Enkelt uttryckt

Jag har ägnat några lediga veckor i sommar åt att fundera över storheten med den till synes så enkla sången ”You can close your eyes”. Låtskrivaren och artisten heter James Taylor, en amerikansk singer-songwriter som slog igenom i slutet av 1960-talet. 

Jag tror han var den förste artist som fick skivkontrakt med The Beatles skivbolag Apple. En av de första var han i alla fall. Jag är för ung för att ha kunnat följa hans karriär från start, men jag har gjort så gott jag har kunnat utifrån mina förutsättningar. Två gånger har jag haft möjlighet att se honom live, 1999 och 2008. Båda gångerna i Stockholm.

Han var fullständigt okonstlad på scen, som om han förde ett samtal med publiken. Som om publiken var en kompis. Hans lågmält vänliga framtoning och omärkvärdiga, till och med lite platta, röst ger ett sympatiskt intryck. Sångerna är av samma karaktär, okonstlade och enkla (vilket är ett konstigt ord, eftersom det är det enkla som är det svåra!). Framför allt låter James Taylor helt uppriktig och ärlig när han framför sina sånger. Jag tror det är nyckeln till varför jag och så många andra blir så hänförda. 

Okonstlad är ordet, alltså.

Just den här sången, som faktiskt är den enda låt jag lyssnat på de senaste tre, kanske fyra veckorna, har jag inte fastnat för tidigare på detta sätt. Jag har ju hört den, men uppenbarligen inte lyssnat så noga. På texten. Men nu när jag gjort det kan jag inte släppa den. Här är den, med text och allt. 

Well, the sun is surely sinking down

But the moon is slowly rising

So this old world must still be spinning round

And I still love you

So close your eyes

You can close your eyes

It’s all right

I don’t know no love songs

And I can’t sing the blues 

anymore

But I can sing this song

And you can sing this song 

when I’m gone

It won’t be long before another day

We’re gonna have a good time

And no one’s gonna take that time away

You can stay as long as you like

So close your eyes

You can close your eyes

It’s all right

I don’t know no love songs

And I can’t sing the blues 

anymore

But I can sing this song

And you can sing this song 

when I’m gone

Sångtexten har två verser och en refräng. Refrängen sjungs en gång efter varje vers. Det är en väldigt kort sång! Texten är skriven i första person. En jag-person sjunger till en du-person. Jag-personen förklarar sin kärlek till du-personen. Det inleds lite trevande, klichéartat rentav.

Well, the sun is surely sinking down

But the moon is slowly rising

Solen är på väg ner och månen upp … hm … men sedan kommer det:

So this old world must still be spinning round

And I still love you

Det lilla ordet ”still” (”fortfarande”), vars upprepning likställer jordens snurrande med jag-personens outtröttliga kärlek! Den här gamla världen snurrar visst fortfarande, precis som jag fortfarande älskar dig. Är det inte vackert?

Sedan kommer refrängen, och den är för mig en aning oklar. Den går strukturmässigt att dela upp i tre sektioner som litegrann påminner om förkortade sapfiska strofer.

So close your eyes

You can close your eyes

It’s all right

I den första delen uppmuntras du-personen att blunda. Varför? Är personen trött, är det sovdags?Javisst, så kan det vara, månen var ju på väg upp. Men det kan också vara en metafor? Solnedgången och månens stigande i första versen kanske också var en metafor? Det är bra att det är öppet för lyssnaren att bestämma själv. Vaggsång eller ett sista farväl, allt är möjligt.

I don’t know no love songs

And I can’t sing the blues 

anymore

Jag-personen kan inga kärlekssånger, och kan inte heller sjunga blues längre. Blues är ju traditionellt en klagosång, så om sinnesstämningen hos jag-personen numera är lycklig (tack vare du-personens närvaro?) så kan ju det vara förklaringen till varför det inte går att sjunga blues längre.

But I can sing this song

And you can sing this song 

when I’m gone

Men jag kan sjunga den här sången, fortsätter jag-personen. Och du kan sjunga den här sången när jag är borta. Det är i synnerhet den informationen som förbryllar mig. Tänker jag-personen överge du-personen? Syftar jag-personen på döden? Eller handlar det bara om att ”jag” och ”du” kommer att vara åtskilda under kortare stunder, på grund av arbete till exempel? Det finns inget svar på dessa frågor, och det är givetvis bra. Lyssnaren kan bestämma utefter sin situation.

(Det är för övrigt inte enda gången James Taylor sjunger om sången han precis sjunger – detta fenomen förekommer också i hans allra kändaste låt Fire and Rain: "I walked out this morning and I wrote down this song".)

Det var refrängen. Andra versen fortsätter där den första tog slut – månen går upp och natten nalkas:

It won’t be long before another day

We’re gonna have a good time

Det är inte länge kvar till en ny dag, och då ska vi ha det bra tillsammans, säger jag-personen. 

And no one’s gonna take that time away

Att ha det bra, eller att ha det roligt, heter ”good time” på engelska. Ordet tid, time, är centralt. I nästa rad säger hen nämligen att ingen kan ta den tiden ifrån dem. Precis som i den första versen skruvar James Taylor på perspektiven för att vidga betydelsen från det individuella till det universella. I första versen var det ordet ”still” som bar på betydelseutvecklingen, i den andra versen var det ordet ”time”. Versen avslutas sedan med en inbjudan som saknar tidsbegränsning:

You can stay as long as you like

På Youtube kan man ju kommentera videor. En person som kommenterat den här låten skrev att han var döende i cancer, och att han hade önskat att få den här sången framförd på sin begravning.

Jag förstår precis. Det slår mig att den här sången är haiku. Den är kort, koncis, och ger en vision av oändligheten genom att skildra ett ögonblick. 

Här – den vackraste versionen jag hittat av sången, i duett med Joni Mitchell 1970:

Nu har Bä bä vita lamm fått en renässans. Jag sjunger den för ettåringen vid kritiska blöjbyten för att få honom att ligga ner. Han lyssnar alltid uppmärksamt på den. Varje gång jag sjunger den tänker jag på den gången då min äldste son analyserade sönder visan. Jag blev så snopen att jag skrev ner händelsen. Klicka här så kommer du till den anekdoten. 

Varje kväll sjunger jag sånger för en nästan fem månader gammal alldeles bedårande pojke. Vår nattningsrutin går ut på att jag sjunger några sånger och avslutar med Trollmors vaggsång. Därefter säger jag godnatt och går ut ur rummet. Ibland måste proceduren upprepas både en och två gånger. Alltid med Trollmor som avslutning. De övriga sångerna kan variera lite. 

Så jag sjunger Trollmor ganska ofta. Vilket har fått mig att tänka på texten en del.

När trollmor har lagt de elva små trollen
och bundit fast dem i svansen
Då sjunger hon sakta för elva små trollen
de vackraste ord hon känner
Ho ai ai ai ai ai buff ...

Är den inte väldigt konstig? Den verkar lite slumpmässig. Får man skriva en vaggsång utan rim?! :) Helt klart udda. Margit Holmberg (1912-1989) som skrev den var konstnär och sångerska i Göteborg, jag vet inget mer om henne.

En annan för mig aktuell barnvisa innehåller en rad jag tycker är väldigt vacker. Det är Mors lilla Olle. Nu är ju detta en Alice Tegnér-sång, på alla sätt genomarbetad i både text och melodi. Jag gillar särskilt "Mor, varför skrämde du undan min vän?" Så fint det låter, att skrämma undan, inte bort!  

Mors lilla Olle är för övrigt baserad på en sann historia som inträffade i Dalarna år 1850. Läs om den fascinerande händelsen här.

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
Den passar lika bra för snälla som för dumma
Du är så söt när man ser spetsen på din tunga
Ja, jag vill locka dig att älska och att sjunga

Jag ville sitta vid en lägereld i skogen
Och tjäna pengar på en festlig kväll på krogen
Och leka lustgård med en kvinna som är mogen
Och så min havre i en fåra efter plogen

Den aktualiserades genom en inte särskilt rättvisande tolkning i senaste avsnittet av SVT:s serie Alla tiders hits – Bernt Stafs underbara sång Familjelycka från 1970. Jag har alltid älskat den. 

"Texten är ju så töntig", har jag fått höra många gånger. Jag kan inte hålla med. Om man tittar närmare på den så är det ju egentligen bara den andra raden som känns lite fånig: "Den passar lika bra för snälla som för dumma". Dessutom rimmar den inte.

Jag vill gärna tro att detta är mycket noga genomtänkt av kompositören. Den förväntade raden som rimmar är ju lätt att gissa: "Den passar lika bra för gamla som för unga". Den meningen hade varit korrekt, men ack så tråkigt förutsägbar. Tänk om det var så att Bernt på ett demonstrativt sätt ville visa att han inte tänkte uppfylla våra förväntningar här? Han bytte därför ut den förväntade rimmande raden mot en extremt barnslig formulering om snälla och dumma, en rad som dessutom bara nästan-rimmar. Ja, det låter faktiskt som om ett barn hade skrivit den raden.

Nu spekulerar jag bara. Jag har ingen aning om hur Bernt Staf tänkte när han skrev den här låten. Men oavsett – hur det än gick till så är den andra raden om inte poetiskt briljant så väldigt effektiv. Alla reagerar på den raden. 

Alla.

För mig är den här sången en demonstration i ärlighet. Så ärlig så den känns naiv. Och alla vet vi ju att det inte alls är så enkelt som det verkar att skriva ärligt. Det krävs mycket mod.