsar, desto mer övertygad blir jag om att även dessa människor är lika avtrubbade och skadade som känslovarelser som Vicekonsuln. Det är en grupp som håller ihop, det är de som bestämmer, därför är det deras definition på galenskap som är den rådande, och den galenskapen innefattar givetvis inte dem själva. Deras egen dekadenta livsstil är den som blir gällande som civilicerad. Den går i mångt och mycket ut på att bedöma och värdera andra. 

Alla är de ganska udda fåglar och frågan som blir hängande i luften efter sidan är: vem av dem är mest skrämmande? Den sjungande kvinnan i Ganges framstår som den mest begripliga.

Taggat med: 

,

Kärleken och jag

Min hög med femton Marguerite Duras-böcker

Min kärlekshistoria med Marguerite Duras (1914–96) böcker är inte okomplicerad. Den är av det där lite jobbiga slaget som lockar och skaver på samma gång, och det är antagligen det som håller lågan vid liv.

Jag är så vansinnigt förtjust i hennes stillastående berättelser, som knappt ens är berättelser, de kanske snarare ska beskrivas som sinnestillstånd på analys. De är stundtals extremt tröga att läsa, men när man äntligen har läst ut en bok har något blivit annorlunda. Då är det plötsligt väldigt jobbigt att boken tog slut.

Jag har precis läst ut Kärleken, en bok som utgavs 1972 på originalspråk, L’amour, men först 2016 i svensk översättning. Jag har haft den i bokhyllan sedan dess. En gång tidigare började jag läsa den, men jag kom av mig. Jag vill minnas att jag upplevde den som lite besvärlig, jag tappade koncentrationen. Nu blev jag inspirerad att försöka igen, efter att ha läst Monsieur Andesmas eftermiddag (L’après-midi de Monsieur Andesmas1962), en riktig pärla. Jag påmindes om lyckokänslan jag fått av andra guldkorn: Halv elva en sommarkväll (Dix heure et demi du soir en été, 1960), Emily L. (Emily L., 1987). Tänkte att nu är tiden äntligen inne för Kärleken.

Titeln är ju lockande. Och baksidestexten signalerar ungefär vad jag väntar mig från en Duras-roman:

En kvinna befinner sig vid havet, i det bländande vita ljuset. Hon är gravid och illamående, men det tjänar ingenting till att kräkas. Det börjar om. Hon har en vit flickväska, inuti finns bara en spegel. Omkring henne på stranden cirklar två män, en resenär och en fånge. De bildar en triangel. Platsen är S. Thala, med sin balsal, sitt fängelse och sitt bombade kasino. Det är minnets plats. Himlen täcks av bensinrök och havet färgas rosa. Scenerna upprepas och förskjuts. Ingenting händer. Allt är oundvikligt.

Kärleken är ett destillat av Marguerite Duras verk. Här finns det omöjliga begäret, våldet, fångenskapen, vansinnet, tystnaden och döden. Själv säger hon om boken: ”Det är inte en berättelse om kärlek utan om allt det som, i passionen, förblir uppskjutet i omöjligheten.”

Så jag läste den.

Fattade ingenting.

De där tre personerna som beskrivs i baksidestexten promenerar fram och tillbaka på en strand mellan havet och staden. De möts, någon säger ”du kom tillbaka”, de skiljs åt. Någon ser någon gå till piren. Någon sover. Någon vaknar. De vandrar, promenerar in i staden, minns något, möter någon, tillbaka till stranden. Sirener, en död hund. Uppgivenheten, förvissningen.

Var det allt? En konstig bok, en obegriplig historia? Knappast – varför skulle Duras bemödat sig att skriva något obegripligt? 

På förlagets (Ellerströms) hemsida citeras ganska många recensioner. Formuleringarna andas ungefär samma sak – att ingen av recensenterna heller förstått någonting:

”en text fullständigt införstådd med sig själv och sina hemligheter”

”Skeendet har något sömngångaraktigt över sig, som om alla inblandade var höggravida och fullt upptagna av att lyssna inåt, på den egna kroppens signaler. Detta är avsiktligt.”

Kärleken uppmanar läsaren att släppa kontrollen och bara ge sig hän, till orden. Ja, känna hänförelse.”

”Duras vanställer sin egen prosa. Det hon gör med språket: angriper det. I romanen formas ett skrik som sliter itu tystnaden, och det är ett igenkännbart inslag hos Duras: hur språket nått sin yttersta gräns /…/ Det bortomspråkliga ger också hennes prosa en säregen rytm, där ordningen också slitits itu, som om det gått en reva i själva tillvaron.”

”Det enda sättet att läsa Duras är att översköljas av språket, följa med i varje tidvattenförändring och skifte i blickar. Duras låser fast läsaren i ett andäktigt nu och trots stillheten, bristen på tydlig framåtrörelse, är det med andan i halsen som du lägger ifrån dig boken efteråt”

”Duras text, i en gnistrande klar översättning av Athena Farrokhzad och Olivia Iso, är på samma gång befriande enkel och mättad av innebörd. Det rytmiskt poetiska språket och det korta formatet gör dessutom Kärleken utmärkt väl lämpad för såväl högläsning som omläsning.”

Jag kände mig inte tillfreds med min läsning av Kärleken. I några dagar processade jag upplevelsen medan jag ägnade mig åt annat. Duras som brukar vara så konkret och brutal, varför skulle hon ha skrivit något så … luddigt? Det stämde inte. Kunde det vara så att boken skulle läsas på ett annat sätt? Den kanske inte alls handlade om tre personer på en strand? Kanske är människorna i boken symboler för något annat – liksom platsen, yttre händelser och intryck?

Med detta som utgångspunkt beslöt jag mig för att läsa boken en gång till. 

Det blev en helt annan upplevelse. 

Jag är övertygad om att det är detta Duras har roat sig med: hon har försökt personifiera kärleken. Kvinnan i boken blir med ens begripligare om man tänker att hon är en symbol för, en gestaltning av, vad kärleken kanske är. Hon är gravid, hon bär på både det förflutna och framtiden, det finns en fortsättning. Hon kan inte dö, det uttalas helt tydligt i en dialog. Hon sover väldigt mycket, är svårväckt. Hon bär en spegel i sin väska, vad betyder det? Att kärleken är narcissistisk, eller att var och en kan finna den i sig själv?

Mannen som kallas för Resenären, vad representerar då han? Han har lämnat sin familj, han vill inte ha den mer, han vill ingenting mer, han är beredd att dö, men han vill samtidigt till någon annat, han dras till något som är starkt och oklart, han velar mellan dået, nuet och framtiden, mellan hemma och att resa bort. Han har tidigare haft någon slags relation med den gravida kvinnan, men de har inte setts på väldigt länge. Resenären skulle kunna vara en gestaltning av den flyktiga men åtråvärda passionen. 

Den andre mannen får jag inget grepp om. Han är avlägsen, syns mest på håll, vankar av och an vid havet, som om han befann sig i väntan.

Stranden där det mesta utspelar sig är ett ingemansland mittemellan en kvävande, förstenad och förfallen trygghet (staden S. Thala) och friheten, som samtidigt signalerar fara (floden och havet). Runtomkring dem briserar bomber, det brinner, människor sitter, tiden går och tiden står stilla, inget och allt händer. 

Jag påstår inte att jag har avkodat den här märkliga boken – kanske ska den läsas på annat sätt än jag föreslagit här – men jag känner mig förvissad om att jag är något på spåren. Personerna i den ska inte ses som människor utan kanske som olika uttryck för kärlek. Eller som konsekvenser av den.

Någon gång ska jag läsa den på nytt. Men just nu är jag sugen på att läsa någon mer ”enkel” bok. Jag har plockat fram alla böcker jag kunde hitta av Marguerite Duras ur mina bokhyllor. Jag hittade femton, och jag har nog bara läst drygt hälften, så jag har att göra. 

Böckerna är tunna men koncentrerade. Jag är en mycket långsam läsare. Fin kombination där.

Kallocain

Foto på staty av Karin Boye.

I helgen läste jag Karin Boyes roman Kallocain. Hade faktiskt aldrig läst den förut. När jag nu äntligen gjorde det så blev det en sträckläsning. 

Romanen är ju känd för sin dystopiska samhällsskildring; skriven och utgiven i startgroparna av andra världskriget 1940 är det inte så svårt att förstå varifrån inspirationen till den fulländade övervakningsstaten kom. Nu när jag läser den kan jag inte undgå att se paralleller till vår samtid. Den ständiga bevakningen av polisögon och polisöron påminner en aning om hur vi nuförtiden ser till att posera på rätt sätt inför alla sociala medier som vi låter oss iakttas av nästan hela dygnet. Ängsligheten för att råka säga fel saker, använda fel ord eller avslöja en längtan som inte riktigt passar in i normen känns inte heller helt väsensfrämmande. 

I Kallocains framtidsvärld har ingen människa något egenvärde, en människas enda syfte är att vara till nytta för Staten på effektivast möjliga sätt. Men det är faktiskt inte samhällsskildringen som är huvudsaken i Kallocain, det är inte den som är det intressanta. Nej, det intressanta är det som pågår inuti huvudpersonen Leo Kall. Hans inre kamp handlar om sökandet efter en djupare mening och längtan efter kärlek och tillit, men den är så svår och obegriplig att han hellre väljer att bara följa strömmen, hitta en likriktning att anpassa sig till. Han rentav deltar aktivt i skapandet av denna likriktning, av rädsla för att finna det han söker. Leo Kall gör ingen skillnad mellan det som sker inom honom själv och det som sker runt omkring honom. Genom att begränsa andra människors tankar, genom att utöva sin makt över dem, kan han också (åtminstone skenbart) kontrollera sig själv. Det är så skickligt gjort av Boye – hon använder en hel samhällskropp som metafor för individens lidande. Leo Kall reflekterar i inledningen:

Man kan tala om ”kärlek” som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är rädd att den finns likafullt och ända från början rymmer den ett obeskrivligt kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till en man, och för vart steg man närmar sig varandra har man givit till spillo något av sig själv; en serie nederlag där man hoppades på segrar. Redan i mitt första äktenskap – barnlöst och därför ingenting att fortsätta – hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till en mardröm. Under de första åren vi var gifta hade jag verkligen en mardröm, fast jag då inte satte den i samband med henne: jag stod mitt i ett stort mörker, själv starkt belyst med strålkastarljus; utifrån mörkret kände jag ögonen riktade på mig och jag vred mig som en mask för att komma undan, medan jag inte kunde undgå att skämmas som en hund över de oanständiga trasorna jag hade fått på mig. Först senare förstod jag att det var en god bild av mitt förhållande till Linda där jag själv kände mig skrämmande genomskinlig fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig medan hon tycktes förbli samma gåta, underbar, stark, nästan övermänsklig, men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt övertag. När hennes mun drog ihop sig till ett smalt rött streck – å nej, det var inte ett leende, varken av hån eller glädje, snarare kunde det kallas en spänning som när man spänner en båge – och under tiden stod ögonen orörligt vidöppna – då gick alltjämt samma ilning av ångest tvärsigenom mig och alltjämt band hon mig och drog mig lika obarmhärtigt fast jag anade att hon aldrig skulle öppnas för mig. Jag förmodar att det är på sin plats att använda ordet kärlek när man mitt i hopplösheten ändå håller fast vid varandra som om trots allt ett under kunde ske – då själva kvalfullheten har fått ett slags eget värde och blivit ett vittnesbörd om att man åtminstone har ett gemensamt: väntan på något som inte finns.

Leo Kalls känslor är motstridiga – han både vill uppleva ”det som inte finns” (men som likväl kanske ändå gör det) och kväva denna plågsamma längtan – vilket sipprar fram då och då. Vid ett tillfälle säger han det helt oväntat rakt ut, när han misstänker att Linda är sjuk:

Jag steg upp och omfamnade henne.
–Du får inte dö ifrån mig, sade jag. Jag behöver dig. Du måste stanna hos mig.
Men jämsides med min ängslan för att lämnas ensam löpte en liten rännil av hopp: ja, varför kunde hon inte dö – det kanske skulle vara rätta lösningen på problemet? Men jag ville inte kännas vid den. Och så pressade jag henne mot mig hårt i ett slags vanmäktigt raseri.

När Leo Kall framåt slutet faktiskt, mot alla odds och tvärtemot sina egna beräkningar, överraskas av att komma själsligt nära Linda, ja precis när man anar att det faktiskt ändå finns en gnutta hopp! – då avbryts alltihop av yttre omständigheter: Världsstaten, där de lever, invaderas av Universalstaten, och Leo Kall blir krigsfånge, bortförd och för alltid skild från Linda och barnen. Den befrielse han hela tiden i hemlighet önskat infriades utan att han själv behövde agera.

Jag är grymt imponerad av alla nivåer av sanningar och lögner i Kallocain, och jag upplever att Karin Boye hade modet att skriva ärligt. Hon hittade sätt att göra det på. Nu är jag nyfiken på hennes tidigare romaner. Dikterna kom plötsligt lite i skymundan. Allt har sin tid hos en läsare.

Foto av staty över Karin Boye.

Foton: Carita Forslund

Taggat med: 

,

Två böcker...

Bild på mina två böcker Poetisk organologi och Haiku som mindfulness

Nu är böckerna ute och dikterna är befriade. Den 15 november bjöd jag på releasefest och hade en fantastisk kväll. Så många människor som kom och var nyfikna, uppmuntrande, beundrande. Det hela var väldigt märkvärdigt, och märkligt. Ganska overkligt, faktiskt. 

Att be min goda vän poeten Linda Ghaderi vara konferencier och samtalspartner var ett lyckodrag naturligtvis. Hon var (och är) fantastisk. 

Bland släkt och vänner som dök upp måste jag nämna min barndomsvän Siv, som kom resande från Stockholm, liksom min kusin Johnny och hans fru Helena, min skolkamrat Maritza som jag inte träffat på 32 år (!) förärade mig med sitt besök, vilket var så otroligt roligt! För att inte tala om min gamla brevvän Carrie från Kalifornien som under Europa-resa ”gömt” sig i Grekland i några veckor extra bara för att kunna stanna på denna kontinent länge nog för att komma... Helt enormt! Förutom dessa långresare så kom en lång rad gamla kompisjobbare från Musik i Väst, och många vänner och bekanta som jag känner från lite olika håll. Musikvetenskapen, journalistiken, silversmidet och några andra sammanhang.

Min äldste son Zakaria höll i bokbord och försäljningen, medan min yngste son Alexander satt på den högst belägna läktarplatsen och skötte sig fint. Joachim och hans föräldrar och syster var där. Jag saknade bara min egen mamma och pappa. Och lillbrorsan. Det här var ju som bästa födelsedagspartyt. Eller bröllopsfest kanske, och någon sådan lär jag ju knappast få anledning att bjuda in till. Så det gäller helt enkelt att ge ut fler böcker.

Böckerna Poetisk organologi och Haiku som mindfulness går att beställa via min hemsida talaom.se

Haiku- och haibundagbok

En liten utmaning för mig själv, kan vi kanske kalla det. Jag har beslutat mig för att skriva (minst) en haiku om dagen under 2019. Jag inledde redan den 29 december, så att det inte skulle bli alltför chockartat den 1 januari. Därför har jag nu redan hunnit producera nio haikudikter och en haibun. 

Jag har även beslutat mig för att inte bestraffa mig själv om en dikt uteblir någon dag. Syftet är inte att orsaka mig mer stress. Syftet är att hålla haikublicken öppen, och att, som en slags bieffekt, att skriva många haikuer.

Taggat med: 

,

Skriv av glädje, skriv med ångest

Mina två senast lästa böcker handlar om att skriva, och det är två sinsemellan mycket olika böcker. Men de har också sina beröringspunkter. Det hade varit intressant att höra författarna Stephen King och Annie Dillard diskutera skrivprocessen med varandra. 

Stephen King:

Sanningen är att när jag skriver, så skriver jag varje dag, galen eller ej. Vilket inkluderar jul, nationaldagen och min födelsedag (vid min ålder försöker man ju ändå glömma de där förbannade dagarna). Och när jag inte arbetar, ja då arbetar jag inte alls, men under de perioderna av total sysslolöshet känner jag mig oftast vilsen och har svårt att sova. För mig är det jobbiga att inte jobba. När jag skriver är det som att vara på lekplatsen, och till och med de tre värsta timmarna jag tillbringat där kändes helt okej.

Annie Dillard:

Snarare än att skriva en bok sitter jag hos den, som hos en döende vän. Under besökstid stiger jag in i dess rum med bävan och medkänsla inför dess många sjukdomar. Jag håller dess hand och hoppas att den ska bli bättre.

Stephen King: 

Jag vill få ihop tio sidor per dag, vilket blir 2000 ord. Det ger 180 000 ord på en tremånadersperiod, en hyfsad längd på en bok – en som läsaren gladeligen kan försjunka i, om intrigen håller måttet och behåller sin fräschör. Somliga dagar blir det tio sidor utan att jag ens märker det; jag kan komma iväg och handla eller göra andra ärenden redan vid halvelvatiden, pigg och pyrig. Men allt oftare, med tilltagande ålder, finner jag mig själv äta lunch vid skrivbordet och resa mig vid halvtvåsnåret. Ibland, när orden inte vill med mig, håller jag fortfarande på när det är dags för eftermiddagsfika. Det spelar mig inte så stor roll hur lång tid det tar, men bara i yttersta nödfall tillåder jag mig själv att ”gå hem” för dagen innan jag fått ihop mina 2000 ord.

Annie Dillard:

Varför hittar man aldrig något som skrivits om den egenartade tanke man ägnar sin uppmärksamhet, om sin fascination för något som ingen annan förstår? För att det är upp till en själv. Det finns något som intresserar en, av något skäl som är svårt att förklara. Det är svårt att förklara eftersom man aldrig har läst det på någon sida; så börjar man. Man skapades och placerades här för att ge röst åt detta, sin egen häpnad. ”Det mest krävande med att leva ett helt liv som konstnär är den stränga disciplin som krävs för att tvinga sig själv att obevekligt arbeta längs den nerv som är ens egen innersta känslighet.” Det var Anne Truitt, skulptören, som sade så. Thoreau sade det på ett annat sätt: känn ditt eget ben. ”Sök, följ med, kretsa runt och runt ditt liv … Känn ditt eget ben: gnag på det, begrav det, gräv upp det och gnag vidare på det.”

Den ene betonar gång på gång skrivglädjen, den andra återkommer ständigt till våndan. Båda är variationer på temat passion. Den största skillnaden är förhållningssättet till berättelsen. Enligt Annie Dillard kommer den inifrån, enligt Stephen King är berättelser ”relikter, delar av en oupptäckt, tidigare värld. Författarens uppgift är att med hjälp av de verktyg han har i sin låda försöka få fram så mycket som möjligt av var och en av dem ur marken utan att de går sönder för mycket.”

Annie Dillard vittnar vid ett tillfälle om att hon fått en fråga av ett barn en gång, som gjorde henne ställd. Pojken undrade om det var hon som skrivit berättelsen, eller om det var hon som skrev ner den.

Jag kan inte hjälpa att jag uppfattar Annie Dillard som lite oklädsamt självömkande emellanåt. Det finns många partier i hennes bok som är vackra, poetiska och oerhört lockande, men det självömkande draget liksom överskuggar. Jag gillar dock slutet väldigt mycket, hon knyter aldrig ihop säcken, hon öppnar den i stället. Som den bästa dikten, mycket tjusigt.

Stephen Kings bok har jag haft stående i bokhyllan i några år. Eftersom jag inte är en King-läsare annars, så har det suttit långt inne att börja läsa den, även om den har ett väldigt gott renommé. Jag var lite fördomsfull, trodde den skulle vara lite enkelspårig. Nu när jag äntligen plockade ner boken från hyllan var den omöjlig att lägga ifrån sig. Mycket riktigt, hans inställning till skrivandet är kanske ”enkelspårigt”, men inte på något dåligt sätt, det är snarare befriande okomplicerat. Till exempel: låt berättelsen utvecklas efter hand. Tänk inte ut en intrig innan, utgå i stället ifrån en situation. Vad händer om ... ? Hans handfasta tips känns användbara även i poesin, som jag oftast skriver.

Varför läser jag alls den här typen av böcker? Om jag vill skriva, varför ägnar jag då inte all min dyrbara tid åt att göra just det? Det finns helt klart en poäng med resonemanget. Men det är omöjligt att skriva hela tiden. Mycket egentid infinner sig under transportsträckor och är svår att utnyttja till något vettigt. Det är lättare att läsa en bok än att skriva på bussen (men jag ska erkänna att jag gör både-och). 

Det ligger också en hel del i Annie Dillards liknelse – att skriva en bok är ibland som att sitta hos en döende vän. Även Stephen King fastnar ibland, berättade han. Liksom alla andra författare jag läst sådana här böcker av. Det är i bästa fall lärorikt, och i sämsta fall åtminstone en tröst, att läsa om andras skrivkramp. Ibland behöver man bli påmind om varför man skriver. Den där passionen som håller skrivångesten levande.

Läst:

Annie Dillard: Det skrivande livet (Ellerströms 2018, originalutgiven 1989)

Stephen King: Att skriva – en hantverkares memoarer (Bra Böcker 2013, originalutgiven 2000)

Äldre inlägg

Konst