Visar inlägg i kategorin Ljudkonst

Tillbaka till bloggens startsida

Sistrum

Sistrum, ett vackert instrument som användes i gamla Egypten för flera tusen år sedan. Men nästan vackrare än instrumentet är ju namnet: Sistrum, i plural sistra. Namnet är dock yngre än instrumentet. I antika Egypten kallades instrumentet för sekhem (enklare design, som på bilden) eller sesheshet. Inte så fula ord de heller, särskilt inte det sistnämnda. 

Dessa sistra som syns på bilden finns på Musikmuseet i Köpenhamn.

Taggat med: 

, ,

Minimalismens tid är kommen

Jag lyssnar mycket på John Cages långsamma minimalistiska verk just nu. Detta är ett oerhört vackert litet stycke för kör, här framfört av Ars Nova. Ear for EAR (Antiphonies) komponerades 1983 till tioårsjubileet av en musiktidskrift som hette EAR. 

Förutom Cages minimalism så har jag utvalda verk av Arvo Pärt på min spellista. Jag har även börjat läsa en del om andra minimalister inom musiken, och förvånar mig inte om jag snart lyssnar på dem också. 

De är mig inte främmande – Riley, Reich, Adams, Nyman, Glass – men jag har aldrig tidigare intresserat mig lika mycket som jag gör nu. Eller, jo, det har jag. Intresserat mig. Men aldrig på riktigt njutit av att lyssna på minimalistisk musik som jag gör nu. Det känns som en insikt. Det är det fina med att allt har sin tid.

Musik som är haiku: tankar om John Cage

John Cage


I min ungdom var jag oerhört intresserad av musik som politiskt medium. Idag är det tvärtom. Jag hittar mina andningshål i konsten, i synnerhet poesin och musiken. Flyktbeteende kanske. Jag ser det som en nödvändig strategi för en känslig själ att stå ut i en grym värld.


Japansk haiku-diktning är särskilt tilltalande. Stram till formen men vidöppen för upplevelsen i stunden. Den låter oss stanna upp och känna in nuet, samtidigt som den reflekterar över livets gång och dess skoningslösa förgänglighet. Vemodigt och vackert. Poeten märks inte. Inom haikun står inga egon i vägen för den estetiska upplevelsen.


Lika befriande som att läsa haiku är det att lyssna på musik av den amerikanske tonsättaren John Cage (1912–92). Han kan mycket väl vara den ljudkonstnär som gjort mest för att utveckla västvärldens musikestetik i modern tid, och det långt utanför konstmusikens begränsade rum. Mest känd är han nog för det ljudlösa stycket 4’33” (1952) och för att ha etablerat det preparerade pianot som slagverksinstrument (slutet av 1930-talet), samt för att ha utvecklat sätt att komponera musik genom slumpmetodik.


För mig är han tonsättaren som skapat något av den vackraste musik som finns. Jag återkommer ofta till de vilsamma pianostyckena Dream och In a Landscape (den sistnämnda är även avsedd för harpa). Båda verken skrevs 1948, några år innan Cage fullt ut började komponera enligt sina slumpprinciper. Redan här är dock frånvaron av förutsägbar form ganska påtaglig. Lyssnandet gör sig bäst helt i nuet, precis som haiku, med fokus på den ljudande tonen. Inte den förra, inte nästa, utan den som är nu. Mycket behagligt och meditativt.


Både Dream och In a Landscape är skrivna för att ackompanjera dans. När Cage komponerade för dans gjorde han det alltid i efterhand, när koreografin var klar. Båda styckena går i ett långsamt tempo, där varje ton får den tid den behöver. Tonerna spelas nästan uteslutande en och en, knappt några ackord förekommer. Vissa toner får utrymme att klinga ut helt innan nästa tar vid. Det känns som om tiden inte finns. Den är i varje fall inte viktig. Melodislingor upprepas med små variationer – här ges en föraning om minimalismen. Musikstilen påminner en hel del om Eric Saties kontemplativa pianomusik (från 1890-talet), fast friare.


Det är den här friheten som är så skön. Att lyssna på Cages musik är som att gå ut i naturen, eller staden för all del, och bara låta sig översköljas av ljuden i omgivningen. Själv älskade han trafikljud. Detta är det Cageska förhållningssättet: att vara öppen och nyfiken, att se och lyssna utan förutfattad mening.


Själv visade han på en imponerande ambition vad gäller öppenhet och tolerans. Om han inte gillade musik som han hörde ställde han sig frågan: ”varför gillar jag inte detta?” och då kom han alltid fram till att det inte fanns någon orsak. Då var det upp till honom att förändras, inte musiken.


Ett av John Cages viktigaste bidrag till konstmusiken var att flytta fokus från musikskapandet till musiklyssnandet. Tonsättaren blev på så sätt mindre intressant, i stället hamnade musiken i förgrunden. Påminner om relationen mellan poet och dikt inom haiku.


Den amerikanska tonsättaren Pauline Oliveros (1932–2016) vidareutvecklade Cages idéer kring lyssnande med sina metoder för vad hon kallade ”deep listening”, att lyssna med fullständig närvaro. Oliveros ansåg att koncentrerat lyssnande öppnade våra medvetanden vilket skulle vara gynnsamt för andra förmågor, kreativiteten till exempel. 


För mig har John Cages konst varit avgörande för mitt sätt att lyssna. Utan hans idéer, hans formuleringar kring musik och lyssnande, hade jag troligtvis aldrig blivit intresserad av ljudkonst och experimentell musik. Hans konst har öppnat mina öron och gett mig tillgång till en större upplevelse av livet. 


För Cage var musik bara ljud, utan syfte och mening, och i hans öron var det fullt tillräckligt. Han citerade gärna den tyske filosofen Immanuel Kant som sagt att det finns två saker som inte behöver betyda någonting, som inte behöver ha någon mening, för att kunna skänka oss människor djupt välbefinnande. Det är skratt, och det är musik. John Cage hörde musik i alla ljud, i synnerhet i de ljud som hörs när det är tyst.


Själv äger jag kanske inte riktigt Cages förmåga att höra musik i allt, åtminstone inte utan viss ansträngning ibland. Men om jag behöver en lugn stund och längtar efter att skärma av omvärlden, och inte har tillgång till musik just då, så kan jag faktiskt nöja mig med att lyssna på ljuden i rummet. Och finna ro och njutning i det.


Nyligen utkom Karl Aage Rasmussens porträttbok Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage i svensk översättning på Bo Ejeby Förlag. Den ger en fin och begriplig introduktion till 1900-talets intressantaste ljudkonstnär.



Boktips

Karl Aage Rasmussen, Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage (2017)

John Cage, Silence. Lectures and Writings (1968)

Pauline Oliveros, Deep Listening. A Composer’s Sound Practice (2005)


Lyssna

Happy birthday John! Floraleda Sacchi plays John Cage (2012)

(Ett kul blandalbum med låtar för harpa, som varvas med citat från John Cages egen röst)


Film

How to Get Out of the Cage. A Year with John Cage (2012)



Ett ljud säger mer än tusen bilder

Det är en stor lycka att upptäcka en person som Bernie Krause – amerikansk dokumenterare av ljudlandskap sedan mer än 40 år. Här berättar han lite om vad man får veta genom att lyssna på naturen. 

Enligt Krause består ljudlandskapet av tre delar: geofoni (ljud som alstras av marken), biofoni (ljud med ursprung hos växter och djur) och antrofoni (människoskapade ljud).

Jag gillar att lyssna på världen, och efter den här föreläsningen lovar jag att lyssna ännu mer uppmärksamt. Inte minst på Bernie Krauses arbeten, i den mån de finns tillgängliga.



Läsa om att lyssna

Magnus Haglunds nya bok Lyssnare är fantastisk. Jag har inte velat släppa den på hela helgen, har fått tjuvläsa några sidor då och då medan treåringen befunnit sig i andra änden av lägenheten.

Jag funderar ofta på vad det är jag gillar med ljud. Jag attraheras av konsten att lyssna, höra nytt, uppmärksamma ljuden som jag inte tänker på när jag inte lyssnar. Jag gillar dessvärre idén mer än vad jag lyckas ägna mig åt att praktisera detta i min vardag. Det är väl därför jag aldrig slutar återvända till R. Murray Schafers fantastiska lilla handbok "Ljudbildning. 100 övningar i konsten att lyssna eller skapa ljud". I bokhyllan står den bland mina poesi-, konst- och fotofavoriter, dem jag alltid går och småbläddrar i för att få inspiration eller bara vill bli glad.

Experimentell musik. Elektronisk, elektroakustisk, akustisk. Generera ljud och skapa nya rum genom klanger och ljudkombinationer. Ljudande förändringsprocesser. Klanger som rör på sig, vrider på sig, förflyttar sig – och mig. Jag hör dem med hela kroppen. Det är som om min kropp upplöses, ljudvågorna vibrerar i inte bara mitt kött och mitt blod utan i hela mitt väsen. 

(Var nu gränserna går).

Ljud utan puls. Helst. 

(Var och en har sin egen puls, den räcker).

Detta med konkreta ljud frikopplade från sin källa. Eller syntetiska ljud som inte har någon konkret källa. Sådana ljudupplevelser gör något med en. De är kittlande, lockande, utmanande och befriande på samma gång. Jag blir upprymd och alltid lite lyckligare. Lite friare.

Det var det här som gjorde mig nyfiken på CTM i Berlin. "Festival for Adventurous Music and Art". Hur låter inte det?! Fick några fantastiska kickar där i februari i år. Har aldrig sett så välbesökta konserter av det mer udda slaget. Hoppas komma dit igen, den festivalen gav mig energi som jag haft med mig hela året. 

I Göteborg finns Geiger. En verksamhet för de inbitna, kan man säga. Underbart nördiga och små märkliga konserter som nästan ger mig vingar. 

Jag brukar försöka hinna kolla in konstutställningar med ljudkonstinriktning, men det är sällan jag blir imponerad. Det är svårt för konstnärer att inkludera någon aspekt på ljud eller referens till musik som överraskar en trots allt ganska kunnig halvgammal musikvetare. Ofta har jag känt mig otillfredsställd när jag lämnat en sådan utställning. Både frustrerad och lite irriterad. Jag har kommit hem och önskat någon slags vägledning i ljudkonstvärlden, från Cage och beyond. Vart ska jag söka mig för att hitta det som är bra? Googlat lite, letat på wiki, hittat en del intressanta sajter, men aldrig riktigt hittat något som hänger ihop. Kanske har jag varit för lat för att bygga pusslet själv. Först hade jag behövt samla ihop alla bitarna. Orka. I stället famla.

Jag vet inte hur jag hittade den, men när jag beställde böcker från en nätbokhandel senast kom Magnus Haglunds Lyssnare med i paketet. I helgen har den fått mig att flyga.

Oerhört faktatät och med skyskrapehög namedropping-nivå. Men allt fyller sin funktion. Det är omöjligt för en bara-lite-nyfiken-människa som jag att känna till alla personer som nämns och hänga med i alla kors-och-tvärs-referenser som Haglund gör – men de är viktiga. Magnus Haglund delar frikostigt ut nycklar. Jag kan ta dem jag vill ha, som intresserar mig, och låsa upp. Massor av dörrar.

I den här boken placeras nämligen ljudkonsten i sitt sammanhang, inemellan musik, konst och litteratur. Där, bland alla dem från olika konstriktningar som längtade efter något annat, som vågade fantisera och ta ut svängarna, som vågade experimentera med nya tekniska möjligheter, där hände den. 

Det är inte lätt att förklara idéflödena som leder till en utvecklingsprocess, men jag uppfattar att Magnus Haglund gett sig den på att lyckas. Och han gör det. 

Själv tänker jag på alla dörrar jag kommer att kunna låsa upp framöver. Och jag ska gå psyko-geografiska promenader.


Musikinstrument en hyllning till musiken



Ingenting uttrycker människans kärlek till musiken så väl som musikinstrumenten. Omsorgen som lagts i formerna, detaljerna och utsmyckningarna säger mig att det finns något gott i människan och något vackert med livet. Det inger hopp att beskåda dessa konstverk. Oavsett varifrån instrumenten kommer eller när de byggdes så är kärleken gemensam. Musikinstrumentens skönhet är en hyllning, en tacksägelse, till musiken. 

En instrumentutställning i tiden

I helgen var jag i Barcelona och där hittade jag ett alldeles utsökt musikmuseum, Museu de la Musica, inhyst i stadens konserthus, L'Auditori de Barcelona
Här visas ungefär 500 instrument i en utställning som berättar om musik som ett universellt uttryck. Enkla texter beskriver musikens utgångspunkter och förutsättningar. Så här börjar det:

Prelude: musical sound
We recognise musical sound by its ordered structure. Music is a form of universal communication that is found in all cultures. It is a language of sounds, independent of speech, that evokes its own concepts and images. Music unfolds successively in time and space, and it is built of elements that help us understand it and enjoy it.

Sedan följer snygga montrar med smakfullt exponerade instrument från hela världen, sorterade utifrån vilket sätt ljud genereras, eller vilken typ av ljud de alstrar. Vissa instrument kan bara spela en ton i taget, till exempel. 
Korta och klarsynta texter som den ovan fördjupar insikten kring rytm, olika karaktärer av ljud, och vad musik som språk egentligen uttrycker. Illustrerande musik och filmer spelas upp i diskret och alldeles lagom ljudnivå, som startas med hjälp av detektorer som känner av var i rummet jag befinner mig. Idén är inte unik, men ovanligt skickligt praktiserat. Inga ljud är påträngande eller störande, ändå slipper besökaren ohygiensiska hörlurar att sätta på sig vid olika montrar.


Ända sedan jag var i 20-årsåldern har jag roat mig med att leta upp musikmuseer på nya platser. Jag har besökt instrumentsamlingar och musikmuseer i Stockholm, London, Edinburgh, Budapest, Paris och Köpenhamn. I jämförelse med dessa ligger Barcelonas museum i topp. Det är långt ifrån det största museet, men det mest smakfullt "kurerade". Jag imponerades till och med av en utställning om katalansk rockmusik, och det utan att förstå något av utställningstexterna. Utställningen var mycket estetiskt utformad, med enkla medel.

Utsikt från Barcelonas musikmuseum


Svenska Musikmuseet blir Scenkonstmuseum

Nu till den stora sorgen. Musikverket, tidigare Statens Musiksamlingar, har beslutat att lägga ner Sveriges Musikmuseum. Visst var kanske den stora permanenta utställningen (Tutti tror jag den hette) lite mossigt designad, men den visade hundratals, kanske något tusental, fantastiska musikinstrument från hela världen. För mig var Musikmuseet ett himmelrike. Jag älskade att gå dit, varje gång jag kom till Stockholm såg jag till att få en stund till instrumentutställningen. Som flöjtist var jag extra förtjust i den vackra tvärflöjten av kristall som tillhört sångerskan Christina Nilsson. Jag undrade hur den skulle kännas att spela på, och föreställde mig imman som skulle bildas i flöjtkroppen. Jag var alltid lite lyckligare när jag lämnade museet.
En gång när jag kom dit för några år sedan var instrumentutställningen borta. Jag minns att jag betalade entré ändå bara för att se vad som hänt, och gick sedan därifrån asförbannad, efter att ha uttryckt min besvikelse och ilska i en besöksenkät där mina fritextsvar blev långa. Museet skulle, precis enligt trenden på alla andra museer i landet, bli mer "interaktivt" och med det hade det blivit outhärdligt att vistas i samtidigt som andra. I en utställning exponerades olika ljud ovanpå varandra minns jag, och i en annan avdelning där besökaren skulle få prova på olika instrument gick det inte att vistas om man var rädd om hörseln.
Men det var en mellanperiod. Just nu är museet helt stängt och under omvandling. Det nya Scenkonstmuseet öppnar 2017. Mina förväntningar är av erfarenhet superlåga, men jag lovar att ge det en chans. Jag har dock sett många museer ombildas och när de öppnar igen består utställingarna mest av bild, text och film. Kanske några barnvänliga miljöer som påminner om Junibacken. Autenticiteten är borta. Urtrist, jag tycker verklligen det är spännande att få se gamla prylar. Det sätter igång fantasin. Tänk att någon faktiskt har ätit mat från den där 700-åriga tallriken. Vem var det? Vad var det för mat? Vad hade den personen för liv, för familj, för tankar och drömmar? Sådant är svindlande.

Färre föremål, fler filmer

Jag lyckades tjata in mig som sommarjobbare på Historiska museet i Göteborg 1991, därefter hoppade jag runt som timanställd vakt eller receptionist på nästan alla Göteborgs museer under studietiden på 1990-talet. Jag har sett utvecklingen från det gemensamma Historiska/Arkeologiska/Etnografiska museet till Stadsmuseet och Världskulturmuseet. Det är möjligt att något har blivit bättre. Marknadsföringen kanske. Men mycket har blivit sämre. Den historiska aspekten, till exempel. De gamla föremålen har nästan försvunnit från utställningarna. Jag tycker det är allvarligt. 
Tillbaka till musikinstrumenten. Göteborgs Historiska museum hade en liten men bedårande instrumentavdelning i sin permanenta utställning på 1990-talet, som försvann när museet omvandlades till Stadsmuseet. Det är sorgligt att tänka på allt som finns magasinerat samtidigt som utställningarna nuförtiden mest består av bild, ljud och film. Som analoga webbplatser.

Soloröst som varken sjunger eller talar

Roar mig med att läsa lite om ljudkonstens historia. Kommer in på Dadaismen och multikonstnären Kurt Schwitters. Mellan 1922 och 1932 komponerade han sitt verk Ursonate i fyra satser för soloröst som varken talar eller sjunger. Gjorde en sökning på Youtube och hittade en härlig tolkning av en taiwanesisk slagverkare, Yi-Ping Yang. Här framför hon första satsen.

Konst