Visar inlägg i kategorin Musik

Tillbaka till bloggens startsida

Sistrum

Sistrum, ett vackert instrument som användes i gamla Egypten för flera tusen år sedan. Men nästan vackrare än instrumentet är ju namnet: Sistrum, i plural sistra. Namnet är dock yngre än instrumentet. I antika Egypten kallades instrumentet för sekhem (enklare design, som på bilden) eller sesheshet. Inte så fula ord de heller, särskilt inte det sistnämnda. 

Dessa sistra som syns på bilden finns på Musikmuseet i Köpenhamn.

Taggat med: 

, ,

Rapport från Nuet

Ibland undrar jag om jag är riktigt klok – jag är så ”driven” (hatar egentligen det ordet) och kan inte motstå att ge mig in i nya personliga projekt hela tiden. Tack vare denna benägenhet har jag nu en intressant vår framför mig.

Jag hoppas kunna slutföra kursen Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Det är den sista kursen på grundnivå, sedan blir det magisternivå. Mycket spännande! Har även hoppat på en liten 7,5-poängare i musikvetenskap, vilket kommer att ge mig möjlighet att avsluta min magisterutbildning där till hösten, om jag skriver uppsatsen. Det har jag för avsikt att göra. Jag har uppsatsämnet någorlunda klart för mig redan. 

Samtidigt ser jag fram emot att debutera som poet inför världen, genom att publiceras i inte bara en utan två fina poesitidskrifter under våren. Ska även försöka leverera en artikel till en musiktidskrift som jag är mycket glad över att ha fått förtroende från. 

Jag njuter av att ha möjlighet att fördjupa mig i mina ”passioner”. Som om inte detta räckte har jag en fin familj som både tar mycket tid men som också respekterar mitt behov av egen tid. (Det betyder dock inte att det är enkelt att få ihop allting).

Även om jag har väldigt mycket roligt just nu så är inte precis alla förutsättningar på topp. Jag är sjuk sedan några år och väntar nu på operation för att avlägsna min dysfunktionella sköldkörtel. Den där sjukdomen, som kallas Graves sjukdom, har även orsakat ögonproblem och dubbelseende, men det är inget jag inte klarar av att leva med om det inte blir allför dåligt. Det finns prismor. Det finns värre sjukdomar.

Jag har genom olika slags terapi, både mental och fysisk, kunnat uppnå en slags förståelse för min egen smärtsamma kropp, vilket har resulterat i mindre smärta. Det är helt fantastiskt. En avgörande del av processen verkar vara att bejaka min lust att vidareutveckla mig inom mina intresseområden: poesi och musik. Samt att bejaka mitt inre motstånd mot att göra sådant som jag inte gillar... Det är kanske viktigast av allt.

Taggat med: 

, , ,

Minimalismens tid är kommen

Jag lyssnar mycket på John Cages långsamma minimalistiska verk just nu. Detta är ett oerhört vackert litet stycke för kör, här framfört av Ars Nova. Ear for EAR (Antiphonies) komponerades 1983 till tioårsjubileet av en musiktidskrift som hette EAR. 

Förutom Cages minimalism så har jag utvalda verk av Arvo Pärt på min spellista. Jag har även börjat läsa en del om andra minimalister inom musiken, och förvånar mig inte om jag snart lyssnar på dem också. 

De är mig inte främmande – Riley, Reich, Adams, Nyman, Glass – men jag har aldrig tidigare intresserat mig lika mycket som jag gör nu. Eller, jo, det har jag. Intresserat mig. Men aldrig på riktigt njutit av att lyssna på minimalistisk musik som jag gör nu. Det känns som en insikt. Det är det fina med att allt har sin tid.

Musik som är haiku: tankar om John Cage

John Cage


I min ungdom var jag oerhört intresserad av musik som politiskt medium. Idag är det tvärtom. Jag hittar mina andningshål i konsten, i synnerhet poesin och musiken. Flyktbeteende kanske. Jag ser det som en nödvändig strategi för en känslig själ att stå ut i en grym värld.


Japansk haiku-diktning är särskilt tilltalande. Stram till formen men vidöppen för upplevelsen i stunden. Den låter oss stanna upp och känna in nuet, samtidigt som den reflekterar över livets gång och dess skoningslösa förgänglighet. Vemodigt och vackert. Poeten märks inte. Inom haikun står inga egon i vägen för den estetiska upplevelsen.


Lika befriande som att läsa haiku är det att lyssna på musik av den amerikanske tonsättaren John Cage (1912–92). Han kan mycket väl vara den ljudkonstnär som gjort mest för att utveckla västvärldens musikestetik i modern tid, och det långt utanför konstmusikens begränsade rum. Mest känd är han nog för det ljudlösa stycket 4’33” (1952) och för att ha etablerat det preparerade pianot som slagverksinstrument (slutet av 1930-talet), samt för att ha utvecklat sätt att komponera musik genom slumpmetodik.


För mig är han tonsättaren som skapat något av den vackraste musik som finns. Jag återkommer ofta till de vilsamma pianostyckena Dream och In a Landscape (den sistnämnda är även avsedd för harpa). Båda verken skrevs 1948, några år innan Cage fullt ut började komponera enligt sina slumpprinciper. Redan här är dock frånvaron av förutsägbar form ganska påtaglig. Lyssnandet gör sig bäst helt i nuet, precis som haiku, med fokus på den ljudande tonen. Inte den förra, inte nästa, utan den som är nu. Mycket behagligt och meditativt.


Både Dream och In a Landscape är skrivna för att ackompanjera dans. När Cage komponerade för dans gjorde han det alltid i efterhand, när koreografin var klar. Båda styckena går i ett långsamt tempo, där varje ton får den tid den behöver. Tonerna spelas nästan uteslutande en och en, knappt några ackord förekommer. Vissa toner får utrymme att klinga ut helt innan nästa tar vid. Det känns som om tiden inte finns. Den är i varje fall inte viktig. Melodislingor upprepas med små variationer – här ges en föraning om minimalismen. Musikstilen påminner en hel del om Eric Saties kontemplativa pianomusik (från 1890-talet), fast friare.


Det är den här friheten som är så skön. Att lyssna på Cages musik är som att gå ut i naturen, eller staden för all del, och bara låta sig översköljas av ljuden i omgivningen. Själv älskade han trafikljud. Detta är det Cageska förhållningssättet: att vara öppen och nyfiken, att se och lyssna utan förutfattad mening.


Själv visade han på en imponerande ambition vad gäller öppenhet och tolerans. Om han inte gillade musik som han hörde ställde han sig frågan: ”varför gillar jag inte detta?” och då kom han alltid fram till att det inte fanns någon orsak. Då var det upp till honom att förändras, inte musiken.


Ett av John Cages viktigaste bidrag till konstmusiken var att flytta fokus från musikskapandet till musiklyssnandet. Tonsättaren blev på så sätt mindre intressant, i stället hamnade musiken i förgrunden. Påminner om relationen mellan poet och dikt inom haiku.


Den amerikanska tonsättaren Pauline Oliveros (1932–2016) vidareutvecklade Cages idéer kring lyssnande med sina metoder för vad hon kallade ”deep listening”, att lyssna med fullständig närvaro. Oliveros ansåg att koncentrerat lyssnande öppnade våra medvetanden vilket skulle vara gynnsamt för andra förmågor, kreativiteten till exempel. 


För mig har John Cages konst varit avgörande för mitt sätt att lyssna. Utan hans idéer, hans formuleringar kring musik och lyssnande, hade jag troligtvis aldrig blivit intresserad av ljudkonst och experimentell musik. Hans konst har öppnat mina öron och gett mig tillgång till en större upplevelse av livet. 


För Cage var musik bara ljud, utan syfte och mening, och i hans öron var det fullt tillräckligt. Han citerade gärna den tyske filosofen Immanuel Kant som sagt att det finns två saker som inte behöver betyda någonting, som inte behöver ha någon mening, för att kunna skänka oss människor djupt välbefinnande. Det är skratt, och det är musik. John Cage hörde musik i alla ljud, i synnerhet i de ljud som hörs när det är tyst.


Själv äger jag kanske inte riktigt Cages förmåga att höra musik i allt, åtminstone inte utan viss ansträngning ibland. Men om jag behöver en lugn stund och längtar efter att skärma av omvärlden, och inte har tillgång till musik just då, så kan jag faktiskt nöja mig med att lyssna på ljuden i rummet. Och finna ro och njutning i det.


Nyligen utkom Karl Aage Rasmussens porträttbok Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage i svensk översättning på Bo Ejeby Förlag. Den ger en fin och begriplig introduktion till 1900-talets intressantaste ljudkonstnär.



Boktips

Karl Aage Rasmussen, Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage (2017)

John Cage, Silence. Lectures and Writings (1968)

Pauline Oliveros, Deep Listening. A Composer’s Sound Practice (2005)


Lyssna

Happy birthday John! Floraleda Sacchi plays John Cage (2012)

(Ett kul blandalbum med låtar för harpa, som varvas med citat från John Cages egen röst)


Film

How to Get Out of the Cage. A Year with John Cage (2012)



Vissa covers är mer

Musiken är så speciell, till skillnad från de flesta andra konstformer, på det sättet att den tillhör den som framför den. Uttolkaren. En sång kan byta skepnad av att någon annan sjunger den på sitt sätt. Vissa sånger blir med ens begripliga för en – jag menar på riktigt, i hjärtat – när man får höra en ny tolkning.

Jag vet att jag säger självklarheter, ja herregud jag skäms nästan, men jag måste få säga det ändå. Inom den klassiska musiken är det naturligtvis så här det alltid funkar, men inom popmusiken anses det ju ofta lite finare att spela egenkomponerad musik, att så att säga skapa "originalmusik". 

Det är ju egentligen lite orättvist. Vissa covers är så bra att de lyfter låtarna till nya dimensioner, och anledningen till att jag nu sitter och skriver det här är att jag idag var jag med om precis detta. Jag hörde Tracy Chapman sjunga Stand By Me. Innebörden av den blev plötsligt väldigt stark, hon gjorde den tydlig. Tack, Tracy!

Jag minns en riktigt omtumlande upplevelse för ett par decennier sedan, när jag för första gången blev helt trollbunden av Over the Rainbow. Eva Cassidys version. Fortfarande lika magisk. Tack, Eva.

Just one poem

If I could write just one poem that takes you on an emotional ride the way this song does.



Street Spirit (Fade Out)


Rows of houses, all bearing down on me

I can feel their blue hands touching me

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

And fade out again and fade out


This machine will, will not communicate

These thoughts and the strain I am under

Be a world child, form a circle

Before we all go under

And fade out again and fade out again


Cracked eggs, dead birds

Scream as they fight for life

I can feel death, can see its beady eyes

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

Fade out again

Fade out again


Immerse yourself in love

Immerse yourself in love

Musikinstrument en hyllning till musiken



Ingenting uttrycker människans kärlek till musiken så väl som musikinstrumenten. Omsorgen som lagts i formerna, detaljerna och utsmyckningarna säger mig att det finns något gott i människan och något vackert med livet. Det inger hopp att beskåda dessa konstverk. Oavsett varifrån instrumenten kommer eller när de byggdes så är kärleken gemensam. Musikinstrumentens skönhet är en hyllning, en tacksägelse, till musiken. 

En instrumentutställning i tiden

I helgen var jag i Barcelona och där hittade jag ett alldeles utsökt musikmuseum, Museu de la Musica, inhyst i stadens konserthus, L'Auditori de Barcelona
Här visas ungefär 500 instrument i en utställning som berättar om musik som ett universellt uttryck. Enkla texter beskriver musikens utgångspunkter och förutsättningar. Så här börjar det:

Prelude: musical sound
We recognise musical sound by its ordered structure. Music is a form of universal communication that is found in all cultures. It is a language of sounds, independent of speech, that evokes its own concepts and images. Music unfolds successively in time and space, and it is built of elements that help us understand it and enjoy it.

Sedan följer snygga montrar med smakfullt exponerade instrument från hela världen, sorterade utifrån vilket sätt ljud genereras, eller vilken typ av ljud de alstrar. Vissa instrument kan bara spela en ton i taget, till exempel. 
Korta och klarsynta texter som den ovan fördjupar insikten kring rytm, olika karaktärer av ljud, och vad musik som språk egentligen uttrycker. Illustrerande musik och filmer spelas upp i diskret och alldeles lagom ljudnivå, som startas med hjälp av detektorer som känner av var i rummet jag befinner mig. Idén är inte unik, men ovanligt skickligt praktiserat. Inga ljud är påträngande eller störande, ändå slipper besökaren ohygiensiska hörlurar att sätta på sig vid olika montrar.


Ända sedan jag var i 20-årsåldern har jag roat mig med att leta upp musikmuseer på nya platser. Jag har besökt instrumentsamlingar och musikmuseer i Stockholm, London, Edinburgh, Budapest, Paris och Köpenhamn. I jämförelse med dessa ligger Barcelonas museum i topp. Det är långt ifrån det största museet, men det mest smakfullt "kurerade". Jag imponerades till och med av en utställning om katalansk rockmusik, och det utan att förstå något av utställningstexterna. Utställningen var mycket estetiskt utformad, med enkla medel.

Utsikt från Barcelonas musikmuseum


Svenska Musikmuseet blir Scenkonstmuseum

Nu till den stora sorgen. Musikverket, tidigare Statens Musiksamlingar, har beslutat att lägga ner Sveriges Musikmuseum. Visst var kanske den stora permanenta utställningen (Tutti tror jag den hette) lite mossigt designad, men den visade hundratals, kanske något tusental, fantastiska musikinstrument från hela världen. För mig var Musikmuseet ett himmelrike. Jag älskade att gå dit, varje gång jag kom till Stockholm såg jag till att få en stund till instrumentutställningen. Som flöjtist var jag extra förtjust i den vackra tvärflöjten av kristall som tillhört sångerskan Christina Nilsson. Jag undrade hur den skulle kännas att spela på, och föreställde mig imman som skulle bildas i flöjtkroppen. Jag var alltid lite lyckligare när jag lämnade museet.
En gång när jag kom dit för några år sedan var instrumentutställningen borta. Jag minns att jag betalade entré ändå bara för att se vad som hänt, och gick sedan därifrån asförbannad, efter att ha uttryckt min besvikelse och ilska i en besöksenkät där mina fritextsvar blev långa. Museet skulle, precis enligt trenden på alla andra museer i landet, bli mer "interaktivt" och med det hade det blivit outhärdligt att vistas i samtidigt som andra. I en utställning exponerades olika ljud ovanpå varandra minns jag, och i en annan avdelning där besökaren skulle få prova på olika instrument gick det inte att vistas om man var rädd om hörseln.
Men det var en mellanperiod. Just nu är museet helt stängt och under omvandling. Det nya Scenkonstmuseet öppnar 2017. Mina förväntningar är av erfarenhet superlåga, men jag lovar att ge det en chans. Jag har dock sett många museer ombildas och när de öppnar igen består utställingarna mest av bild, text och film. Kanske några barnvänliga miljöer som påminner om Junibacken. Autenticiteten är borta. Urtrist, jag tycker verklligen det är spännande att få se gamla prylar. Det sätter igång fantasin. Tänk att någon faktiskt har ätit mat från den där 700-åriga tallriken. Vem var det? Vad var det för mat? Vad hade den personen för liv, för familj, för tankar och drömmar? Sådant är svindlande.

Färre föremål, fler filmer

Jag lyckades tjata in mig som sommarjobbare på Historiska museet i Göteborg 1991, därefter hoppade jag runt som timanställd vakt eller receptionist på nästan alla Göteborgs museer under studietiden på 1990-talet. Jag har sett utvecklingen från det gemensamma Historiska/Arkeologiska/Etnografiska museet till Stadsmuseet och Världskulturmuseet. Det är möjligt att något har blivit bättre. Marknadsföringen kanske. Men mycket har blivit sämre. Den historiska aspekten, till exempel. De gamla föremålen har nästan försvunnit från utställningarna. Jag tycker det är allvarligt. 
Tillbaka till musikinstrumenten. Göteborgs Historiska museum hade en liten men bedårande instrumentavdelning i sin permanenta utställning på 1990-talet, som försvann när museet omvandlades till Stadsmuseet. Det är sorgligt att tänka på allt som finns magasinerat samtidigt som utställningarna nuförtiden mest består av bild, ljud och film. Som analoga webbplatser.

Äldre inlägg

Konst