Visar inlägg i kategorin Ur egen synvinkel

Tillbaka till bloggens startsida

Två böcker...

Bild på mina två böcker Poetisk organologi och Haiku som mindfulness

Nu är böckerna ute och dikterna är befriade. Den 15 november bjöd jag på releasefest och hade en fantastisk kväll. Så många människor som kom och var nyfikna, uppmuntrande, beundrande. Det hela var väldigt märkvärdigt, och märkligt. Ganska overkligt, faktiskt. 

Att be min goda vän poeten Linda Ghaderi vara konferencier och samtalspartner var ett lyckodrag naturligtvis. Hon var (och är) fantastisk. 

Bland släkt och vänner som dök upp måste jag nämna min barndomsvän Siv, som kom resande från Stockholm, liksom min kusin Johnny och hans fru Helena, min skolkamrat Maritza som jag inte träffat på 32 år (!) förärade mig med sitt besök, vilket var så otroligt roligt! För att inte tala om min gamla brevvän Carrie från Kalifornien som under Europa-resa ”gömt” sig i Grekland i några veckor extra bara för att kunna stanna på denna kontinent länge nog för att komma... Helt enormt! Förutom dessa långresare så kom en lång rad gamla kompisjobbare från Musik i Väst, och många vänner och bekanta som jag känner från lite olika håll. Musikvetenskapen, journalistiken, silversmidet och några andra sammanhang.

Min äldste son Zakaria höll i bokbord och försäljningen, medan min yngste son Alexander satt på den högst belägna läktarplatsen och skötte sig fint. Joachim och hans föräldrar och syster var där. Jag saknade bara min egen mamma och pappa. Och lillbrorsan. Det här var ju som bästa födelsedagspartyt. Eller bröllopsfest kanske, och någon sådan lär jag ju knappast få anledning att bjuda in till. Så det gäller helt enkelt att ge ut fler böcker.

Böckerna Poetisk organologi och Haiku som mindfulness går att beställa via min hemsida talaom.se

Allt ljus på mig: personlig årskrönika

Faktiskt är det rätt intressant att titta i backspegeln på året som gått. Det är så lätt att undra vad man egentligen har gjort. Det känns som om tiden bara gått. Jag undrade också vad jag inspirerats mest av. Så här kommer en slags sammanställning över de mest minnesvärda upplevelserna jag hade under året, ur ett konstnärligt perspektiv alltså.



MUSIK


Thom Yorke live på Sonár Barcelona.

Thom Yorkes album Suspiria.


Jag vet jag är ensidig. Jag är med musik som med pålägg på frukostmackan: en utpräglad periodare. Nuvarande Radiohead-period har pågått i fem år. Har senaste året även lyssnat en hel del på Kate Bush, Arvo Pärt, John Cage. För ett par månader sedan hade jag en egen liten R.E.M.-festival.


Mitt poesiprojekt Poetisk organologi (mer om det längre ner) ledde mig till en hel del fördjupning kring musik som jag vanligtvis inte ägnar mig åt. Fokus låg på instrumenten, från viola d’amore till qin. (Vilka instrument finns inte däremellan?)


Genom jobbet närvarade jag i oktober på världsmusikmässan Womex. Därifrån har jag två riktigt fina konsertminnen: Den koreanska slagverkaren Kim So Ra som gjorde en explosiv – både fysiskt och estetiskt – show, och den schweiziske dragspelaren Mario Batkovic som utforskade instrumentets klangmöjligheter, vilket var mycket annorlunda. Omväxlande expressivt och meditativt. Inte särskilt melodiskt, jag minns det hela mest som ett mörkt vibrerande ljudrum.


Sedan de där konserterna där sällskapet stod i fokus, inte musiken, även om den också var bra:


ELO – med Zacke ❤️

Per Gessle – med Nilla 💙

Lauryn Hill – med Sivan 💜 



LITTERATUR


Rebecca Solnit: Det avlägset nära

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok

Staffan Börjesson: Än flyger aspfjärilen

Stephen King: Att skriva

Annie Dillard: Det skrivande livet

Ben Lerner: Varför alla hatar poesi


Poesi jag läst mycket av i år:

Gunnar Björling, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund, Helga Krook, Ko Un, Eva-Stina Byggmästar. Och mycket haiku.


Fick en roman i födelsedagspresent av min son. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Stark läsupplevelse, när jag väl trängt in i Conrads språk. Leddes in i en annan tid, annan världsbild, annan kontinent, andra värderingar. Det var en mycket inspirerande bok, och oväntad läsupplevelse. Den bjöd lite motstånd i början, men sträcklästes sedan.


Dessutom, en bonusbok värd att nämnas: Min gamle klasskompis från journalisthögskolan Thomas Pettersson gav ut en bok om Palme-mordet. Den osannolika mördaren. En slags litteratur jag sällan (typ aldrig) läser, men som jag i den här fallet sträckläste. För att den var bra. Kul! 



KONST / UTSTÄLLNING


Museu de la Música

Musikmuseet i Barcelona. Jättefin instrumentutställning, vackert exponerade instrument från när och fjärran, förr och nu. Mitt andra besök gjorde mig inte besviken.


Museu Frederic Marès 

Alla träskulpturer med Maria med Jesusbarnet var överväldigande. Inte ur ett religiöst perspektiv. Det var interaktionen mellan mor och son som var intressant. Även detta sett under samma Barcelona-resa.


Chiharu Shiota: The Distance

Installationen med alla trådarna, Nät eller livlina? Kanske både-och. På Göteborgs konstmuseum.


Medelhavsmuseet

Varje gång jag varit i Stockholm har jag sprungit dit en stund. Jag finner det väldigt fridfullt och stärkande att vandra runt bland antika skulpturer och spår. Fint museum, som en miniversion av Glyptoteket i Köpenhamn.


Jin Taira: Doble o mitad

Märklig liten utställning som gjorde intryck. Mycket text, bilder, musiknoter, sångtexter, collage, böcker och tavlor. Allt var kanske inte så bra. Men jag uppskattade konstnärens utnyttjande av sin poetiska frihet. Bland annat tre platsspecifika böcker, en för varje utställningsrum. 

Centro Atlántico de Arte Moderno (CAAM) i Las Palmas, Gran Canaria.



PERSONLIGT


Det har hänt en massa med mig i år, både bra och dåligt. Jag drar igenom det dåliga först, så blir det en desto roligare avslutning på det här inlägget.


Hälsan

I mars var jag tvungen att operera bort sköldkörteln. Ett snitt på halsen kändes gruvsamt, för att uttrycka det milt. Jag är en orolig person med dödsångest. Jag var inte övertygad om att jag skulle överleva. Det gjorde jag, tack och lov. Men jag var inte beredd på hur medtagen hela kroppen skulle bli efter ett sådant ingrepp. 

I somras blev jag återigen sjukskriven, hela semestern och lite till, på grund av stress och ångest kopplat till jobbet. Ett omfattande projekt jag inte ville ansvara för från första början, men ingen lyssnade, tog nu ut sin rätt. Ingen ska behöva jobba i motvilja, i synnerhet inte om jobbet kräver ganska mycket kreativitet och entusiasm. Min arbetslust är nu körd i botten, och även om jag arbetar igen så är det svårt. Det sitter mycket långt inne att vara kreativ på jobbet. Lusten för både min roll och mitt ansvarsområde är ganska stukat. Jag vill helst byta arbetsuppgifter och har inlett processer för att kunna förverkliga det.

Att vara slutkörd psykiskt påverkar även den fysiska hälsan. Förutom att stress ger mig fysiska smärtor, framför allt i rygg, bäcken och ben, har jag under hösten dessutom drabbats av än den ena, än den andra åkomman, vilket har sinkat mig. 


Studier

Privat är däremot kreativiteten och arbetslusten hög. Jag har under året haft förmånen att utveckla mitt konstnärliga skrivande under handledning av (under hela förra läsåret) poeten Helga Krook, och senaste terminen essäisten och litteraturvetaren Niklas Schiöler. Jag är mycket tacksam! Kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet rekommenderar jag verkligen. Skrivandet är naturligtvis helt efter ens egen hjärna, det är en själv som skapar innehållet i sin kurs. Men kursen erbjuder deadlines och feedback. Och nya skrivarkompisar! Jag är nu inne på den fjärde kursen, D-kursen alltså. 

Jag har även återupptagit musikvetenskapen med avsikt att slutföra min magisterexamen. Har ”bara” uppsatsen kvar och den påbörjade jag nu under hösten. Har tyvärr inte presterat lika mycket som jag hade önskat, och jag hoppas hälsan tillåter lite högre tempo till våren. Vill verkligen ro detta i land.


Publicerat poesi

I våras publicerade jag dikter för första gången. Dels i tidskriften Lyrikvännen, dels i Populär poesis digitala upplaga. Alldeles nyss hade jag med en liten haiku i tidskriften Blåeld. Snart kommer fler diktpubliceringar, men vi hinner byta år innan dess.

Tillsammans med en kompis startade jag även en egen haiku-kanal: Haiku-kompis. En blogg för korta dikter.


Bokförlag

I år färdigställde jag mitt manus till en diktsamling: Poetisk organologi. Mitt manus har alldeles nyligen hittat till ett förlag som verkligen omhuldar det! Jag vågar knappt tänka det, än mindre yttra det högt, för då kanske jag förstör det, men jag tror faktiskt att det kan bli bokrelease under våren. Och då kan vi kan vänta oss en mycket vacker liten utgåva. 🖤


Redaktionsmedlem i Aurora

Nu i december blev det också klart att jag numera ingår i redaktionen för den lilla tidskriften Aurora. Så fantastiskt roligt det ska bli att medverka i ett sådant sammanhang. Aurora ges ut av Romantiska förbundet, innehåller mest poesi men även andra konstnärliga uttryck, och även intervjuer och reportage. Ska bli roligt att bidra och samarbeta med ett gäng poetiska romantiker.


Långväga möte

Sist, men verkligen inte minst – början av året såg min brevvän från 80-talet Carrie till att vi äntligen fick träffas. Hon gjorde en world tour och stannade till i Göteborg bara för min skull. Vilken grej! Smånervöst möte som blev väldigt fint. Det kändes som att vi känt varandra länge. Och det har vi ju. Jag är glad att vi fick ses på riktigt. Tack Carrie för att du såg till att förverkliga detta! 

Trädens utsträckning, molnen

Lövsångare


Lövträden sträcker sig efter varandra. I den milda brisen ser de ut att kittla varandras fingertoppar. Kanske är detta så långt naturen kan sträcka sig utan att kulturen tar vid. 


*


Jag betraktar träden och försöker beskriva deras rörelser med min blygsamma förmåga, fånge i språkets otillräcklighet, ännu ett exempel på att människan mer än något annat uttrycker sin begränsning i allt hon gör.


*


Konsten är en manifestation för människans längtan att nå bortom sig själv. En längtan efter att likna trädens utsträckning, eller molnens obegränsning.


*


Dikter är som moln. Poeter fyller dem med idéer till innehåll. Läsare formar dem med sina egna ögon när de glider förbi. Allt löses sedan upp i intighet, till evig förening med alltet. 

Diktsamlingens namn

Onsdagen den 7 mars 2018, då trodde jag att jag skulle dö. Det gjorde jag nu inte, men sköldkörteln avlägsnades enligt plan. Jag var inte på något sätt beredd på att ett så lokalt ingrepp, visserligen på ett mycket obehagligt ställe men ändå lokalt, skulle kännas så mycket i hela kroppen. Min värkproblematik som jag nått så mycket framgång med senaste halvåret, med så gott som smärtfria dagar senaste veckorna, den är tillbaka. Måste jag måste börja om från början nu?

Jag hatar verkligen när kroppen sätter käppar i hjulen för mig. Livsglädjen, motivationen, kreativiteten, den hänger på en skör tråd, och det är kroppens fel. Jag har ofta en känsla av att kroppen är ett oönskat påhäng, en fiende som jag antingen måste fly ifrån eller ta striden mot, men jag inser ju samtidigt att det inte är så. Jag borde nog rikta in mig på samarbete i stället.

Tur att jag har mina projekt att fundera på. Vad ska mitt skönlitterära projekt heta? Snart är kursen slut och projektet ska slutventileras. Då måste det ju heta något! 

Jag tror att jag kanske har det: Poetisk organologi

Hur låter det? Det låter bra i mina öron. Än så länge. Ser bra ut i ögonen. Det är mitt i prick. Ringar in vad det handlar om så exakt som det går, faktiskt! Blir intressant att se om något förlag vill ge ut det sedan. Tala om att vara nischad...

Jag läser också. Boken som bär mig just nu heter Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit. Den är lite svårläst men helt fantastisk, jag är fast, och ser fram emot att berätta om den här när jag läst ut den. Den handlar om att förlora sig som ett sätt att hitta vägen. Jag är fullständigt förlorad i Solnits språk och berättarstil. Långa meningar med många bisatser, komplicerade – och ärliga – associationsbanor, motsatsen till mitt eget skrivande. Inte för att jag skriver oärligt, men jag skriver inte allt. Det gör förstås ingen. Men jag upplever nu att jag borde tillåta mig att ta ut svängarna lite mer. Inte vara så rädd. 

Inte vara så rädd.

Rapport från Nuet

Ibland undrar jag om jag är riktigt klok – jag är så ”driven” (hatar egentligen det ordet) och kan inte motstå att ge mig in i nya personliga projekt hela tiden. Tack vare denna benägenhet har jag nu en intressant vår framför mig.

Jag hoppas kunna slutföra kursen Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Det är den sista kursen på grundnivå, sedan blir det magisternivå. Mycket spännande! Har även hoppat på en liten 7,5-poängare i musikvetenskap, vilket kommer att ge mig möjlighet att avsluta min magisterutbildning där till hösten, om jag skriver uppsatsen. Det har jag för avsikt att göra. Jag har uppsatsämnet någorlunda klart för mig redan. 

Samtidigt ser jag fram emot att debutera som poet inför världen, genom att publiceras i inte bara en utan två fina poesitidskrifter under våren. Ska även försöka leverera en artikel till en musiktidskrift som jag är mycket glad över att ha fått förtroende från. 

Jag njuter av att ha möjlighet att fördjupa mig i mina ”passioner”. Som om inte detta räckte har jag en fin familj som både tar mycket tid men som också respekterar mitt behov av egen tid. (Det betyder dock inte att det är enkelt att få ihop allting).

Även om jag har väldigt mycket roligt just nu så är inte precis alla förutsättningar på topp. Jag är sjuk sedan några år och väntar nu på operation för att avlägsna min dysfunktionella sköldkörtel. Den där sjukdomen, som kallas Graves sjukdom, har även orsakat ögonproblem och dubbelseende, men det är inget jag inte klarar av att leva med om det inte blir allför dåligt. Det finns prismor. Det finns värre sjukdomar.

Jag har genom olika slags terapi, både mental och fysisk, kunnat uppnå en slags förståelse för min egen smärtsamma kropp, vilket har resulterat i mindre smärta. Det är helt fantastiskt. En avgörande del av processen verkar vara att bejaka min lust att vidareutveckla mig inom mina intresseområden: poesi och musik. Samt att bejaka mitt inre motstånd mot att göra sådant som jag inte gillar... Det är kanske viktigast av allt.

Taggat med: 

, , ,

Musikinstrument en hyllning till musiken



Ingenting uttrycker människans kärlek till musiken så väl som musikinstrumenten. Omsorgen som lagts i formerna, detaljerna och utsmyckningarna säger mig att det finns något gott i människan och något vackert med livet. Det inger hopp att beskåda dessa konstverk. Oavsett varifrån instrumenten kommer eller när de byggdes så är kärleken gemensam. Musikinstrumentens skönhet är en hyllning, en tacksägelse, till musiken. 

En instrumentutställning i tiden

I helgen var jag i Barcelona och där hittade jag ett alldeles utsökt musikmuseum, Museu de la Musica, inhyst i stadens konserthus, L'Auditori de Barcelona
Här visas ungefär 500 instrument i en utställning som berättar om musik som ett universellt uttryck. Enkla texter beskriver musikens utgångspunkter och förutsättningar. Så här börjar det:

Prelude: musical sound
We recognise musical sound by its ordered structure. Music is a form of universal communication that is found in all cultures. It is a language of sounds, independent of speech, that evokes its own concepts and images. Music unfolds successively in time and space, and it is built of elements that help us understand it and enjoy it.

Sedan följer snygga montrar med smakfullt exponerade instrument från hela världen, sorterade utifrån vilket sätt ljud genereras, eller vilken typ av ljud de alstrar. Vissa instrument kan bara spela en ton i taget, till exempel. 
Korta och klarsynta texter som den ovan fördjupar insikten kring rytm, olika karaktärer av ljud, och vad musik som språk egentligen uttrycker. Illustrerande musik och filmer spelas upp i diskret och alldeles lagom ljudnivå, som startas med hjälp av detektorer som känner av var i rummet jag befinner mig. Idén är inte unik, men ovanligt skickligt praktiserat. Inga ljud är påträngande eller störande, ändå slipper besökaren ohygiensiska hörlurar att sätta på sig vid olika montrar.


Ända sedan jag var i 20-årsåldern har jag roat mig med att leta upp musikmuseer på nya platser. Jag har besökt instrumentsamlingar och musikmuseer i Stockholm, London, Edinburgh, Budapest, Paris och Köpenhamn. I jämförelse med dessa ligger Barcelonas museum i topp. Det är långt ifrån det största museet, men det mest smakfullt "kurerade". Jag imponerades till och med av en utställning om katalansk rockmusik, och det utan att förstå något av utställningstexterna. Utställningen var mycket estetiskt utformad, med enkla medel.

Utsikt från Barcelonas musikmuseum


Svenska Musikmuseet blir Scenkonstmuseum

Nu till den stora sorgen. Musikverket, tidigare Statens Musiksamlingar, har beslutat att lägga ner Sveriges Musikmuseum. Visst var kanske den stora permanenta utställningen (Tutti tror jag den hette) lite mossigt designad, men den visade hundratals, kanske något tusental, fantastiska musikinstrument från hela världen. För mig var Musikmuseet ett himmelrike. Jag älskade att gå dit, varje gång jag kom till Stockholm såg jag till att få en stund till instrumentutställningen. Som flöjtist var jag extra förtjust i den vackra tvärflöjten av kristall som tillhört sångerskan Christina Nilsson. Jag undrade hur den skulle kännas att spela på, och föreställde mig imman som skulle bildas i flöjtkroppen. Jag var alltid lite lyckligare när jag lämnade museet.
En gång när jag kom dit för några år sedan var instrumentutställningen borta. Jag minns att jag betalade entré ändå bara för att se vad som hänt, och gick sedan därifrån asförbannad, efter att ha uttryckt min besvikelse och ilska i en besöksenkät där mina fritextsvar blev långa. Museet skulle, precis enligt trenden på alla andra museer i landet, bli mer "interaktivt" och med det hade det blivit outhärdligt att vistas i samtidigt som andra. I en utställning exponerades olika ljud ovanpå varandra minns jag, och i en annan avdelning där besökaren skulle få prova på olika instrument gick det inte att vistas om man var rädd om hörseln.
Men det var en mellanperiod. Just nu är museet helt stängt och under omvandling. Det nya Scenkonstmuseet öppnar 2017. Mina förväntningar är av erfarenhet superlåga, men jag lovar att ge det en chans. Jag har dock sett många museer ombildas och när de öppnar igen består utställingarna mest av bild, text och film. Kanske några barnvänliga miljöer som påminner om Junibacken. Autenticiteten är borta. Urtrist, jag tycker verklligen det är spännande att få se gamla prylar. Det sätter igång fantasin. Tänk att någon faktiskt har ätit mat från den där 700-åriga tallriken. Vem var det? Vad var det för mat? Vad hade den personen för liv, för familj, för tankar och drömmar? Sådant är svindlande.

Färre föremål, fler filmer

Jag lyckades tjata in mig som sommarjobbare på Historiska museet i Göteborg 1991, därefter hoppade jag runt som timanställd vakt eller receptionist på nästan alla Göteborgs museer under studietiden på 1990-talet. Jag har sett utvecklingen från det gemensamma Historiska/Arkeologiska/Etnografiska museet till Stadsmuseet och Världskulturmuseet. Det är möjligt att något har blivit bättre. Marknadsföringen kanske. Men mycket har blivit sämre. Den historiska aspekten, till exempel. De gamla föremålen har nästan försvunnit från utställningarna. Jag tycker det är allvarligt. 
Tillbaka till musikinstrumenten. Göteborgs Historiska museum hade en liten men bedårande instrumentavdelning i sin permanenta utställning på 1990-talet, som försvann när museet omvandlades till Stadsmuseet. Det är sorgligt att tänka på allt som finns magasinerat samtidigt som utställningarna nuförtiden mest består av bild, ljud och film. Som analoga webbplatser.

Spoken word som presentationsteknik

Härom dagen på jobbet fick jag tillfälle att lyssna på ett tal, en kille som höll en presentatnion om sin forskning inom ungdomskultur. Det var intressant på flera sätt. Allra mest fastnade jag för sättet han framförde sin presentation. Han pratade i hög hastighet, i princip utan att andas, och gjorde poänger genom fyndiga ordvändningar och roliga uppräkningar. Som en spoken word-artist, ungefär. Saknades bara en trummaskin så hade han kunnat kvalificera sig till en rap battle.

Det var kul först men det blev efter hand ganska jobbigt att lyssna på. Är det inte tystnaden som gör musiken? Tänkte jag.

Precis så här har mina upplevelser av estradpoesi varit också. Ord som i rapp takt staplas på varandra i varierande grad av fiffiga kombinationer, smarta formuleringar, fyndiga poänger, helst med mycket alliterationer, och allt ska helst reciteras med någon slags hiphop-rytm. Det hela har karaktären av personlig uppvisning som jag tycker blir ointressant. Självhävdelse på ett trist sätt – just eftersom självhävdelse är trist att bevittna. Nu ingår väl detta i den här konstformens koncept, och jag har egentligen inga synpunkter på det. Allt jag behöver göra är att undvika den typen av sammanhang så slipper jag ju störas av det.

Men när stilen smittar av sig på forskningen. Och används som presentationsteknik tillsammans med powerpoint. Då blir jag lite trött.

Äldre inlägg

Konst