Visar inlägg i kategorin Ur egen synvinkel

Tillbaka till bloggens startsida

Trädens utsträckning, molnen

Lövsångare


Lövträden sträcker sig efter varandra. I den milda brisen ser de ut att kittla varandras fingertoppar. Kanske är detta så långt naturen kan sträcka sig utan att kulturen tar vid. 


*


Jag betraktar träden och försöker beskriva deras rörelser med min blygsamma förmåga, fånge i språkets otillräcklighet, ännu ett exempel på att människan mer än något annat uttrycker sin begränsning i allt hon gör.


*


Konsten är en manifestation för människans längtan att nå bortom sig själv. En längtan efter att likna trädens utsträckning, eller molnens obegränsning.


*


Dikter är som moln. Poeter fyller dem med idéer till innehåll. Läsare formar dem utifrån sina egna ögon när de glider förbi. Allt löses sedan upp i intighet, till evig förening med alltet. 

Diktsamlingens namn

Onsdagen den 7 mars 2018, då trodde jag att jag skulle dö. Det gjorde jag nu inte, men sköldkörteln avlägsnades enligt plan. Jag var inte på något sätt beredd på att ett så lokalt ingrepp, visserligen på ett mycket obehagligt ställe men ändå lokalt, skulle kännas så mycket i hela kroppen. Min värkproblematik som jag nått så mycket framgång med senaste halvåret, med så gott som smärtfria dagar senaste veckorna, den är tillbaka. Måste jag måste börja om från början nu?

Jag hatar verkligen när kroppen sätter käppar i hjulen för mig. Livsglädjen, motivationen, kreativiteten, den hänger på en skör tråd, och det är kroppens fel. Jag har ofta en känsla av att kroppen är ett oönskat påhäng, en fiende som jag antingen måste fly ifrån eller ta striden mot, men jag inser ju samtidigt att det inte är så. Jag borde nog rikta in mig på samarbete i stället.

Tur att jag har mina projekt att fundera på. Vad ska mitt skönlitterära projekt heta? Snart är kursen slut och projektet ska slutventileras. Då måste det ju heta något! 

Jag tror att jag kanske har det: Poetisk organologi

Hur låter det? Det låter bra i mina öron. Än så länge. Ser bra ut i ögonen. Det är mitt i prick. Ringar in vad det handlar om så exakt som det går, faktiskt! Blir intressant att se om något förlag vill ge ut det sedan. Tala om att vara nischad...

Jag läser också. Boken som bär mig just nu heter Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit. Den är lite svårläst men helt fantastisk, jag är fast, och ser fram emot att berätta om den här när jag läst ut den. Den handlar om att förlora sig som ett sätt att hitta vägen. Jag är fullständigt förlorad i Solnits språk och berättarstil. Långa meningar med många bisatser, komplicerade – och ärliga – associationsbanor, motsatsen till mitt eget skrivande. Inte för att jag skriver oärligt, men jag skriver inte allt. Det gör förstås ingen. Men jag upplever nu att jag borde tillåta mig att ta ut svängarna lite mer. Inte vara så rädd. 

Inte vara så rädd.

Rapport från Nuet

Ibland undrar jag om jag är riktigt klok – jag är så ”driven” (hatar egentligen det ordet) och kan inte motstå att ge mig in i nya personliga projekt hela tiden. Tack vare denna benägenhet har jag nu en intressant vår framför mig.

Jag hoppas kunna slutföra kursen Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Det är den sista kursen på grundnivå, sedan blir det magisternivå. Mycket spännande! Har även hoppat på en liten 7,5-poängare i musikvetenskap, vilket kommer att ge mig möjlighet att avsluta min magisterutbildning där till hösten, om jag skriver uppsatsen. Det har jag för avsikt att göra. Jag har uppsatsämnet någorlunda klart för mig redan. 

Samtidigt ser jag fram emot att debutera som poet inför världen, genom att publiceras i inte bara en utan två fina poesitidskrifter under våren. Ska även försöka leverera en artikel till en musiktidskrift som jag är mycket glad över att ha fått förtroende från. 

Jag njuter av att ha möjlighet att fördjupa mig i mina ”passioner”. Som om inte detta räckte har jag en fin familj som både tar mycket tid men som också respekterar mitt behov av egen tid. (Det betyder dock inte att det är enkelt att få ihop allting).

Även om jag har väldigt mycket roligt just nu så är inte precis alla förutsättningar på topp. Jag är sjuk sedan några år och väntar nu på operation för att avlägsna min dysfunktionella sköldkörtel. Den där sjukdomen, som kallas Graves sjukdom, har även orsakat ögonproblem och dubbelseende, men det är inget jag inte klarar av att leva med om det inte blir allför dåligt. Det finns prismor. Det finns värre sjukdomar.

Jag har genom olika slags terapi, både mental och fysisk, kunnat uppnå en slags förståelse för min egen smärtsamma kropp, vilket har resulterat i mindre smärta. Det är helt fantastiskt. En avgörande del av processen verkar vara att bejaka min lust att vidareutveckla mig inom mina intresseområden: poesi och musik. Samt att bejaka mitt inre motstånd mot att göra sådant som jag inte gillar... Det är kanske viktigast av allt.

Taggat med: 

, , ,

Musikinstrument en hyllning till musiken



Ingenting uttrycker människans kärlek till musiken så väl som musikinstrumenten. Omsorgen som lagts i formerna, detaljerna och utsmyckningarna säger mig att det finns något gott i människan och något vackert med livet. Det inger hopp att beskåda dessa konstverk. Oavsett varifrån instrumenten kommer eller när de byggdes så är kärleken gemensam. Musikinstrumentens skönhet är en hyllning, en tacksägelse, till musiken. 

En instrumentutställning i tiden

I helgen var jag i Barcelona och där hittade jag ett alldeles utsökt musikmuseum, Museu de la Musica, inhyst i stadens konserthus, L'Auditori de Barcelona
Här visas ungefär 500 instrument i en utställning som berättar om musik som ett universellt uttryck. Enkla texter beskriver musikens utgångspunkter och förutsättningar. Så här börjar det:

Prelude: musical sound
We recognise musical sound by its ordered structure. Music is a form of universal communication that is found in all cultures. It is a language of sounds, independent of speech, that evokes its own concepts and images. Music unfolds successively in time and space, and it is built of elements that help us understand it and enjoy it.

Sedan följer snygga montrar med smakfullt exponerade instrument från hela världen, sorterade utifrån vilket sätt ljud genereras, eller vilken typ av ljud de alstrar. Vissa instrument kan bara spela en ton i taget, till exempel. 
Korta och klarsynta texter som den ovan fördjupar insikten kring rytm, olika karaktärer av ljud, och vad musik som språk egentligen uttrycker. Illustrerande musik och filmer spelas upp i diskret och alldeles lagom ljudnivå, som startas med hjälp av detektorer som känner av var i rummet jag befinner mig. Idén är inte unik, men ovanligt skickligt praktiserat. Inga ljud är påträngande eller störande, ändå slipper besökaren ohygiensiska hörlurar att sätta på sig vid olika montrar.


Ända sedan jag var i 20-årsåldern har jag roat mig med att leta upp musikmuseer på nya platser. Jag har besökt instrumentsamlingar och musikmuseer i Stockholm, London, Edinburgh, Budapest, Paris och Köpenhamn. I jämförelse med dessa ligger Barcelonas museum i topp. Det är långt ifrån det största museet, men det mest smakfullt "kurerade". Jag imponerades till och med av en utställning om katalansk rockmusik, och det utan att förstå något av utställningstexterna. Utställningen var mycket estetiskt utformad, med enkla medel.

Utsikt från Barcelonas musikmuseum


Svenska Musikmuseet blir Scenkonstmuseum

Nu till den stora sorgen. Musikverket, tidigare Statens Musiksamlingar, har beslutat att lägga ner Sveriges Musikmuseum. Visst var kanske den stora permanenta utställningen (Tutti tror jag den hette) lite mossigt designad, men den visade hundratals, kanske något tusental, fantastiska musikinstrument från hela världen. För mig var Musikmuseet ett himmelrike. Jag älskade att gå dit, varje gång jag kom till Stockholm såg jag till att få en stund till instrumentutställningen. Som flöjtist var jag extra förtjust i den vackra tvärflöjten av kristall som tillhört sångerskan Christina Nilsson. Jag undrade hur den skulle kännas att spela på, och föreställde mig imman som skulle bildas i flöjtkroppen. Jag var alltid lite lyckligare när jag lämnade museet.
En gång när jag kom dit för några år sedan var instrumentutställningen borta. Jag minns att jag betalade entré ändå bara för att se vad som hänt, och gick sedan därifrån asförbannad, efter att ha uttryckt min besvikelse och ilska i en besöksenkät där mina fritextsvar blev långa. Museet skulle, precis enligt trenden på alla andra museer i landet, bli mer "interaktivt" och med det hade det blivit outhärdligt att vistas i samtidigt som andra. I en utställning exponerades olika ljud ovanpå varandra minns jag, och i en annan avdelning där besökaren skulle få prova på olika instrument gick det inte att vistas om man var rädd om hörseln.
Men det var en mellanperiod. Just nu är museet helt stängt och under omvandling. Det nya Scenkonstmuseet öppnar 2017. Mina förväntningar är av erfarenhet superlåga, men jag lovar att ge det en chans. Jag har dock sett många museer ombildas och när de öppnar igen består utställingarna mest av bild, text och film. Kanske några barnvänliga miljöer som påminner om Junibacken. Autenticiteten är borta. Urtrist, jag tycker verklligen det är spännande att få se gamla prylar. Det sätter igång fantasin. Tänk att någon faktiskt har ätit mat från den där 700-åriga tallriken. Vem var det? Vad var det för mat? Vad hade den personen för liv, för familj, för tankar och drömmar? Sådant är svindlande.

Färre föremål, fler filmer

Jag lyckades tjata in mig som sommarjobbare på Historiska museet i Göteborg 1991, därefter hoppade jag runt som timanställd vakt eller receptionist på nästan alla Göteborgs museer under studietiden på 1990-talet. Jag har sett utvecklingen från det gemensamma Historiska/Arkeologiska/Etnografiska museet till Stadsmuseet och Världskulturmuseet. Det är möjligt att något har blivit bättre. Marknadsföringen kanske. Men mycket har blivit sämre. Den historiska aspekten, till exempel. De gamla föremålen har nästan försvunnit från utställningarna. Jag tycker det är allvarligt. 
Tillbaka till musikinstrumenten. Göteborgs Historiska museum hade en liten men bedårande instrumentavdelning i sin permanenta utställning på 1990-talet, som försvann när museet omvandlades till Stadsmuseet. Det är sorgligt att tänka på allt som finns magasinerat samtidigt som utställningarna nuförtiden mest består av bild, ljud och film. Som analoga webbplatser.

Spoken word som presentationsteknik

Härom dagen på jobbet fick jag tillfälle att lyssna på ett tal, en kille som höll en presentatnion om sin forskning inom ungdomskultur. Det var intressant på flera sätt. Allra mest fastnade jag för sättet han framförde sin presentation. Han pratade i hög hastighet, i princip utan att andas, och gjorde poänger genom fyndiga ordvändningar och roliga uppräkningar. Som en spoken word-artist, ungefär. Saknades bara en trummaskin så hade han kunnat kvalificera sig till en rap battle.

Det var kul först men det blev efter hand ganska jobbigt att lyssna på. Är det inte tystnaden som gör musiken? Tänkte jag.

Precis så här har mina upplevelser av estradpoesi varit också. Ord som i rapp takt staplas på varandra i varierande grad av fiffiga kombinationer, smarta formuleringar, fyndiga poänger, helst med mycket alliterationer, och allt ska helst reciteras med någon slags hiphop-rytm. Det hela har karaktären av personlig uppvisning som jag tycker blir ointressant. Självhävdelse på ett trist sätt – just eftersom självhävdelse är trist att bevittna. Nu ingår väl detta i den här konstformens koncept, och jag har egentligen inga synpunkter på det. Allt jag behöver göra är att undvika den typen av sammanhang så slipper jag ju störas av det.

Men när stilen smittar av sig på forskningen. Och används som presentationsteknik tillsammans med powerpoint. Då blir jag lite trött.

Böckerna, virknålen, kameran, silvret och jag

Hur ska det gå? Jag menar med mig och litteraturen, fotograferandet, silvret och allt? Kan inte hjälpa att jag blir lite stressad när jag tänker på allt jag vill hinna göra. Jag vill läsa, men just nu ligger det nere. Kommer förhoppningsvis igång när läsecirkeln drar igång.

Jag vill virka, en mössa till mig själv till exempel, men jag kommer alltid på det mitt i natten. När ska jag sätta igång? Kanske ska gå och titta på garn i morgon? Behöver en mössa att bära mina broscher på!

För nu har jag verkligen snöat in på silversmycken. Gamla silverbroscher och hängen och ringar. Har ju till och med startat en blogg.

Inte nog med det: Jag har anmält mig till en kvällskurs i silversmide i höst. Det ska bli fantastiskt roligt, det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig in i detta. Det verkar svårt. Men jag har väl inte sämre förutsättningar än någon annan att lära mig, tänker jag. Jag är faktiskt ganska händig och har alltid varit skicklig på småpill. Skräcken handlar mest om alla olika moment jag måste lära mig, alla verktyg som ska hanteras och metoder som ska övas in. Har med åren blivit så otålig när det gäller att lära mig något nytt. Jag vill alltid kunna direkt, men det går ju inte. Det får väl ta några terminer om det är roligt. Fantiserar redan om en egen verkstad... (Jo, jag har kanske lätt för att få lite hybris.)

Jag har dessutom anmält mig till en grundkurs i stilhistoria hos Göteborgs Antikskola. Det ska bli riktigt kul! 

Men hur ska jag egentligen hinna ägna mig åt allt som jag vill syssla med? Läsa, fotografera, virka, skriva, och nu dessutom lära mig smida silver. Tiden, den är alltid för kort. Kan jag kombinera alltihop på något vis? Det känns spretigt. Samtidigt. Det är väl så det är. Livet alltså.

Jag mötte Karin Boye

Karin Boye

Foto: Carita Forslund

Den är förvånansvärt välbehållen, min Karin Boye-diktsamling som jag fick av faster Lilian på min sjuttonårsdag. Jag har vårdat den. 

Numera bor jag ett stenkast från Karin Boyes grav. Den går jag förbi då och då. Så diskret den är, hennes sten utgör ett halvt hörn av en familjegrav. Förtjänar hon inte mer? Eller också räcker det?

Karin Boye framställs ofta som ledsen, mörk, deprimerad. Till och med jag tänker på henne så, fastän jag vet bättre. Det blir jag varse varje gång jag bläddrar i min bok. Dikterna är fulla av passion, nyfikenhet och livslust. Och som hon sätter ord på känslor! Hon är makalös.

Igår tog jag en promenad i Trädgårdsföreningen (i Göteborg) och mötte henne oväntat där. Skulpturen som vanligtvis står vid Stadsbiblioteket måste ha flyttats hit under renoveringen. Detta porträtt av skulptören Peter Linde är vackert. I sin enkelhet utstrålar det egenskaper som jag föreställer mig att hon ägde: målmedvetenhet, längtan och vemod. (Eller använder jag skulpturen som spegel?)

Jag vill här bjuda på en bild jag tog av hennes avbild, se ovan! Njut samtidigt av hennes egna ord här nedan. En fantastisk kärleksförklaring.


FÖRKLARING

I din skönhet sänkt
ser jag livet förklarat
och den mörka gåtans svar
uppenbarat.

I din skönhet sänkt
bedja jag vill,
Världen är helig,
ty du är till.

Andlös av klarhet,
ljusfördränkt,
ville jag dö hos dig,
i din skönhet sänkt.

Taggat med: 

,

Äldre inlägg

Konst