Visar inlägg i kategorin Litteratur

Tillbaka till bloggens startsida

Bra och dålig poesi

Jag läser mycket bra poesi som får mig att undra varför jag ens försöker skriva. Det räcker med dem som redan finns, som redan skriver. Jag har inget att tillägga, och om jag har det så kan jag ändå knappast säga det lika bra. Bäst att bara lägga ner.

Sedan läser jag mycket dålig poesi som får mig att undra varför de ens försöker. All denna hybris som tycks bebo så många skrivande kroppar. Som får mig att tänka att världen behöver mina dikter för att väga upp. Kanske är jag då ett exempel på precis samma sak. Men hur ska jag veta det?

Härom dagen kom Lyrikvännen i brevlådan. Där blev jag för första gången bekant med Louise Glück, en av Amerikas mest betydelsefulla poeter, som jag faktiskt aldrig hört talas om. 

Jag börjar läsa utdrag ur en samling, Averno, som inom kort utges i svensk översättning. Jag känner mig förstummad och bedövad. Ett så lätt men tätt språk, så ljust och ändå så mörkt innehåll, så sorgligt och hoppfullt på en och samma gång, så lockande … 

Här – här är den bästa poesin, som får mig att vilja skriva för att den är så bra! Lusten efter orden som fångar en del av längtan, skönheten, gåtan, rädslan, tilliten. 

Men först, bara beställa Louise Glücks samlade verk. Blir du nyfiken? Här kan du läsa diktsamlingen Averno på originalspråk.

Taggat med: 

, , ,

Fjärilar, fåglar, färger – om poeten Sujata Bhatt

Underström. Sujata Bhatt

Posten damp ner med en smäll på hallgolvet. En knapp timme senare tittar jag upp. Då sitter jag på köksgolvet och har precis sträckläst en diktsamling.

I känslan och minnet är jag 22 och befinner mig på en slags litteraturfestival på engelska institutionen. Jag läste engelska på universitetet. Kanske var det ett symposium om commonwealth literature, jag gick en sådan kurs. Där var gäster från hela världen, men det är bara en författare jag minns. En poet. Hon läste eller reciterade en dikt om att föda barn, om behovet av att gång på gång återuppleva förlossningen i huvudet efteråt. Ett ämne jag knappast kände någon samhörighet med vid den tiden. Men det var något med henne som fångade mig fullständigt.

Sujata Bhatt

Engelskspråkig, ursprungsindisk, tyskboende. Jag minns hennes milda röst, hennes vackra språk och hennes vänliga, lite blyga leende. Hennes uppläsning ägde rum i en sådan där hemskt hörsal där talaren befinner sig nedanför publiken. Jag har tänkt på henne och hennes dikt många, många gånger sedan dess. Mitt minne är mycket selektivt, men henne minns jag tydligt, hur hon rörde sig på scenen, till och med hur hon sa vissa ord.

Två av hennes diktsamlingar har jag haft i min bokhylla sedan dess, hennes två första. Nu, 25 år senare, fick jag oväntat en tredje, en tunn liten samling utvalda dikter, fint översatta till svenska av Birgitta Wallin, utgiven av Ellerströms, det bästa bokförlaget som jag själv hoppas på en dag, och boken följde med senaste numret av Lyrikvännen. Damp ner genom brevinkastet idag. 

Tack. Den här dagen blev en märkvärdig dag.

Nu blev jag lyckligt påmind om hennes varma bilder av livet, kärleken, smärtan, längtan, fjärilarna och färgerna. Hennes förmåga att fånga dået och nuet och från varandra avlägsna platser, på en och samma gång. Hon återger det enhetligt mänskliga så att det känns som en dröm, fast sann.

Dikt – en form för livet

"Dikt är en form för livet. Ett livsintryck som uttryckes." Hör Gunnar Björling ge sin syn på poesin och konsten.


Taggat med: 

, ,

Ett tack för en bok

Nog undrar jag då och då varför jag håller på. Med mina dikter. Jag ägnar dem ganska mycket tid, särskilt om man tänker att de är meningslösa. För det tänker jag ibland. Sedan brukar jag komma på att det är ändå är viktigt att jag skapar mina dikter. Mina ögonblicks-, evighets- och verklghetsbilder. Men för vem är det viktigt? För mig så klart. Men om det inte är viktigt för någon annan än mig, anser jag då verkligen att det är av vikt att jag kämpar på med mina formuleringar? 

Jag har precis läst Kristian Lundbergs jättefina bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten. En bok som fick mig att tänka "Precis! Precis så där är det!" flera gånger. Jätteskönt. Tankar jag har kring mitt skrivande är inte bara mina, och det är bra, för vissa sådana tankar har ibland fått mig att ifrågasätta mitt eget förstånd. 

Det handlar om skrivandets och diktens viktighet. Dess betydelse. Kristian Lundberg tar skrivandet på största allvar, och även om jag inte är en publicerad författare som han så gör jag det också, och tänker liknande tankar om mitt skrivande.

Nu har ju även jag skrivit hela mitt liv. I yrkeslivet alltid i någon annans tjänst. Jag har skrivit bra, både som journalist och som kommunikatör, jag vet att jag många gånger genom min text gjort produkten intressantare än den kunnat leva upp till. Det är kanske inte så bra egentligen, men i en värld av konkurrens så fungerar det ju så.

Jag vill ju gärna skriva dikter bättre än andra också. Fast det är en annan sak. Dikten står för sig själv. Den ska inte sälja in någon annan produkt än sig själv och den upplevelse den ger upphov till, de tankar eller känslor den framkallar. Möjligen att den fungerar som en ambassadör för andras dikter också, för poesin. Men det är i så fall en positiv bieffekt.

Bättre och bättre förresten. Jag vill skriva bra. Det räcker så. Helst utan jämförelse med andra, för andra skriver ofta så bra. Då framstår jag som mindre bra. Men i en värld av konkurrens är det svårt att undvika jämförelser. Och i så fall vill jag ju vara bäst.

Det är inte samma slags skrivande, att skriva för sig själv och sin byrålåda, eller att skriva för att bli läst. Kristian Lundberg resonerar en hel del kring detta, på ett uppmuntrande men samtidigt uppfordrande sätt. Antingen är man en skrivande människa eller inte. Är man det så måste man ta det på allvar. 

Jag tar det på allvar, men det fick mig ändå att fundera. För vem skriver jag? Nog skriver jag väl för att bli läst? Jo, det är min önskan. Ändå är det knappt jag visar mina texter för någon.

Det här året har jag ägnat åt en skrivarkurs. Nu suckar kanske Kristian Lundberg, men det finns bra och dåliga kurser, och skrivarkurser fungerar olika väl för olika personer. För mig är formen utmärkt just nu. Jag vågar låta läsa mina dikter. Jag blir inspirerad och strukturerad. Jag blir bättre.

Målet är alltid att bli bättre.

Detta är på intet sätt en recension av en bok, om nu någon som läst så här långt börjat undra. Det är mer menat som ett tack. Tack Kristian Lundberg. Om inte annat så har mitt skrivande lett mig till din bok och den är fantastisk. Tänk att åstadkomma en bok som handlar om skrivandet och är skrivanet samtidigt. Jag förstår inte hur du bar dig åt när du skrev den. Men tack för att du gjorde det.

Strategi för Bokmässan

Bara att komma in i en vanlig bokhandel kan stressa mig. Vart ska jag gå? Vad letar jag efter? Vad är jag intresserad av? Vad heter författarna jag gillar? Det kan vara som bortblåst.

Idag ska jag till Bokmässan. Det gäller att ha strategin färdig när man kommer dit. Jag tänker så här: de "vanliga" böckerna jag är intresserad av, romanerna som alltid finns att tillgå i vanlig butik eller internetbokhandel, dem struntar jag i. Om inte Siri Hustvedt skulle stå där och signera sin nya, då får jag väl slå till idag. Men det gör hon nog inte eftersom hon inte står på programmet förrän på söndag. 

Så. På mässan är det smartast att fokusera på sådant som jag inte kommer åt annars. Antikvariatdelen kan vara intressant. De litterära sällskapen är alltid roliga att kolla in. Fotoböcker brukar vara svåra att hitta samlat. Och Ellerströms förlag, där finns det alltid guldkorn. 

Nu måste jag packa matsäck och blöjor så att även ettåringen klarar eftermiddagen... Även hans hörselskydd kommer med, ljudvolymen brukar vara överraskande hög från alla monterscener.

Taggat med: 

,

Barnböcker som satt djupa spår

Just nu cirkulerar en utmaning på Facebook, där man ombeds lista tio böcker som har haft stor betydelse för en. Min kompis Elisabeth hade med boken Pricken på sin lista. Den minns jag också, den var fantastisk! Jag hade inte boken själv när jag var liten, men jag hade tillgång till den. Jag minns inte var, men det bör ha varit på Lekis. Jag läste den många gånger, liksom andra böcker av samma författare. Den om den extremt långa taxen Kringlan till exempel. En individ med avvikande utseende vilket visade sig bli en tillgång.

Elisabeths intressanta och självklara tilltag (som jag själv missade), att ta med en barnbok på boklistan, fick mig att fundera på hur listan över de barnböcker som betytt mycket och format min person skulle se ut. Det finns några som jag minns alldeles särskilt väl. Som ingått i mitt känslomässiga bagage sedan dess. Ungefär på samma sätt som barnprogrammet Vilse i pannkakan.

Emma tvärtemot

Jag älskade Totte-serien. Hur gammal är man när man läser Totte-böckerna? Fyra, kanske? Jag önskade mig en Totte-bok till min födelsedag, eller om det var julklapp. Så kom dagen och jag fick en Emma-bok. Samma författare och samma stil, men absolut helfel huvudperson. Vilken besvikelse! Om jag känner mig själv rätt så försökte jag dölja hur besviken jag blev. Jag har hyst en hat-kärlek till Emma Tvärtemot sedan dess. Och alltid saknat Totte.

Att inte få den present man önskar sig, det är väl egentligen inte särskilt traumatiskt. Värre kan man förstås ha det! Men detta var bara uppvärmning.

En bok som jag hade i min ägo och som skrämde skiten ur mig, det var den här.

Mamma, var är du?

Kerstin Thorvalls bok Mamma, var är du?, den ger mig fortfarande lite ångest. Den handlar om  en mamma som blir så trött på sina barns rop och bråk och gnäll att hon går och gömmer sig så att barnen blir alldeles ifrån sig. När de hittar henne under täcket i sängen blir de ångerfulla och pysslar om henne i stället för att begära att bli uppassade hela tiden. Om jag minns rätt så hade mamman med sig det minsta barnet när hon gömde sig, så hon var inte helt hjärtlös. Som en ibland lite trött mamma kan jag ju förstå hennes agerande nu, men som barn är det nog det närmaste jordens undergång man kan komma, att inte hitta mamma. Den här boken gav mig ont i magen. Jag vet inte varför jag har den. Vem gav mig den? Jag kan bara inte tro att den kom från mina föräldrar!

Nästa bok som jag är övertygad om har haft stor betydelse för hur jag blev som person, den minns jag att jag fick av min farmor.

Vår sista sommar

Farmor var en ganska allvarligt sinnad person. Jag vet inte hur gammal jag var när jag fick den här boken, Vår sista sommar av Lois Lowry. I tolvårsåldern kanske? Jag läser nu att den utgavs på svenska 1980, och jag minns att farmor sa att hon blivit rekommenderad den i bokhandeln. Då var jag elva. Det var samma år som farfar dog. Det verkar ju faktiskt troligt att hon skulle ge mig en bok om döden då.

Den handlar om två systrar. Den yngre står alltid lite i skuggan av den äldre som är vacker och lyckad på alla sätt och vis. Men så drabbas den äldre systern av cancer, leukemi tror jag att det var, och överlever inte sjukdomen. Jag minns särskilt scenen då den yngre systern vaknar mitt i natten och finner sin storasyster helt nerblodad i sin säng, hon blödde jättemycket näsblod, och efter det gick det bara utför. En jättesorglig bok. Kanske är det den som fått mig att bli så medveten om min och alla närståendes dödlighet? Jag tänker ofta på döden och har alltid gjort det. I alla fall så länge jag kan minnas. Kanske minns jag ungefär så långt tillbaka som till när jag läste den här boken.

Höstens litterära karameller

  

Nya romaner av Marie Hermanson och Siri Hustvedt samtidigt, vilken dröm! Den karamellen kommer jag att suga på länge, länge, så långsamt som jag läser. Dessutom uppläsning (eller kanske "show" snarare) av Bruno K. Öijer att se fram emot i november. Men en sak i taget. Om en vecka öppnar Bokmässan.

Äldre inlägg

Nyare inlägg

Konst