Den här tystnaden

Min yngste sons ensamma sparkande på en fotboll i gräset, i otålig väntan på sin morfar.

Smackande och trastande i träden. 

Barnröster från en avlägsen badplats.

Min mammas steg i grusgången.

Plastremsor som knutits upp för att signalera fönster åt fåglarna prasslar distinkt i vinden.

Suset i lindarnas kronor.

Flygfän surrar. En fluga på min axel. Min hand klatschar till en broms på mitt lår. En trekantig jaktflygare som kompletterar den plågsamma solhettan.

Klagande tärnor över viken.

Myrornas samspel på altangolvet.

Taggat med: 

,

Trådar, båtar

Vissa konstutställningar är så spektakulära och läckra upplevelser att alla vill dit, helst för att ta en selfie i installationen. Jag trodde att utställningen The Distance av Chiharu Shiota, som nu visas på Göteborgs konstmuseum, skulle tillhöra dessa, och jag hade rätt. Det var en mäktig känsla att stå där mitt i väven av ulltrådar som spände genom rummet. Men här fanns också en djupare dimension, rentav en mångfald av symbolik, som drabbade mig. 

Först rummet med stolar, innästlade i trådar som gick kors och tvärs genom rummet, mellan väggar och tak och andra stolar. Rummet påminde om en konferenssituation och jag tänkte först på mitt jobb. Där sitter jag på en av stolarna, bunden till en position som är intrasslad och fastlåst i den omgivande strukturen och relationerna till omgivande människor. Efter en stund insåg jag att det är så här vi har det i livet. Varje människa har sin plats med en väv kontakter och relationer som knyter fast henne. Det är svårt för en människa att flytta sig särskilt mycket utan att påverka trådarna till andra människor och deras platser i relation till världen. Det är ett komplicerat system, och det krävs mycket mod för att börja dra i en tråd.

I nästa rum hängde båtarna. Drömlika skepp svävade som moln under taket, i riktning mot himlen. Oerhört vackert. Från en vinkel kändes båtarna hoppingivande, de visade en riktning mot något mer upphöjt. Från en annan vinkel, mer från sidan, framträdde båtarnas olika storlekar och jag tyckte att de påminde om begravningskistor. De flesta var i vuxenstorlek, men några i barnstorlek. Jag greps av en sorg över den sista båtresan till andra sidan floden som så många skickas iväg på alltför tidigt. 

Båtarna var upphängda i svarta trådar, och när jag granskade närmare upptäckte jag att där fanns massor av trådar som inte bar upp någon båt, som bara hängde ensamma och slutade i luften. Hade de tappat sina båtar? Vi är alla passagerare i en båt och den hänger i en skör tråd. Känslan var påträngande, aningen banal, men sann.

Film utan soundtrack

Musik förekommer endast vid ett tillfälle, när det är dans på en fest. Nog är det märkligt att en film utan soundtrack upplevs som helt tyst? Alla andra ljud är ju där. Rörelserna, fotstegen, rösterna, andetagen. Blåsten, trafiken, dörrarna, havet, måsarna. 

Jag har sett Interiors. Igen. Den ingår i min katalog av Woody Allen-filmer som jag brukar titta på, sällan men ändå regelbundet. Som en slags tröst, antar jag, eller terapi.


Om att hitta på

Siren med bruten vinge

När jag var liten, ja under hela min skolgång faktiskt, inklusive gymnasiet, kunde jag inte hitta på. Det hände att man fick i uppgift på svenskalektionen, eller på svenskaprov, att skriva en uppsats som man skulle hitta på, ofta utifrån ett givet tema. Den uppgiften orsakade alltid blockering hos mig. Skrivkramp. Jag kunde inte.

Referat, däremot, det var jag en fena på. Att ta del av en berättelse eller en text och sedan återge den i sammanfattad version. Skriva kunde jag, och jag har aldrig varit särskilt mycket för överflödiga ord – det var en estetik som lämpade sig bra för referatskrivande.

Jag var övertygad om att fantasi var en kvalitet eller kanske en egenskap som jag saknade. Förmågan att tänka ut saker som inte var verkliga. Förmågan att hitta på nya saker. Den förmågan ägde jag inte. 

Åtminstone inte i de stunder när jag var tvungen att skriva uppsats. Eller på andra sätt vara kreativ i skolan. Jag älskade estetiska ämnen men kunde inte prestera något ”fritt”. 

Däremot fantiserade jag mycket, egentligen hela tiden, när jag inte var i skolan. Fantiserade om vem och var jag ville vara. Jag byggde världar i huvudet, spelade upp scener i tysthet. Men det berättade jag aldrig för någon. Det var definitivt inget jag skulle ha skrivit om. Det hade varit pinsamt.

Så egentligen handlade det kanske mest om att våga? Att ha självförtroende? Nej, riktigt så enkelt var det nog inte. Jag tror inte att jag såg någon koppling mellan mina hemliga fantasier och den eftersträvansvärda förmågan att hitta på. 

Jag var jätteduktig på att lära mig vad andra sa åt mig att lära mig och sedan upprepa det. Att vara kreativ, däremot, det var känsligt, väldigt personligt, för att inte säga privat, inget jag önskade bli bedömd i.

Jag spelar flöjt

Jag minns som igår den där flöjtlektionen då min lärare sa åt mig att improvisera. Det ingick i ett stycke i läroboken. Några takter var tomma, där skulle man hitta på melodi själv, med hjälp av vad man visste om tonarten. Jag kommer tydligt ihåg känslan av fullständig tomhet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle spela och det blev väldigt pinsamt. Jag blev så generad över att behöva göra egna val. Jag minns att jag tutade mig igenom de där takterna med några stela toner och jag skämdes.

När jag var i mitten av tonåren läste jag mycket poesi och musiklyrik, och jag skrev även lite dikter själv. Men inte heller dessa visade jag för någon. Jo, i mina sena tonår vågade jag visa för några familjemedlemmar. En gång skickade jag en dikt till en tidskrift också, minns jag, men den blev refuserad. Så det gjorde jag inte om. Inte förrän i höstas, 30 år senare. Då gick det bra.

Jag var alltid så rädd att göra fel, eftersom jag visste att det alltid fanns ett rätt. När det plötsligt inte fanns något rätt kunde jag inte förhålla mig till det. Blev omåttligt hämmad. 

Vad är det då man gör när man hittar på? Jo man pusslar. Med sina egna minnen och upplevelser man haft; glada, lyckliga händelser, besvikelser, smärta, sorg, upplevelser man såg fram emot men som aldrig blev, eller som blev helt annorlunda. 

Därtill måste man våga använda sig av erfarenheter som man själv inte har haft, jag menar alltså erfarenheter som andra har delat med sig av genom berättelser, böcker, filmer, och icke att förglömma alla iakttagelser man gjort. Sett hur människor beter sig och reagerar, lyssnat på människors samtal. Allt är användbart material, och allt kommer faktiskt från verkligheten. 

Den som pusslar på ett väldigt innovativt sätt kan åstadkomma berättelser som verkar helt nya och påhittade, och det är de ju på ett sätt. Men även dessa grundar sig på erfarenheter och tolkningar av världen.

Jag har förstått — och det tog många år att komma till denna insikt — att förmågan att hitta på egentligen är en fråga om empati. Det handlar om förmågan att kunna sätta sig in i en annan människas upplevelser och känslor. Den förmågan äger jag. Ibland kanske till och med lite i överkant.

Dubbeldebut som poet

Under maj månad har jag blivit publicerad som poet två gånger. Är det inte fantastiskt? Det är ett stort steg från att aldrig ha publicerat dikter tidigare. 

Först i Lyrikvännen, det är så stort att jag knappt förstår det själv. För mig – och säkerligen för många andra – är Lyrikvännen den finaste publikationen för poesi. I senaste numret, nr 2-3 2018, finns fem dikter med som jag skrivit. Enstaka nummer av Lyrikvännen kan beställas här.

Parallellt medverkar jag i Populär poesis digitala nummer 36, med tre dikter. Oerhört roligt att få synas och få mölligheten att bli läst i två publikationer samtidigt.

Vilket erkännande som poet dessutom, att klämma sig igenom det där nålsögat. (Jag misstänker nämligen att antalet refuseringar överskrider antagningar.) 

Det blir spännande att se om jag kan behålla flaggan i topp. :)

Om vikten av att gå vilse

Bokomslag Gå vilse

Jag har läst en sällsam bok. Författaren heter Rebecca Solnit, hon är amerikan och förmodligen mest känd för Män förklarar saker för mig (2014, i svensk översättning 2015), en bok som sägs ha gett upphov till ordet ”mansplaining”. Men det är inte den jag har läst. Nio år tidigare skrev hon Gå vilse. En fälthandbok (2005, i svensk översättning 2014, i nytryckt pocketutgåva 2017) och det är den som har hållit mig fängslad senaste tiden. 

Boken är en essä, en mycket personlig fundering kring det okända, det vi inte vet, det oupptäckta, som vi endast om vi ger oss ut i det obekanta kan bli berikade av. 

Genom en blandning av släktberättelser, personliga livserfarenheter, historier om upptäcktsresanden genom tiderna, och exempel på människor som varit tvungna att ”byta liv” och anpassa sig till en ny situation för att överleva, försöker hon ringa in vad det kan innebära att vara vilse och hur man klarar sig. Fast egentligen handlar det om nödvändigheten i att gå vilse, för att kunna förändras.


För konstnärer av alla slag är det förvisso det okända, den idé eller form eller berättelse som ännu inte har infunnit sig, som måste upptäckas. Det är konstnärens uppgift att öppna dörrar och släppa in profetior, det okända, det obekanta. Det är där det konstnärliga arbetet har sitt ursprung, även om det okändas ankomst signalerar början på den långa disciplinerade process som går ut på att göra det okända till konstnärens eget. Även vetenskapsmän, har J. Robert Oppenheimer påpekat, ”lever alltid ’på mysteriets rand’ – på gränsen till det okända.” Men de omvandlar det okända till något känt, halar in det som fiskaren; konstnären tar dig med ut på det mörka havet.


Parallellt funderar Solnit över betydelsen av färgen blå. Fyra olika kapitel, jämnt fördelade mellan de övriga fem, har namnet ”Avståndets blå”. De handlar om hennes egen fascination för färgen blå, och hon kopplar ihop den med att allt som är avlägset, i fjärran, får en blå färgton. Det man inte ser där i fjärran, det som bara ser blått ut, kan symbolisera längtan. Utan avstånd ingen längtan. Avståndets blå.


Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skringras bland luftens molekyler, det sprids i vatten.


Så inleder hon sitt första blå-kapitel. Det är mycket vackert. Språket är lyriskt hela boken igenom, det är som att författaren är så hänförd av det hon berättar att meningarna får finna sina egna vägar, hon låter sina associationer flöda. Meningarna blir långa och ringlar fram som vatten som söker ny väg i ett landskap. Ibland blir bifloderna många, och att försöka orientera sig i och emellan dem bidrar till en härlig känsla av att vara vilse i boken. Jag hade ingen aning om vart den skulle leda mig och ville uppriktigt sagt helst inte hitta dit. 


Under det senaste halvåret har jag själv bytt ut mycket av mitt svarta mot blått. Svart, som varit min grundfärg i 30 år. Det började med ett par blå kängor i höstas – ett impulsköp – som följdes av en blå täckjacka, och jag har sedan fortsatt att komplettera garderoben med några klänningar och blusar i blått. Tre väskor har också tillkommit. Grundfärgen är inte längre svart utan blå. 


Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig är det en mycket stor förändring. Det känns som att färgbytet symboliserar den förändringsprocess jag befinner mig i, en process som handlar om att bejaka min längtan efter något nytt, ett eget spår, och sökandet efter vägen dit. 

Den här boken fyllde i en vit fläck på min karta, och den fyllde den med mer blått.




Boktips

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (utgiven av Daidalos)

Sistrum

Sistrum, ett vackert instrument som användes i gamla Egypten för flera tusen år sedan. Men nästan vackrare än instrumentet är ju namnet: Sistrum, i plural sistra. Namnet är dock yngre än instrumentet. I antika Egypten kallades instrumentet för sekhem (enklare design, som på bilden) eller sesheshet. Inte så fula ord de heller, särskilt inte det sistnämnda. 

Dessa sistra som syns på bilden finns på Musikmuseet i Köpenhamn.

Taggat med: 

, ,

Äldre inlägg

Nyare inlägg

Konst