Enkelt uttryckt

Lyssna på musik – i praktiken

[Spin-off-text till en bokrecension]

Vad är det egentligen man gör när man lyssnar på musik, och vad gör musiken med en? Medan jag studerade teorin blev jag själv ett exempel på praktiken. Jag skulle läsa Lars Lilliestams bok Lyssna på musik. Upplevelser, mening, hälsa (Bo Ejeby förlag, 2020) för att rapportera om den i tidskriften Nutida Musik (nr 284/2021). Lars Lilliestam, som numera är professor emeritus i musikvetenskap, har återkommande varit min lärare när jag studerat ämnet vid Göteborgs universitet. Första gången 1989, sista gången 2018. Jag har umgåtts med hans tankar om musik under en ganska lång tidsperiod, låt vara oregelbundet. I den här boken kände jag igen idéer och litteraturhänvisningar från hans kurser i musikpsykologi och musik och hälsa. 

Ett begrepp som Lilliestam introducerat på svenska, att "musika”, varsegör något högst väsentligt, nämligen att musik är något som vi gör, något som vi aktivt praktiserar, även om vi anser att vi ”bara” lyssnar på musik. Det finns många studier som visar hur vi använder musik på olika sätt, till exempel för att skapa en viss atmosfär eller som ett sätt att framkalla eller bekräfta/förstärka en känsla. Musik används för att få upp energin och hastigheten vid träning eller arbete, eller tvärtom för att hitta ett lugn och ett fokus vid aktiviteter som yoga eller meditation. Ibland används musik för att blockera ett känslotillstånd eller för att skyla över andra mer störande ljud, till exempel när man läser eller studerar. Då är det viktigt att musiken i sig inte pockar på för mycket uppmärksamhet. Att använda och lyssna på musik kan vara en oerhört specialiserad sysselsättning.

Att musika innefattar fler sysselsättningar än sådana som har anknytning till lyssning. Att samla på skivor, läsa om musik, prata om musik, att ha en låt på hjärnan, gå på konserter, allt som kretsar kring det. Sedan finns ju allt musicerande som många ägnar sig åt utan att tänka på det. Att sjunga i duschen, vyssja sitt barn, gratulera med ja må hon leva. Min egen barndoms ljudmiljö präglades av min mamma som alltid associerade ord till sånger. Det räckte att någon sa ”sånt är livet” eller något enstaka ord som gav henne en blixtsnabb association så började hon sjunga. Jag tror inte hon märkte det själv, det gick på automatik. Det har dessutom gått i arv. 

Jag blev väldigt medveten om mitt eget sätt att ”musika” medan jag läste Lilliestams bok. Den är en sammanfattning av ett forskningsprojekt, där tio personer intervjuats om hur de lyssnar på musik. Varje person hade själv valt ut tre låtar eller musikstycken som samtalet kretsade kring. Samtidigt som jag läste intervjuerna lyssnade jag på musikexemplen som diskuterades, för att bättre få en uppfattning om vad intervjupersonerna pratade om. En av dem, Bertha, berättade om sin relation till Björn Afzelius låt Ikaros. Hennes berättelse var mycket känsloladdad:

Den här texten har betytt jättemycket för mig när jag var yngre. Den är jättepersonlig för mig, för den beskrev min egen uppväxt. Och den fick mig att bli normal. (s. 140)

Jag lyssnade en del på Björn Afzelius under en kort period i tonåren, jag gick till och med på en konsert i sällskap med min mamma, som också gillade honom. Men det var över trettio år sedan och jag minns inte längre låtarna. Nu letade jag fram en version av den omnämnda låten Ikaros på Youtube, där Björn Afzelius sjunger sången live i tv-programmet Nöjesmaskinen, en inspelning från 1984 (se länk längst ner). Och jag blev fullständigt ”knockad” av den sakliga texten, i kombination med Björn Afzelius helt osentimentala framförande:

När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
Är dom minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart dom vuxna där och pekar
Ut den riktning dom tycker man skall ta
Alla drömmar dom själva har förvägrats
Vill dom förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säj' till nå'n annan hur lyckan ser ut
Vem kan säj' vad nå'n annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter få leva där dom trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt dom få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Får du visa din avbild respekt

Det hela mynnade ut i ett så kallat ”repeatlyssnande”, för att använda ett Lilliestam-begrepp. Så gör jag alltid när jag fastnar för något i musik, det blir en slags besatthet. Det är som om jag måste nöta in låten i mitt eget väsen. In i min kropp ska den, som för att integrera den i en känslobank. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det påminner om att öva in något. Öva in en musikalisk känsloupplevelse. 

Jag lyssnade på ”Ikaros” säkert femton gånger den kvällen, om inte mer. Jag sökte upp originalinspelningen, men upplevde att det fanns mer nerv i den liveinspelning som jag hittat först. Jag märkte att jag berördes av något som hände med Afzelius röst i de sista tre orden i textraden ”Ingen älskar ett barn som är starkt”. Jag tror att kombinationen av låtens i sig smärtsamma ämne, Afzelius osentimentala framförande och Berthas upplevelse av att låten beskrev hennes egen barndom, allt detta tillsammans påverkade mig starkt.

Personligen har jag svårt att hantera den smärta jag kan känna när jag hör talas om barn som far illa. För att bli begriplig måste jag här få lov att förklara mitt eget tillstånd lite närmare. Jag har utvecklat en överkänslighet, som innebär att emotioner kan uttrycka sig som fysisk smärta i min kropp. Detta har jag gått på smärtrehabilitering för att lära mig förstå. Det kan vara en långvarig kronisk smärta i kombination med stress som gett upphov till denna egenhet. Därtill har jag en kraftig inlevelseförmåga som är ganska besvärande – eftersom den kan framkalla fysisk smärta av nämnda skäl. Baserat på denna vetskap borde förstås det logiska vara att undvika att utsätta mig för sådant, om det nu gör så ont. Och ja, i viss mån gör jag det. Samtidigt dras jag till det också. Jag önskar att jag kunde rädda alla barn från ondska, men det kan jag inte. Det minsta jag kan göra är att lyssna på deras berättelser, och uppleva en del av smärtan. Som om det skulle göra dem mindre ensamma.

För att återvända till Björn Afzelius låt Ikaros. Den är egentligen inte märkvärdig rent musikaliskt. Den påminner i sin stil om en dansbandslåt, förutom att den saknar refräng. Uppbyggnaden är två verser, ett stick, sedan en avslutande vers. AABA. Musiken går i foxtrotvänligt tempo, tonen på sången är allvarlig men uttrycker inte känslor något särskilt. Texten är saklig i sin beskrivning av det utlämnade barnet som misshandlas av sina vuxna. Som Bertha beskriver låten: ”Inget konstlat. Det är väldigt enkelt. Det känns inte tillgjort eller nåt sånt där. Bara rakt upp och ner liksom.” 

Vid sidan av mitt nästan maniska lyssnande på låten genomförde jag en kedja av anknytande aktiviteter. Jag skickade Youtube-länken till min mamma och skrev, har du hört den här? Vilken gripande låt. (Jag vet ju hur lättrörd hon är.) En konversation via mobilen utvecklades, hon svarade med en länk till Tusen bitar, har du hört den här låten då? Jag har hela skivan, skrev hon, du ska få höra den när du kommer hit. Så ledsamt att han dog så ung, minns du konserten vi var på, vilket år var det egentligen? Jag minns att jag fotograferade, svarade jag, det måste finnas bevis i något fotoalbum. Jag letade igenom sju-åtta fotoalbum tills jag hittade bilden. Det var i mars 1987. Han var en bra artist, konstaterade min mamma och jag höll med. 

Sedan fortsatte jag på egen hand med att skapa en ny spellista (jag använder inte Spotify eftersom jag inte vill prenumerera på en streamingtjänst när mitt lyssnande är så selektivt – jag köper det jag behöver i iTunes) där jag passade in Ikaros tillsammans med två andra svenska sånger som berört mig på liknande sätt det senaste året. Jag tyckte emellertid att listan blev lite kort, så jag provade att lägga till ytterligare två låtar som stilmässigt passade in, låtar ”från förr”. Men det skar sig. Rätt känsla infann sig inte längre på samma sätt i relation till dessa äldre låtar. Det verkar vara så att min emotionella upplevelse av låtarna inte enbart är kopplad till själva musiken utan även till min egen fas i livet. Jag befinner mig inte i samma livssituation nu som jag gjorde då. Följaktligen fick jag radera de två äldre låtarna från spellistan.

Mitt dedikerade engagemang kring Björn Afzelius låt Ikaros pågick under en dryg vecka, sedan ebbade hanteringen ut. Vid det laget hade jag lärt mig hela texten utantill, låten hade införlivats i min kropps egen musikbank, jag kunde nu lyssna på den ”i huvudet” (och hjärta). Jag hade också hunnit titta på lite olika videoklipp om och med Björn Afzelius, till och med en intervju med en av hans döttrar, skaffat mig en bredare kunskap om artistens liv och verk, och jag hade även tagit reda på var han är begravd. Eftersom jag bor i Göteborg precis som han gjorde, så är det troligt att jag kommer att besöka hans viloplats vid tillfälle. Samtidigt som jag tystlyssnar på Ikaros, ur minnet.

Bok: 
Lars Lilliestam, Lyssna på musik. Upplevelser, mening, hälsa (Bo Ejeby förlag, 2020)

Recension i Nutida Musik nr 284/2021, sid 66-67

Låt:
Björn Afzelius ”Ikaros” från albumet Exil (1984)

Nämnt Youtube-klipp: 

Ibland följer jag med de andra i familjen ut i naturen. Igår var det till och med jag som föreslog en utflykt. Vi hittade en naturstig, gick genom ängar, hästhagar, skog och längs en sjö. Kastade macka, eller plätte som det hette där jag växte upp. Visst var det fint – men jag blir alltid uttråkad, på ett sätt som är svårt att beskriva, så även idag. Visst är det härligt att komma ut i växtligheten, bort från allt larm i stan. Men det händer ju inget! Det är förutsägbart och ganska tråkigt, även om jag fick syn på ovanligt många gräshoppor idag. 

Det är som att något saknas. Jag blir otålig. Hellre hade jag gått på konstmuseum.

Jag tänker dock att det är bra, på något sätt nyttigt, att för egen del att få uppleva verkligheten på riktigt ibland också. Vad nu verklighet är för något. 

Som om inte konsten vore verklig.

Ofta upplever jag konsten som mer verklig än det som rent generellt kallas verklighet. Verklig är kanske fel ord. Mer intressant, i alla fall. För i konsten får jag ta del av den så kallade verkligheten genom någon annans upplevelse. Upplevelsen har filtrerats genom en annan människa. Konstupplevelsen är alltså en verklighetsupplevelse gånger två. 

Verkligheten har passerat genom ett filter – konstnären – och sedan förmedlats till mig.

Det finns givetvis ett antal filter mellan mig och konstnären också. Platsen där jag upplever konsten. Urvalet av konst, vem har gjort det? Mina egen tolkningsförmåga och egna preferenser beror på min bakgrund, ja hela mitt kulturella habitus. 

Filter är dock inte nödvändigtvis något dåligt. Det är en förädling som tillför något, inte tar bort. Varje människa, varje akt och beslut, tillför något – även när något tas bort. Det svåra är förstås att vara tillräckligt kritisk, så att man inte bara godtar alla filter utan att förstå vad de innebär, vad de kan ha tillfört. Det är alla människors ständiga ansvar, oavsett vad de tar del av: verkligheten i naturen, i samhället eller i konsten.

Jag brukar hävda att jag hör hemma i skogen. Att jag tycker om skogen och längtar dit. Och det är sant! Jag älskar skogen, jag kommer från skogen, jag växte upp där. Men jag har sakteliga förstått att det inte betyder att jag gillar vilken skog som helst. Jag kan inte ge mig ut i slumpmässig skog och känna mig bekväm.

Där jag inte känner igen mig känner jag mig inte hemma. En skog är som vilken miljö som helst, och alla skogar är inte likadana.

Den skog jag känner mig hemma i är min barndoms skog. Den kände jag utan och innan: stigarna, växtligheten, de mossbelupna berghällarna, dofterna, tjärnarna, hyggena, hjulspåren efter skogsmaskinerna, kraftledningarna, blåvingarna. Det är till den skogen jag längtar. Inte till skogen i största allmänhet, någon slags generell skog, nej. Jag vill hitta i skogen. Känna till granarna och genvägarna, veta vilka djur jag kan möta.

På det sättet är jag oerhört nostalgisk. Ingen skog kan ersätta min barndoms skog. Men jag skulle vilja ha en ny sådan skog, som jag känner mig hemma i. Problemet är att jag inte känner mig tillräckligt bekväm häromkring. Bara en sådan sak som att jag inte bor intill en skog, utan att jag föst måste ta mig till en. Redan där infinner sig ett avstånd. Jag gillar inte avstånd. Dessutom är det så mycket folk överallt.

Så om jag ändå övervinner detta med avståndet – hur skulle jag kunna gå ut ensam i en skog här och känna mig förvissad om att jag får vara i fred, att jag kan vara trygg?

Nä.

Då går jag hellre på konstmuseum. På museum känner jag mig trygg och hemma – oavsett var! På museum finns en outtalad överenskommelse mellan människor. Allt är outtalat. Det älskar jag. Man får vara ifred. Där kan jag uppleva nya saker, genom inte bara mina egna sinnen, utan också andras. 

Vissa upplevelser skulle jag aldrig fått ta del av utan konstnärlig förmedling. Men i konsten står ju allt stilla, argumenterar kanske någon. Målningarna, fotografierna, skulpturerna, de är till och med bokstavligt förstenade. Då får man allt vara närsynt, säger jag. Precis som musiken och poesin så pågår den, den händer hela tiden medan någon tar del av den. Både inom oss och mellan oss alla. 

Upplevelse, sinnesförnimmelse, är rörelse.

Mina tvivel rör mitt skrivande. Det poetiska, alltså. Vad tjänar det egentligen till? Hur bra är det? Hur dåligt är det inte? Varför håller jag på? Varför kan jag inte sluta? Vad skulle jag göra i stället? Många frågor som går i varann, som är olika men samtidigt lika. Jag skriver ju för att jag vill, för att jag tycker det är roligt. Ändå blir det så jobbigt emellanåt.

Idag råkade jag läsa en presentationstext om en konstnär. Jag minns inte vem det var, men det stod att konstnären ville utmana vårt sätt att se eller betrakta något. Nu var det kanske inte konstnären själv som uttryckt sig så, det låter jag vara osagt. Det är en välanvänd och klichéartad formulering för att beskriva konstnärliga arbeten. Jag passade på att spegla mig själv i den: Är det det jag vill med mitt skrivande, att ”utmana” någons syn på något? Enkelt svar: nej. Jag kan nog inte tänka mig något mer lustdödande än att gå omkring med någon slags pekpinne för världen. En så fruktansvärt trist inställning. Jag vill bara gå omkring med en penna.

Jag minns en sekvens i en film om konstnären Louise Bourgeois, som i slutet av sitt långa liv regelbundet höll konstnärliga salonger. Hon var så gammal, liten och mager, i nittioårsåldern, och fortfarande nyfiken. De unga konstnärerna som bjöds in i hennes hem visade upp sina verk och ventilerade funderingar. En av dem sade något om lidandet som konstnärskapet innebar. Varpå Louise Bourgeois blev upprörd och röt till: Att vara konstnär är inte att lida! Att vara konstnär är ett privilegium! 

Om man tittar på Bourgeois egen produktion så handlar alltihop om våndor och lidanden som åsamkats av barndomen, moderskapet, den egna kroppen, relationer, ja rentav lidandet det innebär att vara människa. Stående teman i hennes konst. 

Men att få lov att, och att vara kapabel att kunna, uttrycka allt detta plågsamma i konstnärlig form, det är ett privilegium.

Lätt att blanda ihop det där. 

När jag säger att jag skriver för att jag tycker det är roligt så betyder det inte att jag skriver om roliga saker, och det betyder heller inte att jag skrattar när jag försöker finna de rätta formuleringarna. Det är inte roligt på det sättet. Nej, snarare handlar det om att känna sig stimulerad, road av utmaningen, och ruset som infinner sig när jag blir någorlunda nöjd. När jag lyckats fånga en tanke eller ett intryck på ett sätt som känns rätt. Där skapas också ett begär, tror jag, efter att få uppleva den tillfredsställelsen igen. Att det är möjligt lockar till nya försök.

Ingenting som är alltför enkelt är särskilt roligt. 

Jag skriver alltså inte för att utmana, utan snarare bara för att beskriva. Jag avbildar ju livet. Den yttre och den inre upplevelsen, den skildring jag väljer att skapa – och den skapas medan jag skriver. Jag har aldrig tänkt ut den innan.

Kanske är det så att jag mest av allt skriver för att få en sorts bekräftelse. I så fall, bekräftelse på vad? Helt enkelt en bekräftelse på att det är möjligt att skriva det jag skriver. Och att få läsa det.  

Ibland tvivlar jag redan på anteckningsstadiet, jag fann till exempel följande notering i ett block nyligen: ”Varför försöker jag beskriva tystnaden? Om jag bara är tyst så har jag den.” Precis så – och där kom samtidigt bekräftelsen.

Något i bildkonst, skulptur och konstinstallationer, och musik och ljudkonst, får mig ofta att tänka:

så vill jag skriva

Inspirationen måste komma från en konstart till en annan. 

Från ett sinne till ett annat. 

Vilket sinne är egentligen verksamt under skrivandet? Eller läsning? Synen förstås, som ser bokstäverna.

Musiken och poesin har relationen med tiden gemensam. Den tid som krävs för att ta sig igenom den.

Att uppleva musik är att lyssna. Ljudvärlden är en egen. 

Att uppleva en text är tolkning och föreställning, inga sinnesintryck är egentligen på riktigt. Jag måste själv föreställa mig sinnesintrycken som beskrivs eller gestaltas i texten. 

Då gör jag dem verkliga, men inifrån.

Skulpturen, den är verkligen där, och fyller sin plats i rummet. Jag ser den, jag kan vidröra den.

Målningen ser jag. Musiken hör jag.

Dessa omedelbara upplevelsebaserade konstarter.

Texten? Glyfer.

Måste tolkas innan den kan upplevas. 

Måste förstås. Tydas. Begripas.

Jag tycker mycket om att läsa, och jag studerar hur de bästa har gjort, men jag blir aldrig sugen på att härma eller imitera. Texterna är ju redan skrivna.

Däremot vill jag härma en målning, men med ord, 

jag vill härma skulpturen, men med ord,

jag vill härma musiken, men med ord.

Och tystnaden. 

Frånvaron, så som den ter sig när den är där, i mellanrummet, som den både skapar och fyller ut.