Visar inlägg i kategorin Skrivande

Tillbaka till bloggens startsida

Två milstolpar på en vecka

Torsdag 22 augusti.  genomfördes äntligen opponeringen mot min magisteruppsats i musikvetenskap. Jag var en aning orolig innan, eftersom jag visste att mitt ämne inte tillhörde de konventionella inom musikstudier, och min tid som uppsatsstudent hade varit ensam. 

Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik.

Är det möjligt att en skriven text kan ge läsaren en musikupplevelse? Kan musik "skrivas in" i text, eller skrivas i textform? Om det handlar uppsatsen. För mig har detta arbete varit en intressant studie där jag lyckats kila in min kärlek till poesin i musikvetenskapen. På samma sätt som jag med mitt konstnärliga arbete i Kreativt skrivande förra året (motsvarande C-uppsats) skrev en poetisk encyklopedi över musikinstrument. (Boken Poetisk organologi är under produktion hos Styx förlag.) 

Det har känts viktigt för mig att på något vis lyckas foga ihop mina två "livsspår". Det är lite som att jag helar mig själv. Eller kanske snarare "samlar ihop" mig. Får ihop två stigar till en väg.

Att slutföra detta arbete var emellertid en mycket större bedrift än så. Detta handlade om att slutföra något som jag inte gjorde klart redan 1994, när jag läste D-kursen i musikvetenskap. Uppsatsen blev bara halvklar då, vilket har irriterat mig i alla år. Jag fick ett ryck och tog ett omtag cirka 2007, då det visade sig att jag inte längre kunde tillgodoräkna mig den gamla D-kursens poäng, eftersom kurserna och poängsystemet var förändrat. Så jag började faktiskt om och läste några fördjupningskurser, men uppsatsen nådde jag aldrig fram till. Då handlade det nog mest om att jag inte hade något uppsatsämne klart för mig. Men nu, ytterligare tio år senare, lyckades jag alltså slutföra processen, trots att jag inte längre hade Lasse Lilliestam vid min sida – min lärare (sedermera professor) som fanns där när jag kom till institutionen 1989 och som alltid var min handledare och inspiratör därefter. Som alltid välkomnat mig när jag dykt upp efter flera års frånvaro och sagt att jag vill läsa några kurser. (Den där första gången jag återkom efter tio år glömmer jag aldrig, då sa han: "Jag visste att du skulle komma tillbaka!")

  

Lasse gick i pension för ett år sedan, lagom till att jag äntligen skulle börja med det oerhört fördröjda uppsatsskrivandet. Typiskt. Men han dök upp till ventileringen. Det är svårt att med ord beskriva vad det betydde för mig. 

Söndag 25 augusti. Då skickade jag min bok till tryckeriet.

Haiku som mindfulness. En handbok.

Det är en nybörjarbok för den som är nyfiken på den japanska diktformen haiku. Här får man tips på hur man kan komma igång med eget skrivande, samtidigt som man lär sig en metod för mindfulness. Men mest handlar det om haiku. Avstressningen kommer liksom på köpet i haiku, det är inget som jag har hittat på. Jag bara berättar om det. Naturligtvis kom idén till boken ur min egen erfarenhet.

Nu väntar jag alltså på ett provtryck. Känslan är väldigt härlig, måste jag säga.

Min plan är att börja erbjuda workshops och haikuevents på allvar, och då kommer boken finnas med som ett fint komplement. Kanske säljer den i några exemplar på egen hand också, den är tänkt att tåla det.

 

Måndag 26 augusti. Idag har jag varit oförskämt smärtfri (fast nog borde det vara normalt och inte oförskämt att inte ha ont). Jag misstänker att ett visst mått av inre tillfredsställelse kan spela in. 

Poetiska utflykter och en del insikter

Gunnar Björling

I det kommande numret av tidskriften Aurora har jag skrivit en artikel om poeten Gunnar Björling. En ganska kort artikel, men den var svår att skriva. Det överraskade mig. Jag läser så lätt hans dikter, men det var inte helt enkelt att berätta om varför. Den som är nyfiken kan snart läsa den artikeln, plus flera andra intervjuer och dikter i ett matigt dubbelnummer om finlandssvensk poesi. Prenumeration rekommenderas till denna tidskrift (där jag numera ingår i redaktionen – jag ska inte låtsas vara opartisk). Klicka på länken här ovan, där finns instruktioner.

Sedan jag skrev här i bloggen senast har det hänt en hel del i mitt liv. Det har ju också gått flera månader. Min lilla haikuvärld, till exempel, har expanderat till ett universum. Tack vare att jag bestämde mig för att åka på internationell haikukonferens i brittiska St Albans i slutet av maj. Den helgen blev en slags vändpunkt. Eller kanske snarare ett startskott för ett seriösare haikuskrivande, tack vare inspirationen som många nya internationella kontakter och vänner för med sig.

Jag har skrivit en bok om hur hälsosamt det är att skriva haiku. Den korras för fullt och skickas inom kort till tryck. Jag ger ut den själv, genom mitt företag Tala om som också erbjuder haiku som workshop/event. Haiku som mindfulness heter boken, som innehåller både handledning till skrivande och ett tjugotal haikudikter.

Under våren har processen med min diktsamling pågått i lagom takt, med hjälp av Styx förlag som ger ut den. Boken heter Poetisk organologi och förväntas finnas tillgänglig att läsa i september. Redan i augusti publiceras dikten om orgel i Kyrkomusikernas tidning!

I slutet av augusti sker ventileringen av min magisteruppsats i musikvetenskap. Den heter Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik. Jag är oerhört nöjd med att ha fixat skriva den under året som varit. Jag har verkligen slitit. Här knyter jag ihop mina två ämnesområden musik och poesi på ett riktigt lyckat sätt tycker jag.

Sedan startar snart den femte och sista kursen i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet, jag ser mycket fram emot den, men också med ett visst vemod. De senaste fyra årens skrivande har fått en allt tydligare struktur och inriktning tack vare kursen. Men någon gång måste man väl vara redo att stå på egna ben. Några skrivarkollegor på kursen har tack och lov blivit vänner och jag hoppas att vi fortsätter stötta varandra även efter avslutad utbildning. Det gör vi förresten redan. Efter denna kurs har jag en konstnärlig masterexamen.

Jag vill ju helst få arbeta med författarskap, skrivarkurser och textkonst i framtiden, om nu någon missat det.

Vid sidan av allt det här jobbar jag ju också på mitt vanliga jobb, så klart. Uppdraget inom arrangörsutveckling och festivaler är det inget större fel på. Jag har varit med och skapat flera väldigt spännande projekt som utvecklar både människor och platser. Det är roligt. 

Men jag funderar en hel del över det fängelseliknande huset som Västra Götalandsregionen har byggt. De har liksom lyckats bygga in en känsla av utanförskap och ensamhet i lokalerna, trots att man aldrig riktigt kan komma undan och vara helt själv. Ingenstans är man bekväm – varken vad gäller atmosfär eller ergonomi. Det finns inga ledtrådar om verksamhetens karaktär i våra lokaler – eftersom vi inte ska betrakta lokalerna som våra, de är ju ”allas”. Men istället tillhör de ingen. Vi smyger omkring som spöken. Rullgardinerna åker ner automatiskt vid dagsljus, vi ska visst arbeta i dunkel. Det krävs nyckel inte bara för att komma in, utan även ut. Olustigt. Jag har nog aldrig vantrivts så intensivt i en byggnad.

Tur då att det finns andra, mer mentala, rum att söka sig till.

skrivlängtan
diktens utsikt över
inre landskap

Skriv av glädje, skriv med ångest

Mina två senast lästa böcker handlar om att skriva, och det är två sinsemellan mycket olika böcker. Men de har också sina beröringspunkter. Det hade varit intressant att höra författarna Stephen King och Annie Dillard diskutera skrivprocessen med varandra. 

Stephen King:

Sanningen är att när jag skriver, så skriver jag varje dag, galen eller ej. Vilket inkluderar jul, nationaldagen och min födelsedag (vid min ålder försöker man ju ändå glömma de där förbannade dagarna). Och när jag inte arbetar, ja då arbetar jag inte alls, men under de perioderna av total sysslolöshet känner jag mig oftast vilsen och har svårt att sova. För mig är det jobbiga att inte jobba. När jag skriver är det som att vara på lekplatsen, och till och med de tre värsta timmarna jag tillbringat där kändes helt okej.

Annie Dillard:

Snarare än att skriva en bok sitter jag hos den, som hos en döende vän. Under besökstid stiger jag in i dess rum med bävan och medkänsla inför dess många sjukdomar. Jag håller dess hand och hoppas att den ska bli bättre.

Stephen King: 

Jag vill få ihop tio sidor per dag, vilket blir 2000 ord. Det ger 180 000 ord på en tremånadersperiod, en hyfsad längd på en bok – en som läsaren gladeligen kan försjunka i, om intrigen håller måttet och behåller sin fräschör. Somliga dagar blir det tio sidor utan att jag ens märker det; jag kan komma iväg och handla eller göra andra ärenden redan vid halvelvatiden, pigg och pyrig. Men allt oftare, med tilltagande ålder, finner jag mig själv äta lunch vid skrivbordet och resa mig vid halvtvåsnåret. Ibland, när orden inte vill med mig, håller jag fortfarande på när det är dags för eftermiddagsfika. Det spelar mig inte så stor roll hur lång tid det tar, men bara i yttersta nödfall tillåder jag mig själv att ”gå hem” för dagen innan jag fått ihop mina 2000 ord.

Annie Dillard:

Varför hittar man aldrig något som skrivits om den egenartade tanke man ägnar sin uppmärksamhet, om sin fascination för något som ingen annan förstår? För att det är upp till en själv. Det finns något som intresserar en, av något skäl som är svårt att förklara. Det är svårt att förklara eftersom man aldrig har läst det på någon sida; så börjar man. Man skapades och placerades här för att ge röst åt detta, sin egen häpnad. ”Det mest krävande med att leva ett helt liv som konstnär är den stränga disciplin som krävs för att tvinga sig själv att obevekligt arbeta längs den nerv som är ens egen innersta känslighet.” Det var Anne Truitt, skulptören, som sade så. Thoreau sade det på ett annat sätt: känn ditt eget ben. ”Sök, följ med, kretsa runt och runt ditt liv … Känn ditt eget ben: gnag på det, begrav det, gräv upp det och gnag vidare på det.”

Den ene betonar gång på gång skrivglädjen, den andra återkommer ständigt till våndan. Båda är variationer på temat passion. Den största skillnaden är förhållningssättet till berättelsen. Enligt Annie Dillard kommer den inifrån, enligt Stephen King är berättelser ”relikter, delar av en oupptäckt, tidigare värld. Författarens uppgift är att med hjälp av de verktyg han har i sin låda försöka få fram så mycket som möjligt av var och en av dem ur marken utan att de går sönder för mycket.”

Annie Dillard vittnar vid ett tillfälle om att hon fått en fråga av ett barn en gång, som gjorde henne ställd. Pojken undrade om det var hon som skrivit berättelsen, eller om det var hon som skrev ner den.

Jag kan inte hjälpa att jag uppfattar Annie Dillard som lite oklädsamt självömkande emellanåt. Det finns många partier i hennes bok som är vackra, poetiska och oerhört lockande, men det självömkande draget liksom överskuggar. Jag gillar dock slutet väldigt mycket, hon knyter aldrig ihop säcken, hon öppnar den i stället. Som den bästa dikten, mycket tjusigt.

Stephen Kings bok har jag haft stående i bokhyllan i några år. Eftersom jag inte är en King-läsare annars, så har det suttit långt inne att börja läsa den, även om den har ett väldigt gott renommé. Jag var lite fördomsfull, trodde den skulle vara lite enkelspårig. Nu när jag äntligen plockade ner boken från hyllan var den omöjlig att lägga ifrån sig. Mycket riktigt, hans inställning till skrivandet är kanske ”enkelspårigt”, men inte på något dåligt sätt, det är snarare befriande okomplicerat. Till exempel: låt berättelsen utvecklas efter hand. Tänk inte ut en intrig innan, utgå i stället ifrån en situation. Vad händer om ... ? Hans handfasta tips känns användbara även i poesin, som jag oftast skriver.

Varför läser jag alls den här typen av böcker? Om jag vill skriva, varför ägnar jag då inte all min dyrbara tid åt att göra just det? Det finns helt klart en poäng med resonemanget. Men det är omöjligt att skriva hela tiden. Mycket egentid infinner sig under transportsträckor och är svår att utnyttja till något vettigt. Det är lättare att läsa en bok än att skriva på bussen (men jag ska erkänna att jag gör både-och). 

Det ligger också en hel del i Annie Dillards liknelse – att skriva en bok är ibland som att sitta hos en döende vän. Även Stephen King fastnar ibland, berättade han. Liksom alla andra författare jag läst sådana här böcker av. Det är i bästa fall lärorikt, och i sämsta fall åtminstone en tröst, att läsa om andras skrivkramp. Ibland behöver man bli påmind om varför man skriver. Den där passionen som håller skrivångesten levande.

Läst:

Annie Dillard: Det skrivande livet (Ellerströms 2018, originalutgiven 1989)

Stephen King: Att skriva – en hantverkares memoarer (Bra Böcker 2013, originalutgiven 2000)

En tid för haiku

Sommaren är, precis som andra årstider, en perfekt tid för kontemplation och skriftlig reflektion. Haiku är en utmärkt form för den som inte vill fastna i veckor i en och samma text (även om man självklart kan göra det). Gå en inspirationspromenad, en ginko, och var uppmärksam på nuet. Samla sinnesinstryck, anteckna gärna, det kan vara intryck av ljud, syn, doft, känsel, minnen. 

Använd sedan dina anteckningar som grund till att skriva en haiku, en kortdikt, som i sin japanska ursprungsform gav uttryck för en ögonblicksupplevelse samtidigt som den visade på människans relation till naturen och alltets ofantlighet.

En egen haiku behöver naturligtvis inte innehålla detta, eller följa alla regler som gällde för den ursprungliga diktformen. Du är fri att använda dina ord hur du vill, så att du själv får största möjliga utbyte av dem.

Jag har tur som har en haiku-kompis. Hon heter Nillla. Vi har börjat dela våra haikudikter i en blogg, främst för att inspirera varandra. Kanske kan vi inspirera fler? Välkomna att kika!

Taggat med: 

, , , , ,

Om att hitta på

Siren med bruten vinge

När jag var liten, ja under hela min skolgång faktiskt, inklusive gymnasiet, kunde jag inte hitta på. Det hände att man fick i uppgift på svenskalektionen, eller på svenskaprov, att skriva en uppsats som man skulle hitta på, ofta utifrån ett givet tema. Den uppgiften orsakade alltid blockering hos mig. Skrivkramp. Jag kunde inte.

Referat, däremot, det var jag en fena på. Att ta del av en berättelse eller en text och sedan återge den i sammanfattad version. Skriva kunde jag, och jag har aldrig varit särskilt mycket för överflödiga ord – det var en estetik som lämpade sig bra för referatskrivande.

Jag var övertygad om att fantasi var en kvalitet eller kanske en egenskap som jag saknade. Förmågan att tänka ut saker som inte var verkliga. Förmågan att hitta på nya saker. Den förmågan ägde jag inte. 

Åtminstone inte i de stunder när jag var tvungen att skriva uppsats. Eller på andra sätt vara kreativ i skolan. Jag älskade estetiska ämnen men kunde inte prestera något ”fritt”. 

Däremot fantiserade jag mycket, egentligen hela tiden, när jag inte var i skolan. Fantiserade om vem och var jag ville vara. Jag byggde världar i huvudet, spelade upp scener i tysthet. Men det berättade jag aldrig för någon. Det var definitivt inget jag skulle ha skrivit om. Det hade varit pinsamt.

Så egentligen handlade det kanske mest om att våga? Att ha självförtroende? Nej, riktigt så enkelt var det nog inte. Jag tror inte att jag såg någon koppling mellan mina hemliga fantasier och den eftersträvansvärda förmågan att hitta på. 

Jag var jätteduktig på att lära mig vad andra sa åt mig att lära mig och sedan upprepa det. Att vara kreativ, däremot, det var känsligt, väldigt personligt, för att inte säga privat, inget jag önskade bli bedömd i.

Jag spelar flöjt

Jag minns som igår den där flöjtlektionen då min lärare sa åt mig att improvisera. Det ingick i ett stycke i läroboken. Några takter var tomma, där skulle man hitta på melodi själv, med hjälp av vad man visste om tonarten. Jag kommer tydligt ihåg känslan av fullständig tomhet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle spela och det blev väldigt pinsamt. Jag blev så generad över att behöva göra egna val. Jag minns att jag tutade mig igenom de där takterna med några stela toner och jag skämdes.

När jag var i mitten av tonåren läste jag mycket poesi och musiklyrik, och jag skrev även lite dikter själv. Men inte heller dessa visade jag för någon. Jo, i mina sena tonår vågade jag visa för några familjemedlemmar. En gång skickade jag en dikt till en tidskrift också, minns jag, men den blev refuserad. Så det gjorde jag inte om. Inte förrän i höstas, 30 år senare. Då gick det bra.

Jag var alltid så rädd att göra fel, eftersom jag visste att det alltid fanns ett rätt. När det plötsligt inte fanns något rätt kunde jag inte förhålla mig till det. Blev omåttligt hämmad. 

Vad är det då man gör när man hittar på? Jo man pusslar. Med sina egna minnen och upplevelser man haft; glada, lyckliga händelser, besvikelser, smärta, sorg, upplevelser man såg fram emot men som aldrig blev, eller som blev helt annorlunda. 

Därtill måste man våga använda sig av erfarenheter som man själv inte har haft, jag menar alltså erfarenheter som andra har delat med sig av genom berättelser, böcker, filmer, och icke att förglömma alla iakttagelser man gjort. Sett hur människor beter sig och reagerar, lyssnat på människors samtal. Allt är användbart material, och allt kommer faktiskt från verkligheten. 

Den som pusslar på ett väldigt innovativt sätt kan åstadkomma berättelser som verkar helt nya och påhittade, och det är de ju på ett sätt. Men även dessa grundar sig på erfarenheter och tolkningar av världen.

Jag har förstått — och det tog många år att komma till denna insikt — att förmågan att hitta på egentligen är en fråga om empati. Det handlar om förmågan att kunna sätta sig in i en annan människas upplevelser och känslor. Den förmågan äger jag. Ibland kanske till och med lite i överkant.

Dubbeldebut som poet

Under maj månad har jag blivit publicerad som poet två gånger. Är det inte fantastiskt? Det är ett stort steg från att aldrig ha publicerat dikter tidigare. 

Först i Lyrikvännen, det är så stort att jag knappt förstår det själv. För mig – och säkerligen för många andra – är Lyrikvännen den finaste publikationen för poesi. I senaste numret, nr 2-3 2018, finns fem dikter med som jag skrivit. Enstaka nummer av Lyrikvännen kan beställas här.

Parallellt medverkar jag i Populär poesis digitala nummer 36, med tre dikter. Oerhört roligt att få synas och få mölligheten att bli läst i två publikationer samtidigt.

Vilket erkännande som poet dessutom, att klämma sig igenom det där nålsögat. (Jag misstänker nämligen att antalet refuseringar överskrider antagningar.) 

Det blir spännande att se om jag kan behålla flaggan i topp. :)

Diktsamlingens namn

Onsdagen den 7 mars 2018, då trodde jag att jag skulle dö. Det gjorde jag nu inte, men sköldkörteln avlägsnades enligt plan. Jag var inte på något sätt beredd på att ett så lokalt ingrepp, visserligen på ett mycket obehagligt ställe men ändå lokalt, skulle kännas så mycket i hela kroppen. Min värkproblematik som jag nått så mycket framgång med senaste halvåret, med så gott som smärtfria dagar senaste veckorna, den är tillbaka. Måste jag måste börja om från början nu?

Jag hatar verkligen när kroppen sätter käppar i hjulen för mig. Livsglädjen, motivationen, kreativiteten, den hänger på en skör tråd, och det är kroppens fel. Jag har ofta en känsla av att kroppen är ett oönskat påhäng, en fiende som jag antingen måste fly ifrån eller ta striden mot, men jag inser ju samtidigt att det inte är så. Jag borde nog rikta in mig på samarbete i stället.

Tur att jag har mina projekt att fundera på. Vad ska mitt skönlitterära projekt heta? Snart är kursen slut och projektet ska slutventileras. Då måste det ju heta något! 

Jag tror att jag kanske har det: Poetisk organologi

Hur låter det? Det låter bra i mina öron. Än så länge. Ser bra ut i ögonen. Det är mitt i prick. Ringar in vad det handlar om så exakt som det går, faktiskt! Blir intressant att se om något förlag vill ge ut det sedan. Tala om att vara nischad...

Jag läser också. Boken som bär mig just nu heter Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit. Den är lite svårläst men helt fantastisk, jag är fast, och ser fram emot att berätta om den här när jag läst ut den. Den handlar om att förlora sig som ett sätt att hitta vägen. Jag är fullständigt förlorad i Solnits språk och berättarstil. Långa meningar med många bisatser, komplicerade – och ärliga – associationsbanor, motsatsen till mitt eget skrivande. Inte för att jag skriver oärligt, men jag skriver inte allt. Det gör förstås ingen. Men jag upplever nu att jag borde tillåta mig att ta ut svängarna lite mer. Inte vara så rädd. 

Inte vara så rädd.

Äldre inlägg

Konst