Visar inlägg i kategorin Skrivande

Tillbaka till bloggens startsida

Bra och dålig poesi

Jag läser mycket bra poesi som får mig att undra varför jag ens försöker skriva. Det räcker med dem som redan finns, som redan skriver. Jag har inget att tillägga, och om jag har det så kan jag ändå knappast säga det lika bra. Bäst att bara lägga ner.

Sedan läser jag mycket dålig poesi som får mig att undra varför de ens försöker. All denna hybris som tycks bebo så många skrivande kroppar. Som får mig att tänka att världen behöver mina dikter för att väga upp. Kanske är jag då ett exempel på precis samma sak. Men hur ska jag veta det?

Härom dagen kom Lyrikvännen i brevlådan. Där blev jag för första gången bekant med Louise Glück, en av Amerikas mest betydelsefulla poeter, som jag faktiskt aldrig hört talas om. 

Jag börjar läsa utdrag ur en samling, Averno, som inom kort utges i svensk översättning. Jag känner mig förstummad och bedövad. Ett så lätt men tätt språk, så ljust och ändå så mörkt innehåll, så sorgligt och hoppfullt på en och samma gång, så lockande … 

Här – här är den bästa poesin, som får mig att vilja skriva för att den är så bra! Lusten efter orden som fångar en del av längtan, skönheten, gåtan, rädslan, tilliten. 

Men först, bara beställa Louise Glücks samlade verk. Blir du nyfiken? Här kan du läsa diktsamlingen Averno på originalspråk.

Taggat med: 

, , ,

Just one poem

If I could write just one poem that takes you on an emotional ride the way this song does.



Street Spirit (Fade Out)


Rows of houses, all bearing down on me

I can feel their blue hands touching me

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

And fade out again and fade out


This machine will, will not communicate

These thoughts and the strain I am under

Be a world child, form a circle

Before we all go under

And fade out again and fade out again


Cracked eggs, dead birds

Scream as they fight for life

I can feel death, can see its beady eyes

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

Fade out again

Fade out again


Immerse yourself in love

Immerse yourself in love

Skriva orden osynliga

Brev från Heidenstam till Lagerkvist

Personligen hade jag inte använt liknelsen "efterhängsna slinkor". Kanske hade något om tafsande ynglingar passar bättre i dessa dagar. Inte för att jag hade skrivit det heller. Hur som helst. I sak är jag helt på Verner von Heidenstams sida, som skrev detta till Pär Lagerkvist för 102 år sedan. Skriv så att läsaren inte ser själva texten. Amen.

Våga låta vara

Varför försöker jag beskriva tystnad? 

Om jag bara lämnar den ifred så är den ju där.






  

Taggat med: 

, ,

"Nu kan jag inte skriva igen"

Bokryggar

Så skulle min skriva-bok heta om jag skrev en sådan. Det skulle förmodligen vara lättare för mig att skriva den boken än att skriva dikterna som jag egentligen vill skriva.

Nu kan jag verkligen inte skriva igen.

Jag tittar på andras skriva-böcker som omger mig. Bodil Malmstens "Så gör jag" som på ett roligt sätt (fast egentligen är det ju inte alls roligt) uttrycker detta med att vara så hård mot sig själv att man stryker idéerna redan innan man formulerat dem. Så gör jag hela tiden. Det är kanske därför jag får så lite skrivet. Å andra sidan, när jag någon gång har gjort tvärtom, och fritt skrivit ner vad som fallit mig in för att inte missa någon intressant tråd, så har sällan något av det nedtecknade överlevt efterföljande vecka. Oanvändbart blaha. Jag kan inte skriva så. Har aldrig gjort. På den tiden jag skrev reportage var min tänketid längre än skrivtiden. Det mesta var klart när jag väl började skriva. Självklart redigerade jag och flyttade runt text och strök och så vidare då också, men det var på ett annat sätt. Flödeskrivande har aldrig funkat för mig.

Stephen Kings "Att skriva" ligger orörd på fönsterkarmen. Den ska visst vara bra. Jag har inte tittat i den än. Tror jag har fördomar. 

Marguerite Duras "Att skriva", handlar den inte om att det är omöjligt att skriva? Omöjligt men nödvändigt. 

Den vackraste av dessa böcker har Kristian Lundberg skrivit, "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du". Den är passionerad och fylld av kärlek till dikten och skrivandet, samtidigt som den bekräftar tvivlen man ofta har som skrivande. Jag är en svårtflörtad läsare, men den här boken hade jag svårt att lägga ifrån mig.

Ibland, när jag inte kan skriva, söker jag lite inspiration i andras dikter. Bläddrar i mina Björling, Jäderlund, Dickinson, haikusamlingarna. Sedan är allt ännu värre. När självförtroendet redan är i botten och självkritiken högintensiv behöver jag inte toppa med texter jag bara drömmer om att ha skrivit.  

Nej, det är inte i poesin jag hittar exemplen som får mitt eget diktande att lossna. I stället är det kanske i musiken, ljudexperiment, eller i andra konstarter. Skulptur, fotografi. Hur speglar andra världen, de som inte använder ord? 


Louise Bourgeois utställningskatalog
Katalogen till Louise Bourgeois utställning Have Been 
to Hell and Back är en outtömlig inspirationskälla.


Nice dream

En osannolik möjlighet öppnar sig mitt framför mig. Troligtvis en hägring. Men tänk om det faktiskt är på riktigt, som i en film. Så jag tar ett steg ut ur min komfortzon och står där och darrar. Beredd att hoppa. 

Hägringen visar sig vara verklig – fast en likadan som jag. Någon är ute och trevar. Någon fick en spontan idé som först verkade kul. Som sedan kanske gav lite ångest.

Jag vill bara säga: Det går bra att ändra sig. Utan att behöva fly. Man får det. Stå stilla kvar och bara ändra sig. Det är helt i sin ordning.

Jag är glad att du försökte.

Taggat med: 

, , ,

Läsandet, lyssnandet

Läser Kristian Lundbergs bok om skrivande och lyssnar samtidigt på John Cages musik om ljud. För mig hör de ihop. Fria flöden. Allt är öppet och till förfogande. Att förfoga över. Orden, ljuden, texten, musiken. Det blir vad du vill göra det till. Läsandet, lyssnandet. Skrivandet. Skriv, skriv, skriv. Lyssna, flöda med, låt det flöda, där vill jag vara, i flödet, i flowet. Jag vill befria mig från den här boken så att jag kan skriva igen, men den håller mig kvar, och jag vill helst inte läsa ut den, jag trivs i den. Jag stannar där några kvällar till. Hur ofta njuter jag så här av en bok? Och tonerna.

Kristian Lundberg: Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du

Äldre inlägg

Nyare inlägg

Konst