Jag är ingen hängiven språkpolis, men ibland kan jag inte hålla mig – även om det innebär att jag beter mig som en besserwisser.
Barnet. Det.
Visar inlägg i kategorin Språk
Vad ska man säga istället för arladagg?
Det är tufft för poeterna. Varken arladagg eller avgrundskval är gångbart längre.
Även tonsättarnas rörelseutrymme har begränsats. Cembalokompositionerna är strukna.
Och oavsett hur specialintresserad konditorn är så är semmelbagare inte längre något framtidsyrke.
Glädjande nog verkar ingen längre dö av ett rummelliv med efterföljande suparlever, men är det inte sorgligt att man inte ens kan få njuta av en gammal hederlig pralinblandning? Helst en dag när man inte vill gå ut utan hellre stannar inomhus. Kanske för att det skvalregnar eller snöslaskar ute.
Svenska Akademiens Ordlista fungerar på många sätt ett slags facit för vilka ord som ingår i svenska språket. De ord jag har nämnt här ovan är några av 7000 som gallrades bort inför 2013 års utgåva.
Visst är det är naturligt att ord "dör ut". Men hur fattar SAOL:s redaktion (som visst återfinns vid Göteborgs Universitet) sina beslut om att stryka ord? Använder de statistik kring hur frekvent olika ord används, eller är det ett bara ett gäng så kallade experter som sitter och tycker till? Tur att inte jag sitter med och bestämmer, jag skulle ha svårt att stryka några ord alls. Hellre bara hitta på fler!
Känn bara på dessa verb som inte längre finns med oss: fetera, kalmera, saponifiera, semitisera, vantyda. För att inte tala om adjektiv som fagerlockig, grubbeltyngd, humörlig, smickersöt, spinettspröd, tjockbukig och vålnadsblek.
Samtidigt som 7000 ord ströks så lade man till 10 000 nya. Svenska språket bör alltså totalt sett ha blivit lite rikare. Men samtidigt – ändå – trots allt – lite fattigare!
Språknostalgiker som jag som tycker att den här sortens språkutveckling är jobbig kan alltid söka tröst i bloggen Glömda ord. Här frossas det i det förflutna!
Taggat med:
Läs det finstilta om du kan
"Ett tunt och flexibelt trosskydd, känns som en del av trosan. Tillverkad för SCA Hygiene Products AB, 405 03 Göteborg, tfn 020-73 55 00."
Så lyder den svenska finstilta texten på detta lilla troskyddspaket, och sedan följer liknande text på ytterligare 27 språk. Jag beklagar att bilden blev lite suddig, det är nog inte möjligt att läsa här. Det är svårt även i verkligheten, ska jag be att få meddela. Det är fruktansvärt liten text, förstoringsglas borde medfölja. Jag ställde den lilla tändsticksasken bredvid för att ge en känsla för hur liten den finstilta texten är.
Om man sedan vänder på paketet så fortsätter de finstilta informationstexterna. Men vänta, vad är det här? En av texterna är kopiöst uppförstorad i jämförelse med alla andra på paketet. Varför?
Detta har jag funderat länge och förhållandevis ofta på, ungefär lika ofta som jag ser paketet, och eftersom det står där inne vid toaletten så blir det väl några gånger per dag. (Det är ju lite sjukt när man tänker på det...) Jag har haft några olika teorier. Tryckeriet kanske inte hade typstnittet i mindre storlek? Men adressuppgifterna står i samma ministorlek som de andra språken, så det kan inte vara det. Kanske finns det i aktuellt land någon slags lagstiftning som säger att information till konsumenter på förpackningar måste vara läsbar även för dem med synfel? Alla som behöver kanske inte har möjlighet att skaffa glasögon?
Nu slog jag upp BY som visar sig vara Vitryssland. Det är där man har förmånen att slippa kisa för att försöka läsa det finstilta på ett paket med trosskydd. Det är kanske också den enda fördelen med att bo där? Vad vet jag.
Taggat med:
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Hur vore det med lite mer konjunktiv?
Min mormor använde ordet finge. Det gör inte jag och det är ju faktiskt lite tråkigt när man tänker på det. Finge är en konjunktivform av verbet fick. Vad är då skillnaden mellan fick och finge? Ordet fick handlar om att få något i dåtid. Ordet finge handlar om att kanske kunna få något i dåtid. Konjunktiv uttrycker hypotetiska tillstånd. Sådant som skulle kunna vara möjligt. Det finns med andra ord en grammatisk form för att uttrycka drömmar och fantasier!
Är det inte vackert?
Tyvärr är svenska språkets konjunktiva verbformer under utdöende. Språket håller på att bli lite fattigare på nyanser. Om det inte är så att man kan säga samma saker på andra sätt, det är ju också en möjlighet. Jag vill inte vara en mossig bakåtsträvare i språksammanhang ... men jag är estet. Jag måste få vurma lite för den fonetiska skönheten i dessa ord: vore, finge, sprunge, ginge.
Jag hittade ett välskrivet litet blogginlägg om konjunktivens skönhet, läs det vetja!
Hur många använder konjunktiv idag? Jag kan föreställa mig ungefär två personer som skulle kunna säga finge eller ginge på ett sätt som förefaller naturligt: Fredrik Lindström och Jan Guillou.
Även om de flesta av oss andra inte är lika bekväma i detta ålderdomliga verbmodus så borde vi åtminstone ägna oss åt att sakna konjunktiven en smula. Det tycker jag.
Taggat med:
konjunktiv, verb, modus, grammatik, finge, ginge, vore, språk, Jan Guillou, Fredrik Lindström
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS