Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Skrivande

Tillbaka till bloggens startsida

Skrivtvivel


Mina tvivel rör mitt skrivande. Det poetiska, alltså. Vad tjänar det egentligen till? Hur bra är det? Hur dåligt är det inte? Varför håller jag på? Varför kan jag inte sluta? Vad skulle jag göra i stället? Många frågor som går i varann, som är olika men samtidigt lika. Jag skriver ju för att jag vill, för att jag tycker det är roligt. Ändå blir det så jobbigt emellanåt.


Idag råkade jag läsa en presentationstext om en konstnär. Jag minns inte vem det var, men det stod att konstnären ville utmana vårt sätt att se eller betrakta något. Nu var det kanske inte konstnären själv som uttryckt sig så, det låter jag vara osagt. Det är en välanvänd och klichéartad formulering för att beskriva konstnärliga arbeten. Jag passade på att spegla mig själv i den: Är det det jag vill med mitt skrivande, att ”utmana” någons syn på något? Enkelt svar: nej. Jag kan nog inte tänka mig något mer lustdödande än att gå omkring med någon slags pekpinne för världen. En så fruktansvärt trist inställning. Jag vill bara gå omkring med en penna.


Jag minns en sekvens i en film om konstnären Louise Bourgeois, som i slutet av sitt långa liv regelbundet höll konstnärliga salonger. Hon var så gammal, liten och mager, i nittioårsåldern, och fortfarande nyfiken. De unga konstnärerna som bjöds in i hennes hem visade upp sina verk och ventilerade funderingar. En av dem sade något om lidandet som konstnärskapet innebar. Varpå Louise Bourgeois blev upprörd och röt till: Att vara konstnär är inte att lida! Att vara konstnär är ett privilegium! 


Om man tittar på Bourgeois egen produktion så handlar alltihop om våndor och lidanden som åsamkats av barndomen, moderskapet, den egna kroppen, relationer, ja rentav lidandet det innebär att vara människa. Stående teman i hennes konst. 


Men att få lov att, och att vara kapabel att kunna, uttrycka allt detta plågsamma i konstnärlig form, det är ett privilegium.


Lätt att blanda ihop det där. 


När jag säger att jag skriver för att jag tycker det är roligt så betyder det inte att jag skriver om roliga saker, och det betyder heller inte att jag skrattar när jag försöker finna de rätta formuleringarna. Det är inte roligt på det sättet. Nej, snarare handlar det om att känna sig stimulerad, road av utmaningen, och ruset som infinner sig när jag blir någorlunda nöjd. När jag lyckats fånga en tanke eller ett intryck på ett sätt som känns rätt. Där skapas också ett begär, tror jag, efter att få uppleva den tillfredsställelsen igen. Att det är möjligt lockar till nya försök.


Ingenting som är alltför enkelt är särskilt roligt. 


Jag skriver alltså inte för att utmana, utan snarare bara för att beskriva. Jag avbildar ju livet. Den yttre och den inre upplevelsen, den skildring jag väljer att skapa – och den skapas medan jag skriver. Jag har aldrig tänkt ut den innan.


Kanske är det så att jag mest av allt skriver för att få en sorts bekräftelse. I så fall, bekräftelse på vad? Helt enkelt en bekräftelse på att det är möjligt att skriva det jag skriver. Och att få läsa det.  


Ibland tvivlar jag redan på anteckningsstadiet, jag fann till exempel följande notering i ett block nyligen: ”Varför försöker jag beskriva tystnaden? Om jag bara är tyst så har jag den.” Precis så – och där kom samtidigt bekräftelsen.

Källförteckning

Något i bildkonst, skulptur och konstinstallationer, och musik och ljudkonst, får mig ofta att tänka:

så vill jag skriva

Inspirationen måste komma från en konstart till en annan. 

Från ett sinne till ett annat. 

Vilket sinne är egentligen verksamt under skrivandet? Eller läsning? Synen förstås, som ser bokstäverna.

Musiken och poesin har relationen med tiden gemensam. Den tid som krävs för att ta sig igenom den.

Att uppleva musik är att lyssna. Ljudvärlden är en egen. 

Att uppleva en text är tolkning och föreställning, inga sinnesintryck är egentligen på riktigt. Jag måste själv föreställa mig sinnesintrycken som beskrivs eller gestaltas i texten. 

Då gör jag dem verkliga, men inifrån.

Skulpturen, den är verkligen där, och fyller sin plats i rummet. Jag ser den, jag kan vidröra den.

Målningen ser jag. Musiken hör jag.

Dessa omedelbara upplevelsebaserade konstarter.

Texten? Glyfer.

Måste tolkas innan den kan upplevas. 

Måste förstås. Tydas. Begripas.

Jag tycker mycket om att läsa, och jag studerar hur de bästa har gjort, men jag blir aldrig sugen på att härma eller imitera. Texterna är ju redan skrivna.

Däremot vill jag härma en målning, men med ord, 

jag vill härma skulpturen, men med ord,

jag vill härma musiken, men med ord.

Och tystnaden. 

Frånvaron, så som den ter sig när den är där, i mellanrummet, som den både skapar och fyller ut.

Fågelform – en ikonoekfrastisk reflektion

Dikt i fågelform

Att skriva en vår-dikt

Jag har alltid haft löjligt lätt för att skämmas. Kombinationen med en rädsla för att göra fel gjorde mig ganska hämmad som barn. Inte på alla sätt, men på vissa sätt. Jag har nog varit ganska självsäker också, när det har gällt sådant som jag vetat om att jag varit bra på. Sammanfattningsvis: Jag var ganska duktig av mig. Jag var bra på att spela flöjt till exempel. Jag var bra på språk. Jag kände mig trygg så länge det fanns ett facit.

Samtidigt – denna längtan efter att skapa! Det är svårt att förstå hur det hänger ihop.

Jag minns fortfarande skräcken den flöjtlektionen jag blev uppmanad att improvisera. Det stod i noterna i läroboken att man skulle improvisera i några takter. Där fanns några föreslagna toner som kunde användas. Jag diskuterade de där fyra-fem takterna länge med min tålmodiga, underbara flöjtfröken Monica. Sedan tutade jag pliktmässigt några eländiga helt platta toner på den angivna sträckan. Det var så hemskt alltihop att jag fortfarande känner lite ångest när jag skriver om det nu, över 35 år senare.

Samma sak gällde skrivandet. Jag var duktig på stavning och grammatik, och en fena på att skriva referat. Så ibland drabbades jag av uppgiften att skriva en helt fri uppsats, som jag själv skulle hitta på. Kraftig ångest. Jag hade ingen som helst fantasi. Helt blank. Jag kunde bara skriva sanningar, sådant som var ”based on a true story”, exempelvis en redogörelse för vad jag hade gjort under sommarlovet. Inte för att det heller var lätt, men det gick med ansträngning, och jag fick alltid kämpa för att lyckas närma mig föreskrivet sidantal.

För att gå ännu längre tillbaka. I tvåan på lågstadiet skulle vi skriva en dikt. Jag minns att jag tyckte om idén, förutom att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva. Förmodligen är det därför jag minns detta så väl. Den där rädslan för att misslyckas med att ”hitta på” – inget kan väl vara mer hämmande i en kreativ process! Fröken sa att vi skulle gå ut och beskriva vårtecken. Så det gjorde vi. Gick ut på den gamla skolgården och letade. Min dikt, som jag skrev våren 1978, var jättesvår att skriva. 

Min frigörelseprocess från rädslan att göra fel började efter att jag gått ut gymnasiet. I musiksammanhang gick det ganska snabbt. Jag var inte ens 30 när jag vågade spela improvisationsflöjt i publika tillställningar. Med skrivandet var det värre. Där krävdes uppmuntran från en riktig författare för att jag skulle våga söka in på journalistutbildningen.  Då var jag redan närmare 30. Sedan arbete i ytterligare 10-15 år som skribent i andras tjänst. 

Hade jag inte fått mitt andra barn sent i livet så hade kanske allt stannat här. Hade jag inte fått vara föräldraledig i två år och fått tid att upptäcka min egen lust och längtan, och vad den längtan handlade om, så hade jag aldrig börjat skriva dikter igen. Det tog mig ett halvt liv att förstå vad fantasi egentligen är, och lika länge att börja tro på min kapacitet att formulera något eget, som skulle kunna vara av intresse för omvärlden. Det sistnämnda återstår att se. Självförtroendet är åtminstone införskaffat – idag kom examensbeviset på en konstnärlig masterexamen. Nu vill jag börja jobba på riktigt.

Poetisk vår i sikte

Haiga: monody

Idag är det fredag, Alla hjärtans dag, sista dagen på ett snöfritt vinterlov som vi tillbringat på hemmaplan. Resan till norr blev inställd på grund av feber i familjen, den vandrade runt. Det var tråkigt att inte komma iväg till mamma och pappa några dagar, men vi har ändå haft det bra. Jag har ägnat några nätter – min bästa kreativa tid på dygnet, tyvärr sällan möjlig att utnyttja numera – åt att skriva, komma in i mitt pågående projekt ordentligt. Det har varit mycket bra. Nu är det nästan så att jag vet varthän det bär.

Åh vad jag älskar nätter. Men det är ju ingen nyhet.

Om hösten handlade om utgivningen av mina två böcker – halleluja! – så handlar denna vår om att avsluta mina studier i kreativt skrivande. Nu går jag masterkursen på Linnéuniversitetet. Det är den sista. Jag har varit distraherad under höstterminen, men nu känns det alltså som att jag börjar återta kontrollen. 

Det är också min avsikt att rulla igång lite mer utåtriktad aktivitet kring skrivandet och författarskapet. Av den anledningen känns det betydelsefullt att ha blivit invald som medlem i Författarcentrum Väst.

Här är några saker som jag har på gång framöver:

20–21 mars – Poesimässa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Kl 16.00 på fredagen läser jag ur min bok Poetisk organologi. Jag kommer att finnas tillgänglig bland utställarna båda dagarna, då tidskriften Aurora som jag jobbar med har ett bord.

Söndag 26 april – Hanami, japansk vårfest, i Botaniska trädgården. Jag håller i en löpande haikuworkshop hela dagen. Det blir nog mer av en haikustation. Kom förbi då! Skriv en haiku om körsbärsblommorna eller de fina karparna som släpps ut i dammen. Jag finns i Galleri Floras Rike (ingång via butiken). 

27 juni– 4 juli – At the Fringe i Tranås. Medverkan på festivalen. Mer info så småningom!

Fler evenemang tillkommer snart, det känner jag på mig.

Bokomslag Poetisk organologi

En vanlig kväll hos mig...

Mitt pågående skrivprojekt handlar alltså om smärta. Jag fick låna en bok om lidandets mening av min kompis Katarina. Drogs inte helt överraskande genast till en essä av framlidne professor i musikvetenskap Jan Ling om gråtsång. Ett sjungande, rentav tjutande och bölande, men trots allt mycket formaliserat, uttryck för sorg och smärta som förekommit i tusentals år. Jag får här en bild av hur lamentationens estetik har införlivats i konstmusiken från medeltiden och framåt.

Artikeln är jätteintressant och triggar igång ett soundtrack i bakhuvudet där den här sången,The Cold Song av barocktonsättaren Henry Purcell,  som min kompis Vanessa först spelade för mig, framträder starkast, och jag bara måste leta fram videon.

Samtidigt som jag nynnar på ABBAs Thank you for the music.

Plötsligt får jag några spontana och (som jag uppfattar dem i stundens hetta) ovanligt innovativa idéer kring hur poesi och ljud skulle kunna sammanfogas till en nyskapande enhet, vilket jag genast måste messa om till ytterligare en vän, som spinner vidare med mycket briljantare förslag.

Decemberregnet smattrar oregelbundet mot rutan medan diskmaskinen gurglar och snörvlar bredvid. Jag borde ha gått och lagt mig för två timmar sedan. Jag är trött men alltför uppspelt för att kunna tänka på att sova. Och jag inser att Göran Sonnevis rader, som Jan Ling lät knyta ihop sin artikel med, även sammanfattar mitt kreativa nattrus:

Musik kan inte bortförklaras
Det går inte ens
att säga emot,
annat än
med helt ny musik.

Två böcker...

Bild på mina två böcker Poetisk organologi och Haiku som mindfulness

Nu är böckerna ute och dikterna är befriade. Den 15 november bjöd jag på releasefest och hade en fantastisk kväll. Så många människor som kom och var nyfikna, uppmuntrande, beundrande. Det hela var väldigt märkvärdigt, och märkligt. Ganska overkligt, faktiskt. 

Att be min goda vän poeten Linda Ghaderi vara konferencier och samtalspartner var ett lyckodrag naturligtvis. Hon var (och är) fantastisk. 

Bland släkt och vänner som dök upp måste jag nämna min barndomsvän Siv, som kom resande från Stockholm, liksom min kusin Johnny och hans fru Helena, min skolkamrat Maritza som jag inte träffat på 32 år (!) förärade mig med sitt besök, vilket var så otroligt roligt! För att inte tala om min gamla brevvän Carrie från Kalifornien som under Europa-resa ”gömt” sig i Grekland i några veckor extra bara för att kunna stanna på denna kontinent länge nog för att komma... Helt enormt! Förutom dessa långresare så kom en lång rad gamla kompisjobbare från Musik i Väst, och många vänner och bekanta som jag känner från lite olika håll. Musikvetenskapen, journalistiken, silversmidet och några andra sammanhang.

Min äldste son Zakaria höll i bokbord och försäljningen, medan min yngste son Alexander satt på den högst belägna läktarplatsen och skötte sig fint. Joachim och hans föräldrar och syster var där. Jag saknade bara min egen mamma och pappa. Och lillbrorsan. Det här var ju som bästa födelsedagspartyt. Eller bröllopsfest kanske, och någon sådan lär jag ju knappast få anledning att bjuda in till. Så det gäller helt enkelt att ge ut fler böcker.

Böckerna Poetisk organologi och Haiku som mindfulness går att beställa via min hemsida talaom.se

Äldre inlägg

Konst