Enkelt uttryckt

Foto: Birgit Püve

En valvtät 1700-talssal mötte modern kyrkokonst. Naiva, färgglada altarmålningar samsades med kantiga dopfuntar av betong. I dagar, veckor, svävade jag omkring där, någon decimeter över golvet. Det var musiken som lyfte mig. 

Jag sommarjobbade som expedit i museibutiken. Eftersom salen med kyrkokonsten låg i anslutning till butiken hade jag fått förtroendet att hålla igång den lilla kassettbandspelaren i utställningen. Det gjorde jag gärna. Varje gång musiken tystnade föll rummet isär och jag ramlade ner på det iskalla stengolvet.

Jag minns tydligt de klara, sirliga körstämmorna i enkla, mäktiga kompositioner. Tonerna var långa och statiska, det handlade mer om klang än melodi. Känslan var medeltida, men på ett avskalat sätt, och ljus. Svårt att förklara, och det fanns ingen information om musiken på kassettbandet.

Så småningom meddelade någon i andra eller tredje hand, efter att jag sänt ut frågan bland den fastanställda golvpersonalen, att det var musik av den estniske tonsättaren Arvo Pärt. En av ”de heliga minimalisterna” lärde jag mig senare. Då var det första gången jag hörde talas om honom. Exakt vilka musikstycken jag hade svävat runt i fick jag emellertid aldrig veta. Som jag har letat sedan dess, och söker än idag, 25 år senare. Jag tror fortfarande att jag skulle känna igen musiken om jag fick höra den.

På sätt och vis har mitt sökande efter den perfekta musiken – ja, det är så jag minns den – formats till en metafor för hur jag alltid upplever Arvo Pärts musik. Utmärkande för Pärts estetik är en ödmjuk storslagenhet, där den långsamma perfektionen fullbordas genom närvaron av en liten skevhet, en minimal orolighet. Det är som om musiken, trots att den låter så mäktig och oerhörd, aldrig riktigt förmår leverera det slutgiltiga svaret. Musiken ställer de stora frågorna och vi accepterar att det stannar vid frågor, för det finns ju inga svar att få i detta jordeliv, bara hopp.

Musiken är så stor i sin skönhet – visst ingår väl alltid en viss imperfektion i skönhet? – att vi blir helt förvissade om hoppet.

Mitt sökande, som pågått i samma vilsamma tempo som Pärts musik, har lett mig till ett av de vackraste musikstycken jag känner till: Für Lennart, in memoriam. Ett åtta minuter långt stycke för stråkorkester, som eftertänksamt sveper fram och tillbaka likt smekande vågor och vändande vindpustar. Drömskt, vemodigt och andäktigt. 

Huruvida Lennart Meri, tidigare president i Estland, någonsin fick höra musiken vet jag inte. Han beställde den själv, till sin begravning, när han väntade på sitt slut tidig vår 2006. Han och tonsättaren hade känt varandra länge.

Jag lyssnar på detta stycke ofta, gärna när jag befinner mig på någon transportsträcka, på väg, förmodligen lite försenad. Für Lennart in memoriam ger mig andetagen tillbaka, bekräftar alltings allvar och låter mig sedan själv ta ansvar för min frihet, i full förvissning om att det kommer att gå bra.

Carita Forslund

Texten publicerades i Aurora nr 1-2019. Museet som omnämns var det som då hette Historiska/Arkeologiska/Etnografiska museet i Göteborg i Ostindiska huset.

Jag lyssnar mycket på John Cages långsamma minimalistiska verk just nu. Detta är ett oerhört vackert litet stycke för kör, här framfört av Ars Nova. Ear for EAR (Antiphonies) komponerades 1983 till tioårsjubileet av en musiktidskrift som hette EAR. 

Förutom Cages minimalism så har jag utvalda verk av Arvo Pärt på min spellista. Jag har även börjat läsa en del om andra minimalister inom musiken, och förvånar mig inte om jag snart lyssnar på dem också. 

De är mig inte främmande – Riley, Reich, Adams, Nyman, Glass – men jag har aldrig tidigare intresserat mig lika mycket som jag gör nu. Eller, jo, det har jag. Intresserat mig. Men aldrig på riktigt njutit av att lyssna på minimalistisk musik som jag gör nu. Det känns som en insikt. Det är det fina med att allt har sin tid.

Det måste ha varit precis när Göteborgs Stadsmuseum var i vardande i mitten av 1990-talet som detta ägde rum. Jag jobbade i museibutiken och var därför även ansvarig för att hålla igång musiken i utställningshallen intill. Där visades nydesignad kyrkokonst och konsthantverk. Dopfuntar i betong och nymålade altarskåp. Allt var, som jag minns det, ganska kantigt, minimalistiskt och gick i grått. Utom altarmålningarna som var färgglada. Men en stilren och högtidlig utställning. 

För att hålla stämningen hög i utställningssalen skulle det spelas musik där. Med en liten kassettbandspelare som någon tagit dit, jag tror knappast den hade stereoljud. 

På de hemkopierade kassettbanden fanns den vackraste körmusik jag någonsin hört. Så andäktig, så stämningsfull, och jag njöt något så vansinnigt när jag fick gå omkring i dessa toner som ekade som i ett kyrkorum mellan valven. Jag minns fascinationen över att musiken både lät medeltida och modern samtidigt. Den upplever jag fortfarande.

Musiken var skriven av den nu alldeles nyblivne 80-åringen Arvo Pärt, och ett av verken på kassetten var Te Deum. Det var min första kontakt med den estniske tonsättaren. Och ett av mina ljuvligaste musikminnen.