Visar inlägg i kategorin Sångtexter

Tillbaka till bloggens startsida

Bä bä … do-do?

Nu har Bä bä vita lamm fått en renässans. Jag sjunger den för ettåringen vid kritiska blöjbyten för att få honom att ligga ner. Han lyssnar alltid uppmärksamt på den. Varje gång jag sjunger den tänker jag på den gången då min äldste son analyserade sönder visan. Jag blev så snopen att jag skrev ner händelsen. Klicka här så kommer du till den anekdoten. 
Yngste sonen är ju inte så gammal och erfaren än, hans analys är säkert värdig hans ålder. Alltid när jag sjungit sångens sista ord, "lille-lillebror", så säger han med eftertryck: "do-do". 

Taggat med: 

,

Om två barnvisor

Varje kväll sjunger jag sånger för en nästan fem månader gammal alldeles bedårande pojke. Vår nattningsrutin går ut på att jag sjunger några sånger och avslutar med Trollmors vaggsång. Därefter säger jag godnatt och går ut ur rummet. Ibland måste proceduren upprepas både en och två gånger. Alltid med Trollmor som avslutning. De övriga sångerna kan variera lite. 

Så jag sjunger Trollmor ganska ofta. Vilket har fått mig att tänka på texten en del.

När trollmor har lagt de elva små trollen
och bundit fast dem i svansen
Då sjunger hon sakta för elva små trollen
de vackraste ord hon känner
Ho ai ai ai ai ai buff ...

Är den inte väldigt konstig? Den verkar lite slumpmässig. Får man skriva en vaggsång utan rim?! :) Helt klart udda. Margit Holmberg (1912-1989) som skrev den var konstnär och sångerska i Göteborg, jag vet inget mer om henne.

En annan för mig aktuell barnvisa innehåller en rad jag tycker är väldigt vacker. Det är Mors lilla Olle. Nu är ju detta en Alice Tegnér-sång, på alla sätt genomarbetad i både text och melodi. Jag gillar särskilt "Mor, varför skrämde du undan min vän?" Så fint det låter, att skrämma undan, inte bort!  

Mors lilla Olle är för övrigt baserad på en sann historia som inträffade i Dalarna år 1850. Läs om den fascinerande händelsen här.

Familjelycka – en demonstration i naivitet


Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
Den passar lika bra för snälla som för dumma
Du är så söt när man ser spetsen på din tunga
Ja, jag vill locka dig att älska och att sjunga

Jag ville sitta vid en lägereld i skogen
Och tjäna pengar på en festlig kväll på krogen
Och leka lustgård med en kvinna som är mogen
Och så min havre i en fåra efter plogen

Den aktualiserades genom en inte särskilt rättvisande tolkning i senaste avsnittet av SVT:s serie Alla tiders hits – Bernt Stafs underbara sång Familjelycka från 1970. Jag har alltid älskat den. 

"Texten är ju så töntig", har jag fått höra många gånger. Jag kan inte hålla med. Om man tittar närmare på den så är det ju egentligen bara den andra raden som känns lite fånig: "Den passar lika bra för snälla som för dumma". Dessutom rimmar den inte.

Jag vill gärna tro att detta är mycket noga genomtänkt av kompositören. Den förväntade raden som rimmar är ju lätt att gissa: "Den passar lika bra för gamla som för unga". Den meningen hade varit korrekt, men ack så tråkigt förutsägbar. Tänk om det var så att Bernt på ett demonstrativt sätt ville visa att han inte tänkte uppfylla våra förväntningar här? Han bytte därför ut den förväntade rimmande raden mot en extremt barnslig formulering om snälla och dumma, en rad som dessutom bara nästan-rimmar. Ja, det låter faktiskt som om ett barn hade skrivit den raden.

Nu spekulerar jag bara. Jag har ingen aning om hur Bernt Staf tänkte när han skrev den här låten. Men oavsett – hur det än gick till så är den andra raden om inte poetiskt briljant så väldigt effektiv. Alla reagerar på den raden. 

Alla.

För mig är den här sången en demonstration i ärlighet. Så ärlig så den känns naiv. Och alla vet vi ju att det inte alls är så enkelt som det verkar att skriva ärligt. Det krävs mycket mod.

Konst