Enkelt uttryckt

Hur kan en dikt som översatts från engelska kännas så genuint svensk? Förmår en modersmålsidentitet skapa en brygga mellan två språk? Vad kommer först, gestaltningen eller orden? Carita Forslund läser en dikt av den svensk-amerikanska poeten Siv Cedering och funderar över vad som egentligen sitter i ett språk.

Som norrlänning är det lätt att känna sig hemma i Siv Cederings miljöbeskrivningar. Jag läser dikten ”Älv och ljus”. Första strofen förflyttar mig omedelbart till min barndoms tysta skog. Midnattssolen nådde visserligen inte riktigt dit jag bodde, men nätterna var ändå ljusa. Som tonåring smög jag ibland ut i skogen om natten, bara för att sätta mig på en sten och lyssna, och smälta in. 

Jag sitter i myrljuset

som är gyllene

av midnattssol,

av tuvor,

ängsull,

hjortron.

Den svensk-amerikanska poeten Siv Cedering föddes 1939 och växte upp i Överkalix, med Kalixälven och skogen inpå knuten. Jag föreställer mig att naturupplevelserna var en del av vardagen, precis som de var för mig där jag befann mig, mellan skog och hav i Ångermanlands kustband. Dikten fortsätter:

Jag sitter

på huk

bakom en

martall

och ser älgkon

och hennes kalv

gå ut i

ljuset

på myren.

Den strofen manar fram ett speciellt minne. När jag var jag i tio-elva-årsåldern höll en älgfamilj till i skogsbrynet nära vårt hus under ett par veckor en sommar. Jag som alltid skulle vara så morsk följde efter dem vid ett tillfälle, och jag kan fortfarande känna hur hjärtat nästan hoppar ur bröstkorgen när ett kolossalt älghuvud plötsligt lyfter från marken bara ett tiotal meter framför mig. Älgen låg lugnt och vilade bland gräs och slyn på hygget. Lite längre bort strosande ytterligare ett par. Jag blev rädd och vände och sprang, men ingen av älgarna brydde sig om mig.

Hon lyfter huvudet.

De långa öronen lyssnar.

Näsborrarna avläser

vindens invånare.

Men vinden blåser åt mitt håll.

Oupptäckt

förblir jag

instängd i min

människolukt.

Nog är det underligt att denna ursvenska norrlandsskildring först publicerades på ett annat språk. Siv Cedering blev nämligen poet på engelska. Familjen emigrerade 1953 till Kalifornien i USA. 1956 gick Cedering en skrivarkurs vid San Francisco State University som leddes av beatpoeten Allen Ginsberg. Hon utgav en första liten diktsamling samma år, Dawn, men själv betraktade hon senare Cup of Cold Water som sin riktiga debut. Den kom först 1973, vid en tid då hon tycks ha bestämt sig för att satsa seriöst på sitt författarskap. I den boken ingick den här dikten, ”Älv och ljus”, fast på engelska. Jag läser den i Matilda Södergrans översättning, ur samlingen Om dikten är ett mål, tillåt mig att misslyckas som publicerades av Ellerströms förlag 2018. Låt oss återvända till myren och älgen.

Älgkon och

hennes kalv

böjer sig ner och dricker.

Vattnet är rostrött av järn

och regnbågsfärgat i

stiltjen mellan tuvorna.

Regnbågarna

vaggar,

ger efter för drickandet,

flödar in under

sammetslena näsborrar

för att bli järn i kalvens puckel,

horn i hans krona

och irrbloss i älgkons öga.

Jag dåsar.

I dikten är det språket som formar landskapet, som läsare har jag inget annat – förutom vad orden väcker i mig i form av minnen och associationer. Jag upplever att jag har detta landskap ”i mig”, precis som jag föreställer mig att poeten som skrev det måste ha haft. Kanske kommer landskapet före språket? Jag har länge tänkt att om man vill förstå en annan människa, eller en annan kultur, så är språket nyckeln. Ett språks vokabulär och grammatik speglar på något vis dess människors relation till omvärlden. Jag tror att Siv Cedering bar det norrländska landskapet inom sig, och även språket som hör ihop med det, men hon valde att överföra detta inre landskap till ett annat språk. Frågan är om hon själv skrev på landskapets språk (svenska alltså) först och sedan översatte till engelska? Och hade jag kunnat ta till mig dikten med samma innerlighet, samma medkänsla, om jag läst den engelska originalversionen? 

En som funderat mycket på detta är Siv Cederings översättare Matilda Södergran. I sin magisteruppsats, Modersmålsmatningen. Att översätta Siv Cedering (tillbaka) till svenska (Akademin Valand, Göteborgs universitet, 2017), skriver hon: ”Jag har frågat mig: Hur centralt är modersmålet för en poet som skrev på sitt andraspråk? Jag har frågat: Är dikterna i själva verket tänkta, alltså skapade, på svenska, men nedskrivna på engelska? Frågat: Är det rätt av mig att tänka att jag översätter Cedering tillbaka till svenska? Och, när jag redan gått för långt i tanken: Hur hade Cedering själv valt att skriva på svenska?” Södergran resonerar vidare kring sin uppgift som översättare, bland annat om svårigheten att dra en gräns mellan texten och poetens liv. 

Som läsare (och norrlänning – mitt ursprung påverkar sannolikt mitt intresse för frågan) kan jag inte låta bli att föreställa mig alternativa översättningar. Ordet älv till exempel. Älven har, som vi snart kommer att se, en framträdande, ja faktiskt livsavgörande, roll i den här dikten. Diktens ursprungliga titel är ”River and light”. Tänk om översättningen hade blivit flod i stället för älv? Ordet flod hade placerat berättelsen var som helst i världen, precis som det engelska ordet river gör, medan älv hör samman med ett specifikt geografiskt område. Detta geografiska område är i sin tur förknippat med en viss kultur och mentalitet. Siv Cedering växte upp i detta geografiska område, i den kulturen, och hennes dikt har nu återknutits med hennes livshistoria genom översättningen. Matilda Södergran diskuterar ingående sitt val av ordet älv i sin magisteruppsats: ”När Cedering då skriver river i en dikt som på alla sätt berör det norrbottniska arvet och landskapet kan jag omöjligt tro att hon hade valt att skriva flod på svenska; jag vill tro att hon känner en särskild ömhet för älven.”

Södergrans val känns självklart, till skillnad från Cederings ordval när hon översatte poesi av amerikansk ursprungsbefolkning från engelska till svenska. Då valde hon nämligen att använda ordet älv som svenskt ord för river. Genom att göra det kopplar hon ihop dessa amerikanska folkgrupper med ett nordiskt landskap. Varför? Kanske ville hon luckra upp geografiska gränsdragningar och visa på det mänskligt gemensamma. Eller ansåg hon att ordet älv hade en starkare innebörd än flod? Ordvalet kan vara gjort på poetiskt grund.

Jag kommer att tänka på en vän till mig, som lämnade sitt hemland vid 14 års ålder, då han kom till Sverige. Han bytte språk från persiska till svenska. Många år senare berättade han att han upplevde begränsningar med sitt modersmål, och insåg att han aldrig hade utvecklat ett fullödigt vuxenvokabulär. Modersmålet hade liksom cementerats i barndomen. Nu skiljer sig min väns historia från Cederings på det sättet att Cedering flyttade till ett nytt land tillsammans med hela sin familj. Sannolikt fortsatte hon att, i vissa miljöer, prata svenska även i det nya landet. Men betänk ändå: Cedering flyttade till ett annat språk innan hon var vuxen. Hennes högre utbildning och övergången till vuxenlivet skedde i huvudsak på ett nytt språk, på engelska. Hennes svenska språkutveckling avtog sannolikt en aning, medan det engelska språket säkerligen gav möjlighet till en slags pånyttfödelse: Ett nytt landskap, nya människor, en ny kultur full av sammanhang för konstnärlig utveckling. Låt vara att en river kanske förblev en älv för henne, oavsett plats. 

Detta är givetvis spekulation, vi får aldrig veta. Däremot kan vi genom poesin ta del av hur Siv Cedering ”skriver in” geografin och landskapet i kroppen – eller om det är tvärtom. Låt oss återvända till myren och älgarna:

Ett surr i öronen

och ögonen öppnas.

Jag ser ängsullens huvuden

släppa taget,

samlas,

stiga,

varje vattenhåls ande

överge sin kropp

för att spöka

över myren.

Kristus på kyrkväggen

stiger uppåt.

Och jag dåsar 

tills en yxa

börjar klyva morgonen.

Jag ryser.  Reser mig.

Lämnar myren.

I diktens första del (av fyra) som vi läst här, är diktjaget en betraktare, en besökare i landskapet. I andra delen tar hon steget ut i vattnet i en lek med timmerflottning, en så norrländsk företeelse, som här får symbolisera en njutningens livsfarliga lek:

En gång red jag naken på stockar

på deras färd mot

sågverk

och hav.

Jag sprang ut i vattnet,

tog fast dem i strömmen,

klättrade upp och skrattade

när de tumlade runt med mig

i älven,

att klänga sig fast, klättra upp igen,

att driva med

strömmen,

armarna utsträckta, balanserande.

Leken handlar om liv och död, och jag får en hastig idé om att hon metaforiskt befinner sig i Edens lustgård, innan syndafallet. Sedan händer något:

Och jag simmade i land

när jag såg pojkarna

komma ner till älven

för att klä av sig

och stå raka som björksly och 

slanka med händerna

över könen, före

det första språnget

ut i vattnet.

För jag hade tänkt på att vara

det vattnet.

När min kropp började få 

älvens kurvor

släppte jag ut håret och

drev med huvudet före,

den långa hårslöjan runt mig,

underliga vågsvall,

sjögräs,

bröstvårtor som små stenar.

Snart lika vid om magen

som älven om våren

när den sväller,

täcker öar och 

vide,

tänker jag på döden som bara är

vatten

i lunga, fisk och gäl

flyter med 

strömmen,

älven vid

av smältvatten.

Så avslutas del två. I Cederings skildring är gränsen mellan kroppen och naturlandskapet flytande, som vatten. Diktjaget blev ett med vattnet, hon blev älven när hennes kropp fick kurvor, hon lät sig flyta med, med konsekvensen att hennes mage blev stor, som ”av smältvatten”. Gränsen mellan liv och död finns inte, allt är liksom … vatten? En befruktning tycks ha ägt rum, men hur? Kanske i form av en sexuell förening mellan diktjaget och naturen, ett mirakel, åtminstone verkar diktjaget uppleva det så. Havandeskapet fortsätter i diktens tredje del, när havet tagit plats i kroppen. Älven är borta, och kvar är en besvikelse och en stor ensamhet:

Herre Jesus!

Finns det inget yttersta

dop?

När magen bär sitt eget 

hav,

där någon liten existens

rör sig genom evolutioner?

När man bär sin mors dröm

om den vita bruden

och sin fars dröm

om Kristi brud?

När man har visat tålamod

i tillfälliga kyrkor,

tält resta åt den nye

evangelisten: ”Kom,

kom till Kristus. Låt Jesus skölja …

Bli renad

i vatten.”

När ingenting i en svarade?

En religiöst skuldbeläggande mentalitet gör sig påmind. Diktjaget ropar efter någon slags hjälp, välsignelse, gemenskap, hon frågar efter ett ”yttersta dop”. Men hon får ingen respons, inte ens inifrån sig själv. Vart tog naturlandskapet vägen? In i kroppen – och sedan …?

Jag klättrade upp i björken

och betraktade oskyldigt

badare och

roddare,

och en vit tjur leddes fram

och en ko väntade,

klövmonstret klumpigt på hennes rygg,

ner,

stöt,

klövar på vitt skinn,

ner,

stöt,

den långa morotssaken sköt fram,

upp igen

och in.

Och jag gick uppför trappan

till abortören.

Den sensuella, sexuella, lustfyllda känslan som var närvarande när diktjaget lät sin kropp driva med vattnet och bli ett med älven, den är borta. Här är det som att hon har klivit ut ur sin kropp och på avstånd betraktar en känslolös, påtvingad parningsakt, som mellan boskap. Är detta en påminnelse om ”verkligheten”, var älven enbart en fantasi, en önskedröm, en längtan? Det här är en uppgiven passage, tyngd av religion och skam. Men sedan kommer diktens avslutande och befriande fjärde del. Älven sätts i rörelse, islossningen, förlossningen:

Men älven –

Tidigt om våren

rycker isen i sandrev

och sten.

Block sliter sig 

loss,

tokiga under tyngden av

vinter

och stockar

som någon har yxat till

eller ylat genom med motorsåg,

kvistat rena,

fört ner till älven,

träd

slanka som pojkar

i väntan

på islossningen

Sätts i rörelse,

och jag vet

att det inte kommer att vara

lammets blod

utan en kvinnas blod

när alla hennes älvar släpper taget

och ut ur sitt eget hav

kommer barnet, det lilla ansiktet

klokt som de tre vise männen

och med alla

deras gåvor.

Och i något rum, gyllene

av morgon

och älgljus

behövde någonting bryta sig loss.

Dotter, vad ska jag ge dig?

Årstidernas cirkel sluts, en tillblivelse är fullbordad. Om naturens kretslopp är smärtsamt så är kulturens (människans) dom skoningslös. Kvinnan är lammet som måste offras för att nytt liv ska få inträde i världen. Älven, det norrbottniska hemlandskapets vatten, har flödat både runt och inuti diktjagets kropp. Farvatten, dopvatten, fostervatten. Och alla vatten möts i havet, det är gemensamt, allmänmänskligt. I Cederings dikt bär diktjaget havet i sin egen mage ,”där någon liten existens / rör sig genom evolutioner”.

Jag tycker om att tänka att Siv Cedering, när hon lämnade Norrbotten och Kalixälven, midnattssolen, myrmarken och modersmålet, så tog hon alltihop med sig. Hon införlivade inte bara erfarenheten, utan känslan av hela landskapet, i sin kropp. Sedan skrev hon in kroppen i dikten och gav den till oss. 

Även om språket i relation till det inre landskapet kan framstå som ganska fattigt, med sina torrlagda ord på ett papper, så är det trots allt orden som bär fram dikten, och dikten i sig är en form för pånyttfödelse – oavsett språk.

Carita Forslund

Mer om Siv Cedering

Siv Cedering (1939–2007) var en allkonstnär, verksam inom fotografi, bildkonst, skulptur och även musik. Som författare skrev hon flera barnböcker och romaner på svenska, men poesin gav hon konsekvent ut på engelska. I USA slog hon igenom som poet på 1970-talet. Hon var gästprofessor och skrivlärare på universitet, och turnerade med uppläsningar i USA, Kanada, Australien och Japan. I Sverige har hon varit förvånansvärt okänd, men kanske kan det ändras tack vare Matilda Södergrans översättningar, vilka finns utgivna i två samlingar: Om dikten är ett mål, tillåt mig att misslyckas, Ellerströms förlag, 2018, och Kärlets dikt, Pamphilus, 2021. Sedan tidigare finns också, i Maria Wines översättning, diktsamlingen En dryck kallt vatten, Coeckelberghs, 1977.

Foto: Okänd fotograf. Från Siv Cederings personarkiv vid Umeå universitetsbibliotek.

Artikeln är tidigare publicerad i Aurora nr 1-2 2022.

Jag är ingen hängiven språkpolis, men ibland kan jag inte hålla mig – även om det innebär att jag beter mig som en besserwisser. 

Barnet. Det.

Det är tufft för poeterna. Varken arladagg eller avgrundskval är gångbart längre. 

"Ett tunt och flexibelt trosskydd, känns som en del av trosan. Tillverkad för SCA Hygiene Products AB, 405 03 Göteborg, tfn 020-73 55 00."

Så lyder den svenska finstilta texten på detta lilla troskyddspaket, och sedan följer liknande text på ytterligare 27 språk. Jag beklagar att bilden blev lite suddig, det är nog inte möjligt att läsa här. Det är svårt även i verkligheten, ska jag be att få meddela. Det är fruktansvärt liten text, förstoringsglas borde medfölja. Jag ställde den lilla tändsticksasken bredvid för att ge en känsla för hur liten den finstilta texten är.

Om man sedan vänder på paketet så fortsätter de finstilta informationstexterna. Men vänta, vad är det här? En av texterna är kopiöst uppförstorad i jämförelse med alla andra på paketet. Varför?

Detta har jag funderat länge och förhållandevis ofta på, ungefär lika ofta som jag ser paketet, och eftersom det står där inne vid toaletten så blir det väl några gånger per dag. (Det är ju lite sjukt när man tänker på det...) Jag har haft några olika teorier. Tryckeriet kanske inte hade typstnittet i mindre storlek? Men adressuppgifterna står i samma ministorlek som de andra språken, så det kan inte vara det. Kanske finns det i aktuellt land någon slags lagstiftning som säger att information till konsumenter på förpackningar måste vara läsbar även för dem med synfel? Alla som behöver kanske inte har möjlighet att skaffa glasögon?

Nu slog jag upp BY som visar sig vara Vitryssland. Det är där man har förmånen att slippa kisa för att försöka läsa det finstilta på ett paket med trosskydd. Det är kanske också den enda fördelen med att bo där? Vad vet jag.

Min mormor använde ordet finge. Det gör inte jag och det är ju faktiskt lite tråkigt när man tänker på det. Finge är en konjunktivform av verbet fick. Vad är då skillnaden mellan fick och finge? Ordet fick handlar om att få något i dåtid. Ordet finge handlar om att kanske kunna få något i dåtid. Konjunktiv uttrycker hypotetiska tillstånd. Sådant som skulle kunna vara möjligt. Det finns med andra ord en grammatisk form för att uttrycka drömmar och fantasier!

Är det inte vackert?

Tyvärr är svenska språkets konjunktiva verbformer under utdöende. Språket håller på att bli lite fattigare på nyanser. Om det inte är så att man kan säga samma saker på andra sätt, det är ju också en möjlighet. Jag vill inte vara en mossig bakåtsträvare i språksammanhang ... men jag är estet. Jag måste få vurma lite för den fonetiska skönheten i dessa ord: vore, finge, sprunge, ginge. 

Jag hittade ett välskrivet litet blogginlägg om konjunktivens skönhet, läs det vetja!

Hur många använder konjunktiv idag? Jag kan föreställa mig ungefär två personer som skulle kunna säga finge eller ginge på ett sätt som förefaller naturligt: Fredrik Lindström och Jan Guillou.

Även om de flesta av oss andra inte är lika bekväma i detta ålderdomliga verbmodus så borde vi åtminstone ägna oss åt att sakna konjunktiven en smula. Det tycker jag.