Enkelt uttryckt

Lyssna på musik – i praktiken

[Spin-off-text till en bokrecension]

Vad är det egentligen man gör när man lyssnar på musik, och vad gör musiken med en? Medan jag studerade teorin blev jag själv ett exempel på praktiken. Jag skulle läsa Lars Lilliestams bok Lyssna på musik. Upplevelser, mening, hälsa (Bo Ejeby förlag, 2020) för att rapportera om den i tidskriften Nutida Musik (nr 284/2021). Lars Lilliestam, som numera är professor emeritus i musikvetenskap, har återkommande varit min lärare när jag studerat ämnet vid Göteborgs universitet. Första gången 1989, sista gången 2018. Jag har umgåtts med hans tankar om musik under en ganska lång tidsperiod, låt vara oregelbundet. I den här boken kände jag igen idéer och litteraturhänvisningar från hans kurser i musikpsykologi och musik och hälsa. 

Ett begrepp som Lilliestam introducerat på svenska, att "musika”, varsegör något högst väsentligt, nämligen att musik är något som vi gör, något som vi aktivt praktiserar, även om vi anser att vi ”bara” lyssnar på musik. Det finns många studier som visar hur vi använder musik på olika sätt, till exempel för att skapa en viss atmosfär eller som ett sätt att framkalla eller bekräfta/förstärka en känsla. Musik används för att få upp energin och hastigheten vid träning eller arbete, eller tvärtom för att hitta ett lugn och ett fokus vid aktiviteter som yoga eller meditation. Ibland används musik för att blockera ett känslotillstånd eller för att skyla över andra mer störande ljud, till exempel när man läser eller studerar. Då är det viktigt att musiken i sig inte pockar på för mycket uppmärksamhet. Att använda och lyssna på musik kan vara en oerhört specialiserad sysselsättning.

Att musika innefattar fler sysselsättningar än sådana som har anknytning till lyssning. Att samla på skivor, läsa om musik, prata om musik, att ha en låt på hjärnan, gå på konserter, allt som kretsar kring det. Sedan finns ju allt musicerande som många ägnar sig åt utan att tänka på det. Att sjunga i duschen, vyssja sitt barn, gratulera med ja må hon leva. Min egen barndoms ljudmiljö präglades av min mamma som alltid associerade ord till sånger. Det räckte att någon sa ”sånt är livet” eller något enstaka ord som gav henne en blixtsnabb association så började hon sjunga. Jag tror inte hon märkte det själv, det gick på automatik. Det har dessutom gått i arv. 

Jag blev väldigt medveten om mitt eget sätt att ”musika” medan jag läste Lilliestams bok. Den är en sammanfattning av ett forskningsprojekt, där tio personer intervjuats om hur de lyssnar på musik. Varje person hade själv valt ut tre låtar eller musikstycken som samtalet kretsade kring. Samtidigt som jag läste intervjuerna lyssnade jag på musikexemplen som diskuterades, för att bättre få en uppfattning om vad intervjupersonerna pratade om. En av dem, Bertha, berättade om sin relation till Björn Afzelius låt Ikaros. Hennes berättelse var mycket känsloladdad:

Den här texten har betytt jättemycket för mig när jag var yngre. Den är jättepersonlig för mig, för den beskrev min egen uppväxt. Och den fick mig att bli normal. (s. 140)

Jag lyssnade en del på Björn Afzelius under en kort period i tonåren, jag gick till och med på en konsert i sällskap med min mamma, som också gillade honom. Men det var över trettio år sedan och jag minns inte längre låtarna. Nu letade jag fram en version av den omnämnda låten Ikaros på Youtube, där Björn Afzelius sjunger sången live i tv-programmet Nöjesmaskinen, en inspelning från 1984 (se länk längst ner). Och jag blev fullständigt ”knockad” av den sakliga texten, i kombination med Björn Afzelius helt osentimentala framförande:

När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
Är dom minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart dom vuxna där och pekar
Ut den riktning dom tycker man skall ta
Alla drömmar dom själva har förvägrats
Vill dom förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säj' till nå'n annan hur lyckan ser ut
Vem kan säj' vad nå'n annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter få leva där dom trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt dom få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Får du visa din avbild respekt

Det hela mynnade ut i ett så kallat ”repeatlyssnande”, för att använda ett Lilliestam-begrepp. Så gör jag alltid när jag fastnar för något i musik, det blir en slags besatthet. Det är som om jag måste nöta in låten i mitt eget väsen. In i min kropp ska den, som för att integrera den i en känslobank. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det påminner om att öva in något. Öva in en musikalisk känsloupplevelse. 

Jag lyssnade på ”Ikaros” säkert femton gånger den kvällen, om inte mer. Jag sökte upp originalinspelningen, men upplevde att det fanns mer nerv i den liveinspelning som jag hittat först. Jag märkte att jag berördes av något som hände med Afzelius röst i de sista tre orden i textraden ”Ingen älskar ett barn som är starkt”. Jag tror att kombinationen av låtens i sig smärtsamma ämne, Afzelius osentimentala framförande och Berthas upplevelse av att låten beskrev hennes egen barndom, allt detta tillsammans påverkade mig starkt.

Personligen har jag svårt att hantera den smärta jag kan känna när jag hör talas om barn som far illa. För att bli begriplig måste jag här få lov att förklara mitt eget tillstånd lite närmare. Jag har utvecklat en överkänslighet, som innebär att emotioner kan uttrycka sig som fysisk smärta i min kropp. Detta har jag gått på smärtrehabilitering för att lära mig förstå. Det kan vara en långvarig kronisk smärta i kombination med stress som gett upphov till denna egenhet. Därtill har jag en kraftig inlevelseförmåga som är ganska besvärande – eftersom den kan framkalla fysisk smärta av nämnda skäl. Baserat på denna vetskap borde förstås det logiska vara att undvika att utsätta mig för sådant, om det nu gör så ont. Och ja, i viss mån gör jag det. Samtidigt dras jag till det också. Jag önskar att jag kunde rädda alla barn från ondska, men det kan jag inte. Det minsta jag kan göra är att lyssna på deras berättelser, och uppleva en del av smärtan. Som om det skulle göra dem mindre ensamma.

För att återvända till Björn Afzelius låt Ikaros. Den är egentligen inte märkvärdig rent musikaliskt. Den påminner i sin stil om en dansbandslåt, förutom att den saknar refräng. Uppbyggnaden är två verser, ett stick, sedan en avslutande vers. AABA. Musiken går i foxtrotvänligt tempo, tonen på sången är allvarlig men uttrycker inte känslor något särskilt. Texten är saklig i sin beskrivning av det utlämnade barnet som misshandlas av sina vuxna. Som Bertha beskriver låten: ”Inget konstlat. Det är väldigt enkelt. Det känns inte tillgjort eller nåt sånt där. Bara rakt upp och ner liksom.” 

Vid sidan av mitt nästan maniska lyssnande på låten genomförde jag en kedja av anknytande aktiviteter. Jag skickade Youtube-länken till min mamma och skrev, har du hört den här? Vilken gripande låt. (Jag vet ju hur lättrörd hon är.) En konversation via mobilen utvecklades, hon svarade med en länk till Tusen bitar, har du hört den här låten då? Jag har hela skivan, skrev hon, du ska få höra den när du kommer hit. Så ledsamt att han dog så ung, minns du konserten vi var på, vilket år var det egentligen? Jag minns att jag fotograferade, svarade jag, det måste finnas bevis i något fotoalbum. Jag letade igenom sju-åtta fotoalbum tills jag hittade bilden. Det var i mars 1987. Han var en bra artist, konstaterade min mamma och jag höll med. 

Sedan fortsatte jag på egen hand med att skapa en ny spellista (jag använder inte Spotify eftersom jag inte vill prenumerera på en streamingtjänst när mitt lyssnande är så selektivt – jag köper det jag behöver i iTunes) där jag passade in Ikaros tillsammans med två andra svenska sånger som berört mig på liknande sätt det senaste året. Jag tyckte emellertid att listan blev lite kort, så jag provade att lägga till ytterligare två låtar som stilmässigt passade in, låtar ”från förr”. Men det skar sig. Rätt känsla infann sig inte längre på samma sätt i relation till dessa äldre låtar. Det verkar vara så att min emotionella upplevelse av låtarna inte enbart är kopplad till själva musiken utan även till min egen fas i livet. Jag befinner mig inte i samma livssituation nu som jag gjorde då. Följaktligen fick jag radera de två äldre låtarna från spellistan.

Mitt dedikerade engagemang kring Björn Afzelius låt Ikaros pågick under en dryg vecka, sedan ebbade hanteringen ut. Vid det laget hade jag lärt mig hela texten utantill, låten hade införlivats i min kropps egen musikbank, jag kunde nu lyssna på den ”i huvudet” (och hjärta). Jag hade också hunnit titta på lite olika videoklipp om och med Björn Afzelius, till och med en intervju med en av hans döttrar, skaffat mig en bredare kunskap om artistens liv och verk, och jag hade även tagit reda på var han är begravd. Eftersom jag bor i Göteborg precis som han gjorde, så är det troligt att jag kommer att besöka hans viloplats vid tillfälle. Samtidigt som jag tystlyssnar på Ikaros, ur minnet.

Bok: 
Lars Lilliestam, Lyssna på musik. Upplevelser, mening, hälsa (Bo Ejeby förlag, 2020)

Recension i Nutida Musik nr 284/2021, sid 66-67

Låt:
Björn Afzelius ”Ikaros” från albumet Exil (1984)

Nämnt Youtube-klipp: 

Sistrum, ett vackert instrument som användes i gamla Egypten för flera tusen år sedan. Men nästan vackrare än instrumentet är ju namnet: Sistrum, i plural sistra. Namnet är dock yngre än instrumentet. I antika Egypten kallades instrumentet för sekhem (enklare design, som på bilden) eller sesheshet. Inte så fula ord de heller, särskilt inte det sistnämnda. 

Dessa sistra som syns på bilden finns på Musikmuseet i Köpenhamn.

Jag lyssnar mycket på John Cages långsamma minimalistiska verk just nu. Detta är ett oerhört vackert litet stycke för kör, här framfört av Ars Nova. Ear for EAR (Antiphonies) komponerades 1983 till tioårsjubileet av en musiktidskrift som hette EAR. 

Förutom Cages minimalism så har jag utvalda verk av Arvo Pärt på min spellista. Jag har även börjat läsa en del om andra minimalister inom musiken, och förvånar mig inte om jag snart lyssnar på dem också. 

De är mig inte främmande – Riley, Reich, Adams, Nyman, Glass – men jag har aldrig tidigare intresserat mig lika mycket som jag gör nu. Eller, jo, det har jag. Intresserat mig. Men aldrig på riktigt njutit av att lyssna på minimalistisk musik som jag gör nu. Det känns som en insikt. Det är det fina med att allt har sin tid.

I min ungdom var jag oerhört intresserad av musik som politiskt medium. Idag är det tvärtom. Jag hittar mina andningshål i konsten, i synnerhet poesin och musiken. Flyktbeteende kanske. Jag ser det som en nödvändig strategi för en känslig själ att stå ut i en grym värld.

Japansk haiku-diktning är särskilt tilltalande. Stram till formen men vidöppen för upplevelsen i stunden. Den låter oss stanna upp och känna in nuet, samtidigt som den reflekterar över livets gång och dess skoningslösa förgänglighet. Vemodigt och vackert. Poeten märks inte. Inom haikun står inga egon i vägen för den estetiska upplevelsen.

Lika befriande som att läsa haiku är det att lyssna på musik av den amerikanske tonsättaren John Cage (1912–92). Han kan mycket väl vara den ljudkonstnär som gjort mest för att utveckla västvärldens musikestetik i modern tid, och det långt utanför konstmusikens begränsade rum. Mest känd är han nog för det ljudlösa stycket 4’33” (1952) och för att ha etablerat det preparerade pianot som slagverksinstrument (slutet av 1930-talet), samt för att ha utvecklat sätt att komponera musik genom slumpmetodik.

För mig är han tonsättaren som skapat något av den vackraste musik som finns. Jag återkommer ofta till de vilsamma pianostyckena Dream och In a Landscape (den sistnämnda är även avsedd för harpa). Båda verken skrevs 1948, några år innan Cage fullt ut började komponera enligt sina slumpprinciper. Redan här är dock frånvaron av förutsägbar form ganska påtaglig. Lyssnandet gör sig bäst helt i nuet, precis som haiku, med fokus på den ljudande tonen. Inte den förra, inte nästa, utan den som är nu. Mycket behagligt och meditativt.

Både Dream och In a Landscape är skrivna för att ackompanjera dans. När Cage komponerade för dans gjorde han det alltid i efterhand, när koreografin var klar. Båda styckena går i ett långsamt tempo, där varje ton får den tid den behöver. Tonerna spelas nästan uteslutande en och en, knappt några ackord förekommer. Vissa toner får utrymme att klinga ut helt innan nästa tar vid. Det känns som om tiden inte finns. Den är i varje fall inte viktig. Melodislingor upprepas med små variationer – här ges en föraning om minimalismen. Musikstilen påminner en hel del om Eric Saties kontemplativa pianomusik (från 1890-talet), fast friare.

Det är den här friheten som är så skön. Att lyssna på Cages musik är som att gå ut i naturen, eller staden för all del, och bara låta sig översköljas av ljuden i omgivningen. Själv älskade han trafikljud. Detta är det Cageska förhållningssättet: att vara öppen och nyfiken, att se och lyssna utan förutfattad mening.

Själv visade han på en imponerande ambition vad gäller öppenhet och tolerans. Om han inte gillade musik som han hörde ställde han sig frågan: ”varför gillar jag inte detta?” och då kom han alltid fram till att det inte fanns någon orsak. Då var det upp till honom att förändras, inte musiken.

Ett av John Cages viktigaste bidrag till konstmusiken var att flytta fokus från musikskapandet till musiklyssnandet. Tonsättaren blev på så sätt mindre intressant, i stället hamnade musiken i förgrunden. Påminner om relationen mellan poet och dikt inom haiku.

Den amerikanska tonsättaren Pauline Oliveros (1932–2016) vidareutvecklade Cages idéer kring lyssnande med sina metoder för vad hon kallade ”deep listening”, att lyssna med fullständig närvaro. Oliveros ansåg att koncentrerat lyssnande öppnade våra medvetanden vilket skulle vara gynnsamt för andra förmågor, kreativiteten till exempel. 

För mig har John Cages konst varit avgörande för mitt sätt att lyssna. Utan hans idéer, hans formuleringar kring musik och lyssnande, hade jag troligtvis aldrig blivit intresserad av ljudkonst och experimentell musik. Hans konst har öppnat mina öron och gett mig tillgång till en större upplevelse av livet. 

För Cage var musik bara ljud, utan syfte och mening, och i hans öron var det fullt tillräckligt. Han citerade gärna den tyske filosofen Immanuel Kant som sagt att det finns två saker som inte behöver betyda någonting, som inte behöver ha någon mening, för att kunna skänka oss människor djupt välbefinnande. Det är skratt, och det är musik. John Cage hörde musik i alla ljud, i synnerhet i de ljud som hörs när det är tyst.

Själv äger jag kanske inte riktigt Cages förmåga att höra musik i allt, åtminstone inte utan viss ansträngning ibland. Men om jag behöver en lugn stund och längtar efter att skärma av omvärlden, och inte har tillgång till musik just då, så kan jag faktiskt nöja mig med att lyssna på ljuden i rummet. Och finna ro och njutning i det.

Nyligen utkom Karl Aage Rasmussens porträttbok Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage i svensk översättning på Bo Ejeby Förlag. Den ger en fin och begriplig introduktion till 1900-talets intressantaste ljudkonstnär.

Boktips

Karl Aage Rasmussen, Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage (2017)

John Cage, Silence. Lectures and Writings (1968)

Pauline Oliveros, Deep Listening. A Composer’s Sound Practice (2005)

Lyssna

Happy birthday John! Floraleda Sacchi plays John Cage (2012)

(Ett kul blandalbum med låtar för harpa, som varvas med citat från John Cages egen röst)

Film

How to Get Out of the Cage. A Year with John Cage (2012)

Det är en stor lycka att upptäcka en person som Bernie Krause – amerikansk dokumenterare av ljudlandskap sedan mer än 40 år. Här berättar han lite om vad man får veta genom att lyssna på naturen. 

Enligt Krause består ljudlandskapet av tre delar: geofoni (ljud som alstras av marken), biofoni (ljud med ursprung hos växter och djur) och antrofoni (människoskapade ljud).

Jag gillar att lyssna på världen, och efter den här föreläsningen lovar jag att lyssna ännu mer uppmärksamt. Inte minst på Bernie Krauses arbeten, i den mån de finns tillgängliga.

Magnus Haglunds nya bok Lyssnare är fantastisk. Jag har inte velat släppa den på hela helgen, har fått tjuvläsa några sidor då och då medan treåringen befunnit sig i andra änden av lägenheten.

Jag funderar ofta på vad det är jag gillar med ljud. Jag attraheras av konsten att lyssna, höra nytt, uppmärksamma ljuden som jag inte tänker på när jag inte lyssnar. Jag gillar dessvärre idén mer än vad jag lyckas ägna mig åt att praktisera detta i min vardag. Det är väl därför jag aldrig slutar återvända till R. Murray Schafers fantastiska lilla handbok "Ljudbildning. 100 övningar i konsten att lyssna eller skapa ljud". I bokhyllan står den bland mina poesi-, konst- och fotofavoriter, dem jag alltid går och småbläddrar i för att få inspiration eller bara vill bli glad.

Experimentell musik. Elektronisk, elektroakustisk, akustisk. Generera ljud och skapa nya rum genom klanger och ljudkombinationer. Ljudande förändringsprocesser. Klanger som rör på sig, vrider på sig, förflyttar sig – och mig. Jag hör dem med hela kroppen. Det är som om min kropp upplöses, ljudvågorna vibrerar i inte bara mitt kött och mitt blod utan i hela mitt väsen. 

(Var nu gränserna går).

Ljud utan puls. Helst. 

(Var och en har sin egen puls, den räcker).

Detta med konkreta ljud frikopplade från sin källa. Eller syntetiska ljud som inte har någon konkret källa. Sådana ljudupplevelser gör något med en. De är kittlande, lockande, utmanande och befriande på samma gång. Jag blir upprymd och alltid lite lyckligare. Lite friare.

Det var det här som gjorde mig nyfiken på CTM i Berlin. "Festival for Adventurous Music and Art". Hur låter inte det?! Fick några fantastiska kickar där i februari i år. Har aldrig sett så välbesökta konserter av det mer udda slaget. Hoppas komma dit igen, den festivalen gav mig energi som jag haft med mig hela året. 

I Göteborg finns Geiger. En verksamhet för de inbitna, kan man säga. Underbart nördiga och små märkliga konserter som nästan ger mig vingar. 

Jag brukar försöka hinna kolla in konstutställningar med ljudkonstinriktning, men det är sällan jag blir imponerad. Det är svårt för konstnärer att inkludera någon aspekt på ljud eller referens till musik som överraskar en trots allt ganska kunnig halvgammal musikvetare. Ofta har jag känt mig otillfredsställd när jag lämnat en sådan utställning. Både frustrerad och lite irriterad. Jag har kommit hem och önskat någon slags vägledning i ljudkonstvärlden, från Cage och beyond. Vart ska jag söka mig för att hitta det som är bra? Googlat lite, letat på wiki, hittat en del intressanta sajter, men aldrig riktigt hittat något som hänger ihop. Kanske har jag varit för lat för att bygga pusslet själv. Först hade jag behövt samla ihop alla bitarna. Orka. I stället famla.

Jag vet inte hur jag hittade den, men när jag beställde böcker från en nätbokhandel senast kom Magnus Haglunds Lyssnare med i paketet. I helgen har den fått mig att flyga.

Oerhört faktatät och med skyskrapehög namedropping-nivå. Men allt fyller sin funktion. Det är omöjligt för en bara-lite-nyfiken-människa som jag att känna till alla personer som nämns och hänga med i alla kors-och-tvärs-referenser som Haglund gör – men de är viktiga. Magnus Haglund delar frikostigt ut nycklar. Jag kan ta dem jag vill ha, som intresserar mig, och låsa upp. Massor av dörrar.

I den här boken placeras nämligen ljudkonsten i sitt sammanhang, inemellan musik, konst och litteratur. Där, bland alla dem från olika konstriktningar som längtade efter något annat, som vågade fantisera och ta ut svängarna, som vågade experimentera med nya tekniska möjligheter, där hände den. 

Det är inte lätt att förklara idéflödena som leder till en utvecklingsprocess, men jag uppfattar att Magnus Haglund gett sig den på att lyckas. Och han gör det. 

Själv tänker jag på alla dörrar jag kommer att kunna låsa upp framöver. Och jag ska gå psyko-geografiska promenader.