Visar inlägg i kategorin Musik

Tillbaka till bloggens startsida

Musikinstrument en hyllning till musiken



Ingenting uttrycker människans kärlek till musiken så väl som musikinstrumenten. Omsorgen som lagts i formerna, detaljerna och utsmyckningarna säger mig att det finns något gott i människan och något vackert med livet. Det inger hopp att beskåda dessa konstverk. Oavsett varifrån instrumenten kommer eller när de byggdes så är kärleken gemensam. Musikinstrumentens skönhet är en hyllning, en tacksägelse, till musiken. 

En instrumentutställning i tiden

I helgen var jag i Barcelona och där hittade jag ett alldeles utsökt musikmuseum, Museu de la Musica, inhyst i stadens konserthus, L'Auditori de Barcelona
Här visas ungefär 500 instrument i en utställning som berättar om musik som ett universellt uttryck. Enkla texter beskriver musikens utgångspunkter och förutsättningar. Så här börjar det:

Prelude: musical sound
We recognise musical sound by its ordered structure. Music is a form of universal communication that is found in all cultures. It is a language of sounds, independent of speech, that evokes its own concepts and images. Music unfolds successively in time and space, and it is built of elements that help us understand it and enjoy it.

Sedan följer snygga montrar med smakfullt exponerade instrument från hela världen, sorterade utifrån vilket sätt ljud genereras, eller vilken typ av ljud de alstrar. Vissa instrument kan bara spela en ton i taget, till exempel. 
Korta och klarsynta texter som den ovan fördjupar insikten kring rytm, olika karaktärer av ljud, och vad musik som språk egentligen uttrycker. Illustrerande musik och filmer spelas upp i diskret och alldeles lagom ljudnivå, som startas med hjälp av detektorer som känner av var i rummet jag befinner mig. Idén är inte unik, men ovanligt skickligt praktiserat. Inga ljud är påträngande eller störande, ändå slipper besökaren ohygiensiska hörlurar att sätta på sig vid olika montrar.


Ända sedan jag var i 20-årsåldern har jag roat mig med att leta upp musikmuseer på nya platser. Jag har besökt instrumentsamlingar och musikmuseer i Stockholm, London, Edinburgh, Budapest, Paris och Köpenhamn. I jämförelse med dessa ligger Barcelonas museum i topp. Det är långt ifrån det största museet, men det mest smakfullt "kurerade". Jag imponerades till och med av en utställning om katalansk rockmusik, och det utan att förstå något av utställningstexterna. Utställningen var mycket estetiskt utformad, med enkla medel.

Utsikt från Barcelonas musikmuseum


Svenska Musikmuseet blir Scenkonstmuseum

Nu till den stora sorgen. Musikverket, tidigare Statens Musiksamlingar, har beslutat att lägga ner Sveriges Musikmuseum. Visst var kanske den stora permanenta utställningen (Tutti tror jag den hette) lite mossigt designad, men den visade hundratals, kanske något tusental, fantastiska musikinstrument från hela världen. För mig var Musikmuseet ett himmelrike. Jag älskade att gå dit, varje gång jag kom till Stockholm såg jag till att få en stund till instrumentutställningen. Som flöjtist var jag extra förtjust i den vackra tvärflöjten av kristall som tillhört sångerskan Christina Nilsson. Jag undrade hur den skulle kännas att spela på, och föreställde mig imman som skulle bildas i flöjtkroppen. Jag var alltid lite lyckligare när jag lämnade museet.
En gång när jag kom dit för några år sedan var instrumentutställningen borta. Jag minns att jag betalade entré ändå bara för att se vad som hänt, och gick sedan därifrån asförbannad, efter att ha uttryckt min besvikelse och ilska i en besöksenkät där mina fritextsvar blev långa. Museet skulle, precis enligt trenden på alla andra museer i landet, bli mer "interaktivt" och med det hade det blivit outhärdligt att vistas i samtidigt som andra. I en utställning exponerades olika ljud ovanpå varandra minns jag, och i en annan avdelning där besökaren skulle få prova på olika instrument gick det inte att vistas om man var rädd om hörseln.
Men det var en mellanperiod. Just nu är museet helt stängt och under omvandling. Det nya Scenkonstmuseet öppnar 2017. Mina förväntningar är av erfarenhet superlåga, men jag lovar att ge det en chans. Jag har dock sett många museer ombildas och när de öppnar igen består utställingarna mest av bild, text och film. Kanske några barnvänliga miljöer som påminner om Junibacken. Autenticiteten är borta. Urtrist, jag tycker verklligen det är spännande att få se gamla prylar. Det sätter igång fantasin. Tänk att någon faktiskt har ätit mat från den där 700-åriga tallriken. Vem var det? Vad var det för mat? Vad hade den personen för liv, för familj, för tankar och drömmar? Sådant är svindlande.

Färre föremål, fler filmer

Jag lyckades tjata in mig som sommarjobbare på Historiska museet i Göteborg 1991, därefter hoppade jag runt som timanställd vakt eller receptionist på nästan alla Göteborgs museer under studietiden på 1990-talet. Jag har sett utvecklingen från det gemensamma Historiska/Arkeologiska/Etnografiska museet till Stadsmuseet och Världskulturmuseet. Det är möjligt att något har blivit bättre. Marknadsföringen kanske. Men mycket har blivit sämre. Den historiska aspekten, till exempel. De gamla föremålen har nästan försvunnit från utställningarna. Jag tycker det är allvarligt. 
Tillbaka till musikinstrumenten. Göteborgs Historiska museum hade en liten men bedårande instrumentavdelning i sin permanenta utställning på 1990-talet, som försvann när museet omvandlades till Stadsmuseet. Det är sorgligt att tänka på allt som finns magasinerat samtidigt som utställningarna nuförtiden mest består av bild, ljud och film. Som analoga webbplatser.

Veckan då Jeff Buckley dog

Jag minns veckan då sökandet efter Jeff Buckley pågick. På den tiden var MTV fortfarande en musikkanal, och jag följde nyhetssändningarna varje dag. Alla visste ju att han var död men ingen ville ha bekräftelsen som man letade efter. 

Jeff Buckley

I ett skämtsamt ögonblick hade han hoppat ner i en flod med kläderna på samtidigt som han sjöng på Led Zeppelins Whole Lotta Love. Hans kompis på land vände sig bort några sekunder för att flytta på några saker och när han vände sig tillbaka var Buckley försvunnen. En bogserbåt hade just passerat och förmodligen orsakat virvlar i vattnet.

I morgon den 29 maj är det 19 år sedan den dagen. Varje gång jag lyssnar på vackra Pyramid Song av Radiohead tänker jag på Jeff Buckley, jag har alltid tänkt att den handlar om honom.

Pyramid Song

I jumped in the river and what did I see?
Black-eyed angels swam with me
A moon full of stars and astral cars
All the things I used to see
All my lovers were there with me
All my past and futures
And we all went to heaven in a little row boat
There was nothing to fear and nothing to doubt

I jumped into the river
Black-eyed angels swam with me
A moon full of stars and astral cars
And all the things I used to see
All my lovers were there with me
All my past and futures
And we all went to heaven in a little row boat
There was nothing to fear and nothing to doubt

There was nothing to fear and nothing to doubt 
There was nothing to fear and nothing to doubt

Soloröst som varken sjunger eller talar

Roar mig med att läsa lite om ljudkonstens historia. Kommer in på Dadaismen och multikonstnären Kurt Schwitters. Mellan 1922 och 1932 komponerade han sitt verk Ursonate i fyra satser för soloröst som varken talar eller sjunger. Gjorde en sökning på Youtube och hittade en härlig tolkning av en taiwanesisk slagverkare, Yi-Ping Yang. Här framför hon första satsen.

Nice dream

En osannolik möjlighet öppnar sig mitt framför mig. Troligtvis en hägring. Men tänk om det faktiskt är på riktigt, som i en film. Så jag tar ett steg ut ur min komfortzon och står där och darrar. Beredd att hoppa. 

Hägringen visar sig vara verklig – fast en likadan som jag. Någon är ute och trevar. Någon fick en spontan idé som först verkade kul. Som sedan kanske gav lite ångest.

Jag vill bara säga: Det går bra att ändra sig. Utan att behöva fly. Man får det. Stå stilla kvar och bara ändra sig. Det är helt i sin ordning.

Jag är glad att du försökte.

Taggat med: 

, , ,

Myxomatosis

Svårt att förklara känslan att vakna en lördagsmorgon med den här låten på hög volym i huvudet. Det har sedan förföljt mig hela dagen. Radiohead är visserligen nr 1 i min lilla musikvärld, men just den här låten hamnar inte i toppskiktet på min lista. Det hela är mystiskt men intressant.

Taggat med: 

, ,

Radiohead – The Sound Of A Brand New World

Alla vi som väntar på Radioheads nästa album vet att det är nära nu. Vi fick en sång i julklapp, Spectre – en drömsk upplevelse som får mig att tänka på Pyramid Song och Nude tillsammans i någon slags symfonisk kostym. (Länkar till de två sistnämnda låtarna längst ned i detta inlägg.)

Då hade vi ju dessutom redan fått smakprov på en annan låt när Thom Yorke spelade solo i Paris under miljökonferensen i december.

Alla vi som vet att Radioheads nästa album är nära förestående väntar även på turnén som borde komma ungefär samtidigt. Och för en vecka sedan kom några datum på festivalspelningar i sommar. Först i Barcelona, sedan i Schweiz och Lissabon. Så hur tänker man då? Hoppas att de kommer till Way Out West också? Föga troligt. När spelade de senast i Skandinavien? Verkar mest som de håller sig i England och på kontinenten. Ofta Frankrike har jag sett. Senaste livespelningarna gjordes 2012. Radiohead skyndar sig inte direkt. Så, som sagt, hur tänker man? Det tog mig någon dag att komma på att det faktiskt är fullt möjligt och tillåtet att kosta på sig en resa utanför landets gränser för en konsert. Det går direktflyg till Barcelona. Så vad tusan. Tänk om detta är de enda europeiska spelningarna som blir? Ska jag då behöva leva med att missa mina favoriter? 
Så jag slog till och köpte biljett till Primavera Sound Festival i Barcelona. Om inget oförutsett sätter käppar i hjulen så får jag äntligen se Radiohead "på riktigt" och bara älska och njuta den 3 juni i år. 20 år och 10 månader efter förra (och hittills enda) gången jag såg dem, då som förband till R.E.M. på Sjöhistoriska i Stockholm. Jag minns vad jag tänkte då. Å nej, är det dom. Det är han med ögat. Han ser så dryg ut. Vad länge de spelar. Jag är trött i fötterna.
Jag minns alldeles tydligt hur ett flygplan flög över konsertplatsen med en stor banderoll: "Radioheads senaste CD finns i din skivbutik". Jag minns att jag tyckte att det litegrann förtog den där frihetskänslan som en rockkonsert utomhus brukar ge.
Det tog ett par år efter flygplansupplevelsen innan jag "upptäckte" Radiohead och sedan dess har jag känt mig ledsen över att jag bara slarvlyssnade på den konsert jag faktiskt var på. Samtidigt så befann de sig alldeles i början av sin karriär då, hade väl bara släppt en skiva. Det är ju sedan de har utvecklats, och nu är de helt fantastiska. Radiohead är ett av få band som fortfarande utvecklas och prövar nya vägar. (De lever upp till beskrivningen i Talking Heads-låten: "Radio Head – the sound of a brand new world".)
Nu har ytterligare ett konsertdatum släppts, en festival i Japan i slutet av augusti. Så Europa i början av sommaren, det ryktas om festivalspelningar i Nordamerika under julis andra hälft. Det kanske visar sig vara ett bra drag att satsa på Barcelona. Blir det sedan ytterligare tillfällen att se dem så – gärna för mig!

There's a starman waiting in the sky

Alla skriver om David Bowie och det är ju inte att undra på. Till och med jag, som verkligen inte tillhör eliten av Bowies fans. Jag har gillat enskilda låtar väldigt mycket genom åren, Let's Dance förstås och China Girl, och jag minns en väldigt vacker och vemodig låt som jag tror hette This is not America, den tyckte jag mycket om. Dessa låtar måste ju ha kommit på 1980-talet. Sedan hade jag förstås hört Ziggy och sånt, men aldrig riktigt fastnat för stilen/imagen som jag uppfattade som mer smink- och glitterinriktad än vad jag gillade.

Min intensivaste Bowie-period inföll 1999 och strax därefter då albumet Hours... kom ut. Jag älskade hela den skivan, lyssnade på den om och om och om igen medan jag jobbade, jag minns det väl. Under den perioden lyssnade jag även en hel del bakåt, alltså retrospektivt, på hans musik, sådär som man (i alla fall jag) ofta gör när man fastnar för någon speciell artist. 

Nuförtiden, eller ja, de senaste åren har det varit så egentligen, så är det framför allt en låt som jag med jämna mellanrum, rätt så frekvent faktiskt, kommer på mig själv med att nynna på. Den är catchy så det står härliga till, och här kommer den i en tv-inspelning som man bara blir glad av.

Äldre inlägg

Nyare inlägg

Konst