En gång fick jag ett hjärta av Bodil Malmsten. Hon ritade det. Du kan se det här. Det var på Bokmässan för snart 21 år sedan. Oj vad tiden går. Men hjärtat består.

Nu har jag läst hennes nya dikt Det här är hjärtat. Och nu vill jag så gärna skriva något om den, men jag vet varken hur eller vad. Det är inte det att jag är alldeles tom efteråt, nej tvärtom. Det känns kanske som att det jag skulle vilja säga är det jag precis har läst, och det är ju redan skrivet.

Det här är hjärtat handlar om kärlek och sorg. Smärtan. Förlusten av den människa som är ens mening. Beskrivet på det allra kännbaraste vis. Men säkert ändå inte som det känns egentligen, för det skulle nog Bodil själv säga att det går inte att komma åt i ord.

Men det hon kommer åt när hon skriver, det är mycket mer än vad de flesta som skriver kommer åt. Känslan som finns kvar när orden är glömda. För jag glömmer alltid de flesta ord jag läst. Men några få fastnar ibland.

Jag står på tröskeln till ditt rum
Universum
Vad det är tomt