Enkelt uttryckt

Nu är böckerna ute och dikterna är befriade. Den 15 november bjöd jag på releasefest och hade en fantastisk kväll. Så många människor som kom och var nyfikna, uppmuntrande, beundrande. Det hela var väldigt märkvärdigt, och märkligt. Ganska overkligt, faktiskt. 

Att be min goda vän poeten Linda Ghaderi vara konferencier och samtalspartner var ett lyckodrag naturligtvis. Hon var (och är) fantastisk. 

Bland släkt och vänner som dök upp måste jag nämna min barndomsvän Siv, som kom resande från Stockholm, liksom min kusin Johnny och hans fru Helena, min skolkamrat Maritza som jag inte träffat på 32 år (!) förärade mig med sitt besök, vilket var så otroligt roligt! För att inte tala om min gamla brevvän Carrie från Kalifornien som under Europa-resa ”gömt” sig i Grekland i några veckor extra bara för att kunna stanna på denna kontinent länge nog för att komma... Helt enormt! Förutom dessa långresare så kom en lång rad gamla kompisjobbare från Musik i Väst, och många vänner och bekanta som jag känner från lite olika håll. Musikvetenskapen, journalistiken, silversmidet och några andra sammanhang.

Min äldste son Zakaria höll i bokbord och försäljningen, medan min yngste son Alexander satt på den högst belägna läktarplatsen och skötte sig fint. Joachim och hans föräldrar och syster var där. Jag saknade bara min egen mamma och pappa. Och lillbrorsan. Det här var ju som bästa födelsedagspartyt. Eller bröllopsfest kanske, och någon sådan lär jag ju knappast få anledning att bjuda in till. Så det gäller helt enkelt att ge ut fler böcker.

Böckerna Poetisk organologi och Haiku som mindfulness går att beställa via min hemsida talaom.se. 

Torsdag 22 augusti. Då genomfördes äntligen opponeringen mot min magisteruppsats i musikvetenskap. Jag var en aning orolig innan, eftersom jag visste att mitt ämne inte tillhörde de konventionella inom musikstudier, och min tid som uppsatsstudent hade varit ensam. 

Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik.

Den dova klangen från orkestern: trevande efter något att hålla i, men där finns inget. Rösten kommer in skör och klar. Ledsen men inte anklagande, bara konstaterande. Sången är lidande, rösten sårbar, med ett ljuvligt vibrato i de ljusa partierna, som en drömmande fågel. 

väntans musik

varken uppgivenhet

eller hopp hörs

Ett minimalistiskt malande. Något är plågsamt och uppfyllt av skönhet. Jag värjer mig inte, utan lockas allt djupare in.

livets sång

ljus i nuet

hopplös på sikt

 

Beth Gibbons sjunger Symfoni nr 3 av Gorecki, tillsammans med Polska radiosymfonikerna under ledning av Krzysztof Penderecki.

Jag minns att jag tänkte hur dumt det var, att aldrig utnyttja rabatten på Konserthuset. Det tyder på att detta var när jag hade pluggat musikvetenskap ett tag. Jag började hösten 1989 och gick A-, B- och C-kurserna i ett svep. Så låt säga att jag tänkte det där om Konserthuset våren 1991. Då var jag 21. Och ett halvt. 

Den här dagen var mycket varm. Solen stekte. Det var glest med folk på Götaplatsen vid lunchtid och jag fick en plötslig ingivelse att faktiskt gå på en sådan där lunchkonsert. Till dem var det fri entré. 

Jag satte mig på balkongens första rad så att jag kunde luta mig fram över räcket. Måste ha varit i Stenhammarsalen. Som jag minns det var det nästan bara jag där. 

En stråkkvintett mitt på scenen började spela. Det verkade ovanligt, med fem stråkmusiker, i stället för fyra. Strax därpå blev jag fullständigt gripen av den vackra, vemodiga, levnadsglada musiken. Den var så oväntat vacker, gick rakt in i mig, det kändes som att den beskrev mina känslor. Det var som att den kom ut ur mig i stället för tvärtom.

När jag steg ut på Götaplatsen igen bländades jag av ljuset, och solen stekte fortfarande, men världen var helt annorlunda.  

[…]

Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar,

han som får en flod att strömma genom ett nålsöga

är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad ”Svampen”, som sov med glasögonen på

och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.

Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse.

III

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar med marken fjädrande under mig,

kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

[…]

I går kväll när jag läste Tomas Tranströmers dikt Schubertiana i sängen innan jag skulle sova uppfylldes jag av en märkvärdig och fin känsla: jag hade inte bara hade läst dikten, utan jag hade verkligen levt den.

En liten utmaning för mig själv, kan vi kanske kalla det. Jag har beslutat mig för att skriva (minst) en haiku om dagen under 2019. Jag inledde redan den 29 december, så att det inte skulle bli alltför chockartat den 1 januari. Därför har jag nu redan hunnit producera nio haikudikter och en haibun. 

Jag har även beslutat mig för att inte bestraffa mig själv om en dikt uteblir någon dag. Syftet är inte att orsaka mig mer stress. Syftet är att hålla haikublicken öppen, och att, som en slags bieffekt, att skriva många haikuer.

Lövträden sträcker sig efter varandra. I den milda brisen ser de ut att kittla varandras fingertoppar. Kanske är detta så långt naturen kan sträcka sig utan att kulturen tar vid. 

*

Jag betraktar träden och försöker beskriva deras rörelser med min blygsamma förmåga, fånge i språkets otillräcklighet, ännu ett exempel på att människan mer än något annat uttrycker sin begränsning i allt hon gör.

*

Konsten är en manifestation för människans längtan att nå bortom sig själv. En längtan efter att likna trädens utsträckning, eller molnens obegränsning.

*

Dikter är som moln. Poeter fyller dem med idéer till innehåll. Läsare formar dem med sina egna ögon när de glider förbi. Allt löses sedan upp i intighet, till evig förening med alltet. 

De flesta rader jag läst kan jag inte recitera utantill, men några enstaka har fastnat för evigt. Denna strof återkommer till mig ofta, i synnerhet när jag ser människor som har ett svårare liv än de flesta. Det kan vara på grund av sjukdom eller något annat. Alla har inte samma förutsättningar, livet är oerhört grymt och orättvist. Det är förstås ingen nyhet för någon, men jag vänjer mig aldrig. Det gör så ont i mig att se, särskilt när det handlar om barn. Idag såg jag det igen, och William Blakes formulering klang återigen i mitt inre, och den är så vacker i sitt brutala konstaterande:

Every Night and every Morn
Some to Misery are Born.
Every Morn and every Night
Some are Born to sweet delight.
Some are Born to sweet delight,
Some are Born to Endless Night.